En tunn men tung roman

bokomslag

[141016] Tiden är de sista månaderna av 1918, slutet på första världskriget. Vulkanen Katla har nyss fått ett utbrott och Spanska sjukan håller på att ta ett rejält grepp om Reykjavik. Det är mörkt och dystert. Den sextonårige föräldralöse Máni Steinn (Månsten) glider omkring på stan, låter sig knullas för några tior här, suger av en man (ett ”fruntimmer”) där. Men det är på stadens två biografer han egentligen lever, han ser allt, så många gånger han har möjlighet. Och överallt svävar Sóla G på sin Indian, den unga kvinna han upplever som en kopia av en hjältinna från Les Vampires, den franska kultfilmen han kanske värderar högst av allt han sett.

”Uppe på klippavsatsen visar hon sig, likt en gudinna som stigit upp ur de yttersta havsdjupen, i siluett mot en brinnande himmel som fått färg av vulkanen Katlas utbrott, en flicka som inte liknar någon annan, klädd i en svart skinnoverall som framhäver allt som det är tänkt att den ska dölja, svarta handskar på händerna, en kullrig hjälm på huvudet, motorglasögon och en svart scarf över ansiktet.
Hon drar ner scarfen, flyttar upp glasögonen på hjälmen. Läpparna är röda som blod. Ögonen omges av svart smink som gör att den pudrade hyn framstår som vitare än vitt.”

Islänningen Sjón – egentligen Sigurjón Birgir Sigur∂sson – är en institution i sitt lands kulturella värld. Född 1962, poet, dramatiker och romanförfattare, började sin bana inom undergroundrörelsen och har skrivit poplyrik, filmlibretto för Lars von Trier och arbetade med gruppen Sugarcubes och med nationalikonen Björk. För romanen Skugga-Baldur fick Sjón 2005 Nordiska rådets litteraturpris, och nu kommer hans nya roman, Máni Steinn-pojken som inte fanns, i svensk översättning av John Swedenmark, själv nyligen belönad med rumänska kulturinstitutets Sorescupris.

Det är en tunn och tung roman som känns tjockare än sina hundratjugo sidor. Det finns en stämningsmättnad som stundvis är närmast kväljande; världskrig, lavaeruptioner och fattigdom, och så denna dödsbringande influensa som sprider sig som pesten. Och det är svårt att inte tänka på ebolakatastrofen som nu breder ut sig i ett antal länder i Afrika. Máni är en ensam outsider, homosexuell och dyslektisk. Det är filmen som räddar honom, stumfilmer utifrån ett krigsdrabbat Europa som syresätter hans smala liv

”Och nu lever pojken i biograffilmerna. När han inte skyfflar i sig dem med ögonen återupprepar han den inom sig.
I sömnen drömmer han filmerna i olika versioner där väven av händelser består av trådar ur hans eget liv.”

Sjóns roman är också ”filmisk” till sitt uttryck, bilderna slår emot en likt en expressionistisk film i svartvitt. Språket är vanligen klart och rent, men tillfälligtvis tycker jag det skorrar falskt ur en del ordval. Ett prov på det finns i citatet ovan; ”skyfflar i sig”. I mina öron är det inte ett uttryck/ordval i linje med den övriga texten, och det finns några andra exempel. Det kan också tänkas att det handlar om översättningen, men å andra sidan är väl Swedenmark inte känd för liknande ”svagheter”.

När man försöker utröna var någonstans folk fått sjukan ifrån, kommer man fram till att många verkar ha smittats i den varma trängseln just på biograferna. Salongerna stängs under en tid och Reykjavik förvandlas efter hand till en spökstad, det är tomt på gatorna.

Också Máni får sig en släng av influensan, och i sina feberångor hallucinerar han fram en skrämmande värld ur en mix mellan hans eget liv och filmernas. När han frisknar till hamnar han som hjälpreda på Centralskolan, där han hade sin glesa skolgång, och som nu blivit fältsjukhus. Han hjälper läkaren Garibaldi Àrnason på besök bland sjuka och döda; och den som kör bilen är Sóla G ”Hur förfärliga syner han än möter ändrar pojken inte en min. Under de nio dagarna kommer knappt ett ord från hans läppar.

”Reykjavik har för första gången antagit en bild som speglar hans eget inre liv. Och det kan han inte låta någon annan få reda på.”

När jag läser kommer jag emellanåt att tänka på Spindelkvinnans kyss, på Hector Babencos filmatisering av Manuel Puigs roman (som jag inte läst), och på hur Molina där sitter fängslad för sin homosexualitet och, precis som Máni Steinn, drömmer sig bort från en svåruthärdlig värld med hjälp av filmernas magi. Även om Máni kanske inte ”flyr” på riktigt samma vis som Molina.

Världskriget avslutas, Island blir självständigt, Máni och Sóla G. desinficerar biograferna med samma typ av gas som tog livet av unga män i kriget och man kan snart se film igen. Vad som sedan händer och avslutar historien vet jag inte om jag gillar, det blir ett lite märkligt och abrupt kast i berättelsen och snart är vi i juli 1929. Några fotografier på de sista sidorna antyder att det hela möjligen rör sig om en ”sann” historia, men jag känner att jag inte direkt bryr mig om det.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Sjón
Máni Steinn
pojken som inte fanns

övers. John Swedenmark
Alfabeta bokfölag 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: