Biografi över en komplicerad person

böcker.vinjett

[140602] En biografi om Errol Norstedt, vars mest kända alter ego Eddie Meduza dominerar det mesta i hans artistiska liv. Kreativ och talangfull som få. Men privatpersonen Errol hade ett mörker inom sig som bottnade i en svår barndom och en livslång kamp mot alkoholen. Vem han var egentligen, kanske ingen nånsin kommer att helt få veta.

Men i den här första officiella biografin kommer vi honom mycket nära. Fast myterna är många och det är inte lätt att bli av med ett rykte när man väl fått det. Men Leila Bergendahl, som var hans flickvän de sista åtta åren av hans liv, och hans syster Maritza Johansson har tagit initiativ till att skriva den här boken och till hjälp har de haft Börge Hellström, känd deckarförfattare ihop med Anders Roslund, och Theodor Lundgren skribent och frilansjournalist på Södermalm i Stockholm – och Börge Lundgren är en pseudonym för de båda.

Errol Norstedt föddes i Varberg den 17 juni 1948 och dog 53 år gammal i januari 2002. Han flyttade runt oerhört mycket som barn – mest i Småland – bytte skola nästan varje år och var mobbad och utstött och blev kallad oäkting eftersom hans mamma Mary hade fem barn med fem olika män och Errol och hans syskon fick uppleva misshandel, bråk och alkoholism under hela sin uppväxt. Hans egen pappa hade varit otrogen mot mamman och blivit utslängd. Enligt Errol hade pappan varit ångerfull och velat komma tillbaka till familjen men mamman var obeveklig. Errol saknade sin pappa som han träffade igen när han var tio år gammal. När han som vuxen berättade om det mötet för sin sambo föll han i gråt. Det var ett väldigt känsligt minne.

Han pratade sällan om sina barndomsminnen utan ville helst befinna sig i nuet. Han var som lyckligast när han fick vandra i skogen och betrakta naturens under och skiftningar. Som att träden var så fantastiskt skapade med sina grenar som lungor. Han brukade säga att om något var jobbigt fick man gå in i sin mentala grotta, vilket han hade gjort redan som barn och fortsatt med sedan via t ex alla sketcher och figurer han hittade på – som han ju sålde via kassetter sedermera som ”Dåren E Hitler & hans band Luftwaffe” på postorder. För att inte tala om all musik han skapade, både för skivorna som gavs ut och för kassetterna. Vid unga år kunde han spela flera instrument – han hade köpt en elgitarr redan som 15-åring – och en kompis i hans första band i Tidaholm berättar i boken om hur han i princip lärde dem att spela gitarr, bas och trummor.

För det var först vid 17 års ålder som det ständiga kringflyttandet upphörde och han blev brevbärare och flyttade in i ett eget rum i Tidaholm. De lyckades komma över en rullbandspelare på skolan där de repade och Errol tog hem den och började göra inspelningar av egna låtar. Fast också sketcher, redan då.

Hans syster Maritza och mamman och yngsta brodern Jimmi hade också flyttat till Tidaholm, mamman jobbade på stadshotellet. Nu slapp Errol bli misshandlad av sin styvfar; som när han band fast Errols fötter på tramporna och hans händer vid styret och tog loss sadeln och puttade Errol på cykeln nedför en backe. Röret där sadeln satt hackade upp i Errols rumpa och pung – och han var länge övertygad om att han blivit steril av det – och allt slutade i en våldsam krasch där han hade ont i flera dagar efteråt. Hans styvfar förgrep sig också på sin biologiska dotter, Errols syster Maritza, när hon var i tonåren och hon var så rädd att mensen uteblev bara av det, men den kom till slut och då kunde hon andas ut: hon var inte gravid. Dessutom hade Maritzas pappa en gång slagit deras mamma så mycket att tänderna flugit ut och käken gått av på två ställen. De bråkade alltid när de var fulla. Errol och Maritza satt under bordet och höll varann i hand. En gång låg de i samma rum som mamman och en karl. Maritza återkallar det i boken:

”En annan minnesbild dyker upp när hon tänker tillbaka på deras barndom. Som en tavla. Hon låg i sängen, Errol låg bredvid. En man hade precis knullat med deras mamma, han ställde sig upp. Naken och andfådd. Bakom honom lyste det silvriga månljuset in genom fönstret. Han stannade upp för några ögonblick, stod i profil. Den kladdiga sperman droppade från hans penis. Ljuset från månen träffade en droppe som dröjde sig kvar vid ollonet och bröt ut i en gnistrande reflektion. Maritza låtsades sova och genom springan i ögonlocket tittade hon i smyg. En minnesbild som fastnade, så tydlig, så talande.”

Man förstår varifrån Errol fick sin skolning vad gäller skabrösa och ekivoka och snuskiga låtar så småningom. Men det började på allvar med popgruppen Pack of Losers – som sedan blev ett dansband och Errol komponerade hela tiden, bl a låten ”Tretton år” som hamnade på Svensktoppen med Tommy Elfs orkester. 1975 fick han chansen av CBS och gjorde en LP-platta med egna svenska låtar som soloartist under sitt riktiga namn ”Errol”. Han hade stora förhoppningar på den men allt eftersom tiden gick fick de till slut konstatera att den blivit en flopp. Errol hade gift sig med Rosine och fått sitt första barn, sonen Anders. Men Rosine berättar i boken om hur alkoholen förstörde det fina de hade. För en mycket fin och omtänksam människa var han Errol. När han var nykter.

Hans andra sambo Hanne Mikkelsen flyttade han hem till i Åstorp i mitten av 70-talet och hon fick vara med om Hitlerkassetternas födelse där hon både lånade ut sin röst i vissa sketcher och klistrade igen kuvert, skrev adresser och skickade iväg dem till folk som beställt. Dessutom var hon med Errol i Stockholm i mars 1978 när han spelade in låten ”Punkjävlar” som släpptes i slutet av året. En 14-årig John Norum, senare i Europe, var gitarrist på plattan och året efter spelades LP:n ”Eddie Meduza & The Roarin´Cadillacs” in och släpptes och är av många kritiker, liksom vanliga rockälskare, än idag ansedd som en av de bästa svenska LP-skivorna genom tiderna.

Den dominerades av rocklåtar med engelsk text. I en tradition som emanerade ur Chuck Berry och 50-talet med snabba låtar och ballader omväxlande. Men Errol ville inte turnera trots flera påtryckningar så inkomsterna från Hitlerkassetterna var den säkraste inkomstkällan, även om den var liten, och Hanne började bli mer tveksam till deras förhållande. Även hans drickande var ett problem.

Errol Norstedt lät sig övertalas till sist och sommaren 1982 satte Eddie Meduza och hans band flera publikrekord i folkparkerna. Men det blev den första och sista folkparksturnén. Om man bortser från Griståget ihop med Svullo 1993, men det blev inte alls den turné det var tänkt att bli.

Han fick sitt andra barn, dottern Linda, tillsammans med Hanne 1988. Men deras förhållande tog också slut. 1994 träffade han Östermalmstjejen Leila Bergendahl som jobbade på Luftgitarr i Stockholm. Leila var vid denna tid inne i en jobbig separation och tilltalades av Errols prat om det gudomliga. Så den fina tjejen Leila från Östermalm och Eddie från bondvischan fann varandra.

Errol gick omkring med Nya Testamentet på sig i jackfickan och såväl Leila som flera andra berättar i boken om hans religiösa sökande och – inte minst – hans stora kunskaper i ämnet.

Han kunde t ex citera hela doptexten ur minnet när en präst kom hem till dem för att förbereda dopet av deras son Erik som föddes 1997.

Errol Norstedt var en mycket sammansatt person vilket framkommer i denna biografi. Hans demoner red honom och han kunde vakna skrikande mitt i natten. Han hade sedan barnsben en egen planet ”Chatka” som han sa sig komma ifrån. Han hade hittat på ett eget språk för planeten som, han påstod, var en mycket godare värld än den jord vi lever på.

Bortsett från en del korrekturslarv är detta en fin bok som med fingertoppskänsla har lyckats fånga och förmedla det väsentliga i en person med en sådan komplicerad bakgrund. Som ändå kunde blomma ut rent kreativt och få utlopp för sin begåvning musikaliskt och humoristiskt. Dock till ett alltför högt pris: en för tidig död.

Till sist, kan jag inte låta bli att citera ett stycke som fick mig att skratta högt, vilket inte händer ofta när man läser en bok. Om än det är dråpligt och aningen oanständigt så är det oskyldigt på samma gång. Hans syster Maritza berättar:

”Errol blandade korten. Maritza vände blicken ner mot bordet och fingrade på en tennsoldat som Errol gjort för att de skulle ha något att leka med.
”När jag blir stor, då ska jag bli professor i fittologi”, sa Errol plötsligt medan han blandade korten. Mamman skrattade där hon satt med Jimmi i knäet.
”Vad är det för något?” frågade Maritza nyfiket.
”Det får du reda på när du blir stor”, svarade mamman och log mot Errol.

Maritza gick i första klass då och dagen därpå när hon kom till skolan sa hon till sin klassföreståndare och till hela klassen:
”Min bror ska bli professor i fittologi. Vad är det för något?”
Hon fick en hård smäll av klassföreståndaren och blev bryskt utskickad ur klassrummet. Hon skämdes något enormt.

Väl hemma igen berättade hon gråtande vad som hänt. Det skulle hon aldrig ha gjort. För mamman tog fram mattpiskan och gav henne ett kok stryk för att hon varit så in i helvete dum att hon frågat sin lärare en sådan sak.”

▪ Leif Wilehag

Bokomslag
Borge Lundgren
(tillsammans med Leila Bergendahl och Maritza Johansson)
Bara man é fantastisk
Eddie Meduza

Kalla kulor förlag 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: