Ett skrik som aldrig tystnat

[150301] Anna TakanenDet var den finske regissören, teaterledaren och pedagogen Jouko Turkka som sade, att det svenskarna aldrig förstått var, att det är en tragedi att vara människa!

Man kunde då säga, att Anna Takanens avslutande föreställning efter nio års lyckligt ledarskap på Göteborgs Stadsteater gör en insats för att ta oss ur den föreställningen. Hon gör det med modern och barnet i centrum, förstått på det sättet, att det är hos dem den dramatiska dynamiken förlagts, medan männens öden är de många gånger ikonografiska reliefer mot vilka den ständigt pågående rörelsen framåt tar spjärn.

Kriget kommer över människorna och väl där utkämpas det av dem. Men att på grund av fattigdom tvingas se sitt barn försvinna över havet till ett främmande, om än närbeläget, land utan att veta när det kommer hem igen – det är ju något man blir vansinnig av. Fosterlandet handlar först och främst om detta: att finna förståelse för den olösbara konfliktvärld en kvinna som kunde varit Anna Takanens farmors tvingades hantera, och med vilka konsekvenser. Också för barnen. I tystnaden mellan bröderna i centrum.

I denna sin ambition uppnår uppsättningen stundtals en nästan övermäktig styrka: som när ett tjugotal små barn rasslar in på scenen med adresslappar om halsen och vi befinner oss i en situation som genom att visa det som var pekar rakt in i nuet och vidare, ut mot framtiden. Kriget har till sist nått fram till oss också, även om det ännu inte utkämpas på vår egen mark.

(Konstarterna tar varandra i hand över Avenyn, genom att bio Roy i nästa vecka visar Magnus Gerttens starkt berörande Every face has a name, där han med passagerarlistornas hjälp letat sig fram till människorna bakom ansiktena på en arkivfilm från den 28 april 1945, en flyktingankomst till Malmö från Tyskland och Polen. Även Gertten lyfter fram nuet, i slutbilderna av nya människor på flykt som anlänt över havet till sicilianska hamnar.)

Man inser hur oerhört långt man står från liknande erfarenheter och vilken möda det kräver, att sätta sig in i vad de innebär. Det enda min generation erfarit är hur de egna barnen skickades land och rike runt med flygplan, också de med namnlappar om halsen, inte för att bli borta i åratal men för att få lite umgänge med den saknade parten till följd av föräldrarnas lättsinniga skilsmässovanor.

Inte helt dock. I min utgåva av Min skattkammare 4, Världen är så stor, finns en berättelse av Anna Lisa Lundkvist som heter Tim och de finska barnen. Jag drar mig med en gång till minnes Kerstin Frykstrands teckningar av de allvarliga och försagda finska syskonen och vilket intryck berättelsen gjorde på mig, som liten. Det skulle förvåna mig om den finns kvar i nyare utgåvor.

Det fanns män i föräldrarnas vänkrets som slagits på finska sidan i kriget, de var då starkt högerorienterade och sågs med oblida ögon i min familj. Finlands sak och historia, i vilken utsträckning den fortfarande var vår, ländernas förhållande till den tidens Tyskland och Sovjetunionen, för att inte säga Ryssland – ett urkomplicerat ämne av egen dignitet som det knappt snuddas vid i den aktuella föreställningen, som har den enskilda människans överlevnad i fokus.

Det är ett väl motiverat och riktigt val. Problematiker som kräver bokformat för att gå till botten med klär sällan teaterscenens behov av förtydligande.

Anna Takanenes personliga historia finns självklart närvarande under den som berättas på Stadsteatern, men får aldrig lov att privatisera berättelsen. Det är en av de många fällor som legat nära till hands i den här känsloladdade historien och som regissören mycket skickligt undgår.

Det finska temat har både som verklighet och i egenskap av den konst och litteratur som uppstått ur denna verklighet ett oerhört sug, vilket kunde frestat till det ena passionerade utspelet efter det andra. Det sker emellertid inte och i stället får vi under den långa tid föreställningen varar sinnesro att reflektera över på vilket sätt människornas karaktärer kommer att präglas av osedvanligt hårda umbäranden.

Uppsättningen har, som en naturligt konsekvens av den berättarstil den valt att arbeta med, en tendens att skapa humoristiska situationspoänger med jämna mellanrum. För min del hade jag gärna avstått från dem till förmån för en annan form av densitet. De tjänar helt säkert syftet att bringa oss närmre de enskilda ödena och det gynnar utan tvekan de enskilda skådespelarnas möjligheter till karaktärsskapande, men det hade trots det känts mer än motiverat, att låta berättelsen sluta sig omkring sin egen tyngd för att till sist knyta till ordentligt omkring det skrik som oavbrutet ändå ekar genom föreställningen och som Birgitta Ulfsson skapar ett så utomordentligt centrum för.

Föreställningen lämnar oss med en antydd slinga från Kurt Weill, den som fortsätter: …nur wer in Wohlstandt lebt, lebt angenehm…
Det är förmodligen nästan alltid sant. Brechts poäng var, att människan övervinner inte hur mycket som helst, hon är helt enkelt inte tillräckligt perfekt för det.

▪ Kjerstin Norén

Fosterlandet
av Lucas Svensson
regi: Anna Takanen
scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg
ljus och video: Joonas Tikkanen
kompositör: Matti Ollikainen
koreografi: Reija Wäre
Göteborgs Stadsteater, Stora scenen
Svenska Teatern i Helsingfors

Every face has a name
regi: Magnus Gertten
Sverige 2015
Bio Roy 1-6/3

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: