Passionens väg

sektion film

[141128] mariasvag.100x65pxMarias väg i Dietrich Brüggermanns film är en studie i passion. Följaktligen är berättelsen strukturerad enligt Jesu fjorton stationer på väg mot Golgata. Den tyska titeln är Kreuzweg, Korsväg.

Passionen exponeras med en gång, i ett utdraget, kontrollerat, men ångande tal inför konfirmationen från paterns sida, genom vilket han fångar den unga Marias ömtåliga sinne, ger henne en puff i ”rätt” riktning, vilken tillsammans med moderns paniska skräck för känslor och frisinne blir ett effektivt hinder i förhållande till alla de utvecklingsmöjligheter hon har håg till.

Det är en rakt igenom pornografisk scen, en förförelsescen – ett övergrepp väl så otillåtet som den incest som skapat skriverier i förbindelse med det katolska celibatet. Maria sitter i egenskap av älsklingselev vid undervisningsbordet tillsammans med Pater Weber som en del av ett värdfolk och följer uppmärksamt varje skiftning i hans tonfall och ansiktsuttryck – med en gång reflekterat i hennes eget.

Maria vänder sig inte mot det stränga budskapet, hon strävar tvärtom efter att förstå innebörden av att offra sig för något större i egenskap av en soldat för Kristus. Men sympatin för en jämnårig pojke och lusten att sjunga i kör tillsammans med honom ställer sig i vägen. Försöken att övertyga modern om att det vore av godo, att det är skillnad mellan jazz (=fel) och soul (=rätt), misslyckas.

Hon eftersträvar inte den förledande musiken. Men det känslospektrum, som redan från början visar henne mer skickad än modern att kommunicera med en lillebror som är stum, måste få utlopp och när det förnekas henne förtvinar hon.

Lika lite som i filmen Ida finns det heller någon sexuell förskräckelse nedlagd i huvudpersonerna, det är andra ödesdigra faktorer som motar bort dem ur ett aktivt, skapande liv.

Är då bilden av modern ett kallt och ondskefullt porträtt, en styvmoder, de biologiska banden till trots?

Nej, det är det inte, för ingenting i denna film följer de psykologiska band våra associationer vanligen förutsätter. I den stillastående fotografering som regissören på få undantag när använder sig av utan klipp, brister modern vid två tillfällen ut i känslor av äkta glädje och sorg. Första gången i ett samtal om den stundande konfirmationen under en biltur, där hon nästan visar sig okynnig, den andra när hon i slutscenen ger efter för sin förtvivlan över Marias död.

Moderns hjälplöshet är gripande, inte grym.

Det är inte heller en skildring av fanatisk kristendom, filmen är mer raffinerad än så. Den skildrar hur passionen äter sig in under huden på såväl mor som dotter och där den unga kvinnan med sitt extraordinärt sensuella sätt att hantera omgivningen till sist saknar styrkan att hanterar sin förmåga och föra den vidare. Således är det inte att förundra sig över, att lillebrodern börjar tala i samma ögonblick som Maria dör.

Dittills har han levt genom hennes enastående öppenhet och förmåga till kärlek. I samma stund som hon ger upp andan måste han hålla tråden levande på egen hand.

Det är i skildringen av detta avgörande spel filmen blir betydelsefull. Den släpper inte taget för en sekund. Man kan leva utan att närma sig livets passionerade utmaningar, men det kommer att göra det oändligt mycket fattigare och pocka på kompensatoriska missbruk av skilda slag.

Många kommer att ha lika svårt att acceptera ”underverket” här som i von Triers Breaking the Waves, men det är inte i det oförväntade eller övernaturliga det mirakulösa ligger, utan i insikten om hur reducerad människan kan bli, om hon låter sina krassare sidor bedöva sitt innersta. Religionerna berör varandra på många punkter, men få ger passionen en sådan särställning som kristendomen.

David Dobkins The Judge ger i långa stycken även den en intensiv och detaljrik skildring av ett familjeliv som ”liknar en Picassotavla”. Orden fälls av sonen med vilken kraftmätningen med den döende fadern först och främst utspelar sig.

Skillnaden mellan deras berättelse och Marias är emellertid, att den amerikanska filmen/kulturen är genomsyrad av psykoanalys! Därför staplas förklaringsmöjligheterna på varandra och hindrar förståelsen för vad som egentligen hänt såväl de agerande – gripande spelade av Robert Duvall och Robert Downey Jr – som åskådaren.

Det skall ändå inte skymma sikten för, att det är en mångfacetterad och ömt genomarbetad familjeskildring som Dobkin bjuder oss. Även denna film blir vi mörbultade av, vad verklighet, etik och moral angår.

▪ Kjerstin Norén

Marias väg
regi: Dietrich Brüggermann
Tyskland 2014

The Judge
regi: David Dobkin
USA 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: