[140411] För inte så länge sedan samtalade vi några stycken omkring fenomenet, att på 60- 70-talen förra seklet var teaterföreställningen ofta en brinnande angelägenhet. Så är det inte längre, det är i stället filmen som övertagit den rollen. Ytterst sällan ser man en film, bra eller dålig, som inte aktualiserar något hett eller oavvisligt.
Så även Non Stop, där kraftspelaren Liam Neeson träder fram som den ensamme hjälten, alkoholiserad ”säkerhets”vakt under pågående transatlantisk flygning, där en ovanligt förslagen sabotör succesivt sätter honom, säkerhetsgaranten, i ett allt skummare ljus. Så att han slutligen har två fiender att bekämpa: den verklige kaparbanditen plus sig själv, inte minst de andra passagerarnas bild av honom själv.
Det är inte dumt hopkommet för en action och filmen är verkligen vad man kallar ”bra”. Den driver storyn framför sig och framåt på ett eggande sätt, men framför allt ställer den med större och större klarhet frågorna kring säkerhetstänkandet efter nineeleven.
Vem skall egentligen ansvara för det? Är staten verkligen bästa tänkbara aktör eller är det till syvende och sist en medborgarfråga?
Betänk, att utan passageraringreppet i det fjärde planet för snart tretton år sedan hade Vita Huset sannolikt varit utplånat nu – hade vi klarat det eller snarare: hur hade vi klarat det?
En sak står med andra ord fast: utan medborgarkurage är statens ukaser nytteslösa eller i värsta fall farliga. Utan medborgarkurage ser vi oss själva i en narrspegel – hur kommer andra generationer till exempel bedöma den kollegiala likgiltigheten inför det sätt Lars Vilks och andra bryts ned av dagliga hot utan ände?
Sträcker sig vår vurm för yttrandefriheten inte längre än till de absoluta åsiktsfränderna?
Betänk.
Så kan en film, som på intet sätt kommer att sälla sig till de stora, ändå upplevas som viktig och engagerande. Det tål att tänka på, såväl som på så mycket annat.