En uppväxt full av svek

böcker.vinjett

[140513] Jackie Ferms liv är ett maskrosbarns, minst sagt. Hon växte upp i en trasig familj – pappan kriminell och i fängelse mest och mamman missbrukare – och själv har hon bott i fosterfamiljer, på behandlingshem och i sena tonåren blev det kokain och alkohol i kändisvärlden.

Ändå är det pappan, den ökände Lars-Inge Svartenbrandt – som för längesen bytte namn till Lars Ferm – som hon står närmast. Han har ”uppfostrat” henne via massor av kärleksfulla brev som han skickat henne från sina fängelsevistelser. Flera av breven finns med i boken. Mamman Susanna förlorade hon kontakten med i tioårsåldern då hon och bröderna placerades i olika fosterhem.

Och det berodde på den svåra misshandel som Lars Ferm utsatte mamman för i januari 2001. Även Jackie blev misshandlad när hon försökte skydda sin mamma och brodern Jack blev också slagen –innan han och yngsta brodern Rick lyckades springa in till grannarna och Jackie ringde polisen.

Det är knappt man tror det är sant när man läser hennes beskrivning i boken av den fruktansvärda misshandeln. Att hon ändå kunnat förlåta sin pappa efter detta vittnar om vilka starka band hon haft till sin far. Hon har besökt honom på fängelserna genom uppväxten och haft mer kontakt med honom än med sin missbrukande mor. I breven han skickat sin dotter ”Jacqueline” ältar han sina andliga kunskaper och teorier om och om igen och kommer hela tiden till att förlåtelsen är så viktig.

Men uppenbarligen svek han Jackie nu igen när han muckade från kåken samtidigt som denna bok hade releasefest i april. Han hade hotat att han skulle skjuta henne. Möjligen var detta för mycket för Jackie – fick man känslan av när hon intervjuades av kvällstidningarna – som i boken erkänner att hon sedan länge vetat att pappan är både psykopat och sociopat och att hon alltid varit livrädd för hans svarta ögon när han blivit arg.

Detta är en mycket gripande och omskakande bok. Man hör Jackies röst hela tiden när man läser, vilket också var en medveten avsikt från författaren Ola Brisings sida – som under arbetet med manuset blev hennes käresta och sambo.

”Jag skrev passionerat och var noga med att se till att det var hennes röst som hördes berättelsen igenom” skriver Ola Brising i bokens epilog.

Och är det någon man unnar ett lyckligt förhållande så är det denna tjej, som fått gå igenom så mycket. Första kapitlet om uppfostringsanstalten Rosenkullen innehåller så makabra detaljer att man baxnar. Jackie kom dit som 14-åring efter att ha blivit utslängd från sin fosterfamilj där hon bott sedan hon var tio år. Tjejerna där förbjöds att sminka sig – för att det framhävde det onda inre –  och all kroppskontakt med de andra intagna och personalen var förbjudet; duscha på bestämda tider liksom att gå på toaletten: eftersom flickor som blivit utsatta för övergrepp skulle träna sin blåsa. Familjeträffar två gånger om året under övervakning och dagboken de uppmanades skriva läste personalen och bestraffade dem för vad som stod där. Som t ex att personalen tittade på dem när de duschade och borstade tänderna.

”Till sist utvecklade jag en handstil som de inte kunde läsa. Då kunde de inte straffa mig för vad jag tyckte och tänkte längre.”

Jackies liv var normalt fram till hon var fem år, säger hon. Hon kände sig älskad av alla ”kanske för att jag var ett sådant sött barn” och hennes första minnen är från Åsbrohemmet – ett kristet behandlingshem som drevs av Lewi Pethrus Stiftelse och låg utanför Örebro. Familjen flyttade dit 1993, hennes pappa satt i fängelse men fick komma dit varje gång han hade permission. De bodde där på somrarna under två år . Miljön var idyllisk och underbar. Alla var kristna och sjöng andliga sånger till gitarr i stora tält.

Men Lars Ferm fortsatte att återfalla i brott och till sist tog det slut mellan Susanna och honom. 1999 fick Jackies mamma en hjärnblödning – förmodligen för att hon blivit misshandlad så många gånger, tror Jackie – och sedan mötte hon Sven, en alkoholist som drog ner familjen ännu djupare i ett socialt miserabelt träsk.

Nya fosterföräldrar blev det för Jackie och hennes bröder, som splittrades. Här blir tragiken så svår att ta sig igenom; rymningar, jourhem, oralsexdebut på en skitig toalett – och som crescendo: hennes lillebror Jack dör. I en bilolycka med sin fosterfamilj, där deras biologiska döttrar i tonåren också omkommer.

Jack var 14 år. Jackie, två år äldre, var den som ensam fick ordna med begravningen och allt runtom. Hon beskriver utlämnande och gripande hur hon ensam sitter länge och tittar på sin älskade lillebror på bårhuset i Lund. När det sedan blir begravning i S:t Johannes kyrka i Landskrona kommer hennes mamma och mormor dit liksom yngsta brodern Rick och även pappa Lasse, som satt på Norrtäljeanstalten vid tillfället, och trots att han lovat Jackie att inga tidningar skulle följa med så hade han en reporter och en fotograf från Aftonbladet med sig in i kyrkan, där de tar en bild av honom framför sonen Jacks kista.

Detta var ett svek av fadern som Jackie inte kunde förlåta på länge. Hennes kontakt med honom upphörde i det närmaste helt och hållet under tre år. Och att hon valde att vika ut sig i herrtidningen Slitz 2009 var en hämnd. Slitz var den tidning som lästes mest på fängelserna, tog hon reda på, och hon hoppades att många som satt på kåken skulle runka till bilderna på henne.

”Det var min stora hämnd på pappa. För att han hade ordnat ett hem åt mig på institutioner och i dåliga fosterfamiljer. För att han hade satt mig i fängelse. Min kropp satt i fängelse. Det erkände han själv via brev: ”Kära Jacqueline. Dom kan ta din kropp och bränna den på bål om dom så vill. Men dom kan aldrig ta din själ.”

Men pappa hade gett bort min själ också, tyckte jag. När media kom till Jacks fördömda begravning satte han även min själ i fängelse. Min egen jävla pappa! Han har alltid pratat om respekt, om hur viktigt det är…Ändå var det som han och Aftonbladet gjorde på begravningen enormt respektlöst.”

Jackies dåvarande kille Johan blev fruktansvärt sur för att Jackie vek ut sig i Slitz. Och än mer svartsjuk och förtvivlad blev han när hon valde att åka till Mexiko för att vara med i TV-såpan ”Paradise Hotel” där hon filmades när hon hade sex med en kille.

Något hon själv bittert ångrar i efterhand. För den ytliga och glamourösa drog- och alkoholvärld hon fick känna på åren efteråt höll på att ta knäcken på henne.

Mer pinsamma detaljer om detta – om t ex barturnéerna runtom i Sverige – finns att läsa om i boken. Men nu verkar det som om hennes liv har lugnat ner sig. Måtte det göra det för henne på riktigt, tänker jag, för en ung människa på 24 år (hon fyller i september) orkar nog inte med så mycket mer av elände och tragik.

Som hon säger i början av boken:

”När jag var arton år gammal tänkte jag gå i pappas fotspår och råna en bank. Mest för att testa det han hade gjort och få sitta inne och skriva en bok.  Jag ville pröva hans liv. För på något sätt har pappa alltid varit en jävla hjälte, den mest intelligenta och den jag lyssnat på under alla år. Tillsammans byggde vi när jag var liten upp en bild av att vi skulle vara som en stark lejonfamilj.”

Ola Brising skriver i slutet av epilogen om de två hundarna som han och Jackie har tagit hand om.

”Så Jackie har alltså fått en egen liten lejonfamilj till sist även om den inte riktigt blev så som hon hade tänkt sig. Hon har en Simba och en Nala att värna om. De är hundar och vi människor, men vi tar hand om varandra som om vi vore lejon.”

▪ Leif Wilehag

Bokomslag

Jackie Ferm
& Ola Brising
Rövardotter
Bookmark förlag 20014 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: