Dolans fria rörelse

[150115] Xavier Dolan formligen dansar fram genom sina filmer. I varje ruta studsar tankar och känslor huller om buller i ett andlöst flow som förutsätter frihet. Här finns inte plats för några förutfattade meningar, de ”går sönder” minut för minut, livet tar överhanden och vem är då längre herre och slav, man eller kvinna, mor och son?

Det senare är navet i berättelsen om Steve och hans mamma Diane. De älskar varandra, de är måttlöst attraktiva båda två, men ingen av dem är vad man kallar ”lätt att älska”. Han heter bokstäver, hon balanseras upp i utkanten av en white trash-karaktär. Deras passionerade förhållande ligger snubblande nära det incestuösa men det är det inte, även om Dolan går så nära gränsen han kan. Vilken gräns?! Filmen är berättelsen om hur en olycklig kvinnlig granne (en högstadielärare som börjat stamma av ren förskräckelse) plus mor och son tillsammans utvecklar en tillvaro av personlig växt för dem alla tre, en doft av frihet.

Från Laurence anyways (2012) känner vi igen Dolans lek med tidsperspektiven, vilket bland annat betyder, att det inte finns någon anledning att söka förklaringar på sakernas tillstånd, det är tillstånden vi ges tillfälle att iaktta, tills Dolan skickligt ger dem en snabbkaraktäristik för att få dramaturgisk styrfart.

Som när han skjuter ett väl närgånget ögonblick mellan mor och son i sank med en replik som säger, att barn och förälder beskriver en inbördes olikartad utvecklingskurva. Barnet älskar sin förälder allt mindre, för föräldern är förhållandet det omvända.

Det är hennes gränslösa moderskärlek som gör Diane mer och mer oförmögen att leda sonen på spåret. Han måste hitta det själv och det gör han också. Han spränger sig ut ur den sista institution vi möter i en scen lånad ur Gökboet, efter att Dolan strax innan, under bilfärden dit, lurat in oss i tron på ett lyckligt slut, Vilket inte visade sig vara annat än moderns fromma förhoppning – eller..?!

Det är det hoppet hon lever på, i svårast tänkbara väglag. Det borde alla kunna göra. Hittills har det ju gått hyfsat bra för tjugofemårige Dolan, med ett tiotal ypperliga långfilmer bakom sig.

Man undgår inte associationen till Ester Martin Bergsmarks Någonting måste gå sönder. Hans ömtåliga kärleksberättelse ligger nära Dolan och de har hypersensibiliteten gemensam. Den senare går in i skildringarna mer explosivt och närmar sig de undflyende identitetskoncepten mer skoningslöst.

Deras berörningspunkter är emellertid uppenbara, mästerskapen likaså.

▪ Kjerstin Norén

Mommy
regi: Xavier Dolan
Kanada 2014

Laurence anyways
regi: Xavier Dolan
Kanada 2012

Någonting måste gå sönder
regi: Ester Martin Bergsmark
Sverige 2014

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: