Hängivelsens smärta

sektion film

[150220] ScenbildDet finns ögonblick i Ester Martin Bergsmarks film Nånting måste gå sönder där tiden står alldeles blickstilla. Man skulle kunna säga, att filmen består av ett pärlband av sådan dyrbara ögonblick, vilket gör den till en dikt man ständigt vill vända tillbaka till, för att än en gång undersöka de subtila tillstånd den söker fånga – lyckas fånga och som sedan blir nästan omöjliga att ta sig ur.

Ett av de sista är bilden av Ellie i armarna på två kraftigt tatuerade män. Hon är, efter att ha måst lämna Andreas, uppgiven och överlämnar sig till en momentan hängivelse i sorg tillsammans med en sexuell utlevelse där förnedringen ligger snubblande nära.

Samtidigt är bilden, med stämning av Peggy Lee’s tolkning av Billie Holiday-låten You’re My Thrill, chockerande vacker. I sin oemotståndlighet kan den inte vara annat än oroande. Simone Weil pekar på, att ju mer ett verk närmar sig sanning och skönhet baserad på personlig ärlighet, ju mer fjärmar det sig från sin upphovsmans/kvinnas personliga drag, för att i stället bli ett med det allmänna.

Jag ser få exempel som så tydligt visar det som Nånting måste gå sönder. Det tar inte lång stund förrän man glömt bort exakt vem eller vilka historien handlar om. Samtidigt som föreställningen om ”det normala” går i upplösning, så att begreppet bara kommer att omfatta ännu en minoritet, i den mån den alls existerar.

– Du är så dj-a vacker så att jag vill spy, säger Andreas till Sebastian/Ellie i ett av deras tidiga möten, där han temporärt lämnar den splittrade varelse han känner sig så dragen till och som även hos honom väcker nya sidor till liv. Så att det nya ansiktet för kärlek visar sig på en gång undergivet och totalt handlingskraftigt – så att ju fler steg Sebastian tar in i sin kvinnlighet, ju tydligare manifesterar hon drag som knytts till det manliga: målmedvetenhet, säkerhet, go, medan Andreas succesivt veknar och blir stående till sist.

Det var så bra, att Saga Becker prisades för sin prestation, men hade inte Iggy Malmborg varit minst lika värd en nominering? Det krävs två för en tango, vilket faktiskt är det de dansar och inte bara i den scen som avbildats på affischen.

I Andreas’ överraskande utsaga fångar Bergsmark som i ett nötskal vad överdrift, missbruk, tvångsbeteende handlar om och där varje gränslös strävan efter normbefrielse bubblar av riskmoment. För var och en som upplever sig som minoritet, eller i någon form avvikande, kan dessa gränser bli svåröverkomliga och direkt farliga.

Det handlar inte om ”vad man gör” eller inte gör. Skandaler är det bara hyenor som intresserar sig för. Det är i studiet/förståelsen av hur känslor uppstår och växer och på vilket sätt njutning och lycka kan förvandlas till sin motsats – eller leva inom loppet av samma sekund – som det lyckas Bergsmark slutföra sin film med sådan flair, vilket gör den till ett smycke av mänsklighet.

Det gör Andreas, Ellie och Sebastian till varelser som inte riktigt är av denna världen, de lyder inga konkreta lagar, de flyger och svävar, de är våghalsiga och till dels kriminella på samma lättsamt graciösa sätt som Butch Cassidy och Sundance Kid, när de ger avkall på det tvång som banaliserar livet.

Jämfört med ett sådant verk blir aktuella Fifty Shades of Gray rent skrattretande. Bildmässigt jobbar den som en IKEA-katalog och överskrider inte normaliteten på en enda punkt. Nog om det.

Andra exemplet på repertoaren är Ceremonin, en ärligare sak, men i gengäld mer av en föreläsning än ett sensuellt buret verk. Filmen blir litterärt intressant för dem som minns författaren Alain Robbe-Grillet, men det mer uppseendeväckande beroendet är väl hur hustrun, nuvarande dominant inom ett visst SM-mönster, var en nöjd och glad lyxhustru till allvise maken/författaren. En ytterst omodern inställning, mer tabu i nuet än alla pervos i ett svep.

Intressant är också, hur de två senare filmerna i dag tas emot med öppna armar av en offentlighet, där det för bara ett par år sedan utbröt en smärre kultursidostorm omkring Birgitta Holms stora arbete över författarinnan, filmaren, fotografen Rut Hillarp (1914 – 2003), som under hela sitt konstnärsskap undersökte man/kvinnarelationen utan att för en sekund värja sig mot extrema uttryck för undergivelse, hämtade ur hennes egen erfarenhetsfond. Hon strävade otvetydigt och i rent bokstavlig mening efter att vara mannens erotiska slav.

Vi vet alla, att den mediala uppmärksamheten har korta prespektiv, och att det den gången (för vilken gång i ordningen?) inte minst var den korkade feminist-proppen som gick ur, men ändå… Rut Hillarp är en av våra konstnärliga ikoner, ofattbart hur man kunde bespotta hennes inre på ett sådant sätt – till och med efter döden, som annars kommer till de flestas försvar.

När blir ytterligheten pervers, dvs bortomnaturlig? Aldrig i annan mening än de samhälligt upprättade normernas måste bli svaret. Det handlar om att tränga in/ut i det okända, där döden är den yttersta konsekvensen, det okändaste av allt okänt. Ändå är vi dömda att ständigt gå mot den.

Det får människorna, till skillnad från djuren, att trotsa döden och ibland tillgripa redskap som är allt annat än ”nyttiga”. För de flesta känns det då tryggare att förbli betraktare än att själva utsätta sig för risken att dö, eller dö ”i lite mindre skala” och mer av Freud behöver vi väl inte dra upp i det här sammanhanget.

Men en av filmens intressantaste repliker är när Ellie i sista mötet med Andreas säger:
– När jag träffade dig ville jag dö.

Sällheten uppnådd från första stund, ett förhållande som upphörde i samma ögonblick det tog sin början – why work on an old wound?

Hellre än att inkorporera insikter av sådant slag tar man risken att få en eftermiddag förstörd tillsammans med Fifty Shades… För att få leva vidare ett tag. Men varför ett skönhetsmirakel som Nånting måste gå sönder missar sin publik (vilket jag förstått den gjort) är ändå svårbegripligt och samtidigt fruktansvärt sorgligt.

Det säger något om vår tids urusla kulturklimat, att de värdefullaste verken förbehålls en elit – även den en minoritet! – men man känner å andra sidan stor förtröstan, att Nånting… precis som Roy Anderssons Giliap en gång kommer att få sin revival inom loppet av några år.

Å andra sidan: på sextio- och sjuttiotalen diskuterades livligt filmerna av franske nya vågen-regissören Eric Rohmer, som i sina resonerande filosofiskt och katolskt baserade problematiker beskylldes för att vara allt det man inte skulle vara, då. Troende, i någon mening konservativ. Hans berättelser rörde sig även de mot ytterligheterna i den mening att de ställde moralproblematiken på sin spets men de slutade aldrig där, utan strävade konsekvent efter sans och samling, långsiktigthet, ett anständigt liv. Märkligt att tänka tillbaka på allt detta i dag.

Det är samma äventyr att se Rohmers filmer nu som då. De firade inte heller några triumfer i box office. Det var inte bättre förr.

▪ Kjerstin Norén

Nånting måste gå sönder
regi: Ester Martin Bergsmark
Sverige 2014

Fifty shades of gray
regi: Sam Taylor-Johnson
USA 2015

Ceremonin
regi: Lina Mannheimer
Sverige, Frankrike, Danmark 2014

Rut Hillarp, poet och erotiskt geni
av Birgitta Holm
Atlantis 2011

Tales of the four seasons
regi: Eric Rohmer
Frankrike 1990-98

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: