Teater på film

sektion film

[150115] Inga träd växer in i himlen, lyder ett talesätt. Men står man på en enkel trottoar i New York City och låter blicken följa fasaderna tills man blir yr, kan man få intryck av att det varit arkitekternas önskan, att åtminstone husen skulle göra det.

Det ger en särskild känsla av befrielse att stå där, inte olik den man erfar i överväldigande natur. Men om man redan är överväldigad – hur samla förmågan till eget storartat skapande? Hur ta sig själv på tillräckligt allvar, och hur överbrygga alla triviala problemen som hyra, löner, sjukförsäkringar och andra rättigheter?!

Birdman sällar sig till de filmer som har teatern som objekt och ger en bitande spefull skildring av allt det tragikomiska som utspelar sig bakom ridån. Den befinner sig fjärran filmatiserad teater, viljelös återgivning utan egna mål. Det senare är något av det tråkigaste man kan se, även om man känner tacksamhet över, att det numera finns möjlighet att lukta på uppsättningar man annars inte haft en chans att hinna med. (Man hinner inte alltid med dem heller, de blir aldrig första prioritet, enligt ovan.)

Franske regissören Louis Malle står för två klassiker i genren teatern som tema för konstnärlig film, Min middag med André (1981) och Vanja på 42nd Street (1994).

Förstnämnda byggs över en utförlig diskussion mellan skådespelarna Andre Gregory och Wallace Shawn omkring etiska utgångspunkter för teaterarbetet, förhållande till publik, förståelighet – en mängd ting knutna till Gregorys nyvunna erfarenhet av arbetet hos polske regissören och pedagogen Jerzy Grotowski. Shawn representerar i stället den utarbetade teaterproletären i NYC, nog så främmande för Gregorys exklusiva inställning. Det är en pärla, som succesivt kryddas av det ironiska faktum, att Gregory under middagens lopp, som intas på en rätt snygg resturang (The Oak Room), blir mer och mer arrogant mot kyparna ju högre hans ideal angående konsten flyger uppåt och kommer till uttryck i ord.

Vanja på 42nd Street ger ett exempel på hur film och teater smälter samman när föreställningen tar form medan filmen om dess medarbetare och deras samarbetsproblem fortlöper i en skildring av personliga som konstnärliga kontroverser. Återigen är ljuvlige Wallace Shawn där och filmen blev ett genombrott för Julianne Moore, i dag en av fixstjärnorna på den himmel så många strävar mot.

Det är en film som har ”allt” och den har även fått inflytande över scenkonsten. Lars Noréns sätt att öppna Tjechovs Måsen följde liknande mönster, när han lät föreställningen ta sin början vid kollationeringsbordet.

Birdman kastar sig in i raden med en sprudlande och till stunder nog så sorglig bild av spelet bakom kulisserna. Full av Hollywood-gags och självironiska skrattspeglar i daglig ävlan bakom glitter och berömmelse. Hur kan den enskilde överleva en sådan värld och samtidigt själv överleva – som människa?

Men en omvänd rörelse är också möjlig. Italienska bröderna Taviani skildrar i  Ceasar måste dö hur en uppsättning av Shakespeare på ett säkerhetsfängelse utanför Rom växer till en avgörande erfarenhet och skapar ett omsorgsfullt bildspråk i ambitionen att föra in åskådaren i yttre och inre hårdhet i fängelseväggar och förhärdade sinnen.

Dessa mördare, rånare och organiserade brottslingar var barn en gång, vilket åskådliggörs redan i en av de första scenerna, där den som skall spela Brutus släpper fram ett snabbt och förtjusat leende mot en medspelare/fånge vid beskedet. (Han kom senare att friges och bli skådespelare på heltid inom film och teater.)

Replikerna ur Julius Caesar knyts till männens dagliga erfarenheter och inte minst minnen. Skildringen förtätas tillsammans med arbetet på scenen fram till det förlösande mötet med publiken. Efter föreställningen säger den som axlat Cassius’ roll, vid återvändandet till cellen:
”Nu, när jag mött konsten, upplever jag det här som ett fängelse.”

Det får bli sista ordet i denna blygsamma översikt.

▪ Kjerstin Norén

Birdman
regi: Alejandro Gonzáles Iñárrito
USA 2014

Min middag med André
regi: Louis Malle
USA 1981

Vanja på 42nd Street
regi: Louis Malle
USA 1994

Caesar måste dö
regi: Paolo och Vittorio Taviani
Italien 2012

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: