Sverigefinländare som stereotyper

böcker.vinjett

[150329] Jag var på Stadsteatern i Göteborg och såg pjäsen Fosterlandet. Pjäsen skulle handla finska krigsbarn som kom till Sverige under andra världskriget. Det jag fick med mig av pjäsen var att finländarna skildras som suputer. Att männen söp innan danskvällen må så vara – men kvinnor i Finland drack i regel inte förr i tiden. Inte nog med att kvinnorna från andra världskriget drack i denna pjäs, här dricker också barnbarnet till kvinnan som skickar iväg sin son till Sverige också hon en ung kvinna. Hon bär likt sin farmor med sig en plunta i väskan.

Jag blir galen på denna förenkling av bilden av finländare. Därför kommer jag inte att se dramatiseringen av Ingebarnsland. Boken har jag läst och tänka sig, jag blev nog nästan lika arg som huvudkaraktären i boken men av helt andra skäl än hon.
Allt som har med Finland att göra skildras med sådant hat, det är svårt för mig att förstå.

Be mig inte att berätta om Svinalängorna, det kan ni väl själva räkna ut vad jag tyckte om den boken? Filmen har jag inte orkat se. Jaså, de dricker i den också?
I TV visas nu en fantastisk bra serie, Jordskott, och det enda jag har att anmärka på vad gäller den, är att de ondaste människorna i serien är finländare. Om ni följer serien vet ni att den jagade mördaren är finsk och den elake överläkaren likaså. Men det bryr jag mig inte om då ingen av dem super. Då hade det ju blivit riktigt löjligt. För mig tenderar det att nästan bli lyteskomik om alkoholism kan kallas ett lyte.

Jag har öppnat varje
bok om sverigefinländare med samma förväntan. Kanske är det här en bok jag kan känna igen mig i – men inte. Jag går på teatern för att lära mig mer om finska krigsbarn och går besviken därifrån. Det finns enstaka undantag, Klas Härös film Den bästa av mödrar tyckte jag om, den handlar också om finska krigsbarn. Klas Härö gör fina filmer där karaktärerna är mångbottnade och verkliga. Annars går jag fortfarande och väntar på den stora sverigefinska romanen. Hoppas den skrivs just nu.

Visst har jag sett sverigefinländare som söp men jag har sett många fler sverigefinländare som inte söp och inte super. Varför matas vi ideligen med dessa bilder? Är det så svårt att acceptera att det gått bra för många invandrare? Eller är det så bekvämt att hålla fast vid fördomar? Jag trodde verkligen vi hade kommit längre än så här i Sverige.

För att återvända till föreställningen Fosterlandet så tycker jag att den var bakåtsträvande. Vill vi fortsätta att befästa fördomar eller finns det plats för andra finska berättelser i Sverige? (Egentligen är jag lite sugen på att gå och se föreställningen Ingebarnsland på Göteborgs stadsteater men i ren protest ska jag inte göra det. Någon annan kan kanske berätta hur den var.)

För övrigt accepterar inte rättstavningsprogrammet ordet sverigefinländare, däremot går det bra med sverigefinnar. Ändå är det sverigefinländare jag vill bli kallad. Bara om du undrade. Det är lite politiskt det här med beteckningen sverigefinländare, då inkluderar man nämligen båda språkgrupperna finska invandrare, finskspråkiga och svenskspråkiga. Sverigefinnar i sin tur betecknar finskspråkiga invandrare.

”En finne igen.” Så då det att läsa i svenska tidningar från 50-talet och framåt när sverigefinländare utmärkt sig på ett negativt sätt. Senast jag såg sverigefinländare hängas ut i svensk press måste ha varit på 90-talet. I dag är man mer politiskt korrekt och undviker att skriva ut nationaliteter för då blir man ju kallad rasist. Läser i en insändare till Norrbottens Kuriren:

– På 50-talet fanns inte dagens pressetiska regler, ej heller fanns då nuvarande lag om etnisk diskriminering, men icke desto mindre var dessa skriverier lika oförsvarliga då som nu; jag menar – inte blir tex barn-aga på 50-talet mer försvarbart bara för att den inte var förbjuden i lag.

I skolans läroböcker framträder finska barn, ungdomar och vuxna som personer med problem i både hemmet, skolan och samhället i stort. Så berättar universitetslektorn Antti Ylikiiskilä. Enligt Ylikiiskilä antyds det att problemen består av droger, alkohol, skolk, mobbning och bråk samt en tidig och våldsam död. Bara några enstaka positiva förebilder förekommer i läroböckerna. Detta menar Ylikiiskilä cementerar den stereotypa bilden av finnen i det svenska samhället. Bilden är densamma som på 60-talet. Då sa man att en stor del av sverigefinnarna var alkoholister, drogmissbrukare och personer i samhällets utkant.

Teija Martinsson skriver i en artikel i NyTId (finsk månadstidning, finns även på nätet www.nytid.fi ):

– Okunskap om Finland syns även i att finska namn väldigt ofta är felstavade i svenska medier. Att Suomi stavades fel i en dyr reklamkampanj var en bottennotering, som visserligen rättades till med ursäkter från Sveriges friidrottsförbunds ordförande. Nyhetsankare i TV tränar mycket för att uttala olika exotiska namn rätt, men hur mycket energi lägger man i att uttala och stava finska namn korrekt?

Nu tycker jag personligen att det blivit lite bättre, det här med att uttala namn rätt. Däremot klarar knappt någon svensk att stava något på finska. Det är egentligen ganska lätt att stava på finska om man kan stava på svenska. Det är vokalerna som uttalas på samma sätt som i tyska och spanska och så markeras lång vokal med två på varandra följande vokaler, som i mitt namn Tuula, då blir det långt o, om ni hänger med. Så Tuula uttalas som Ola med ett T framför.

Jag vill med denna debattkrönika göra dig uppmärksam på stereotypa skildringar av invandrare i Sverige, inte bara finska.
I dag hörde jag på nyheterna på radion att finska dementa patienter som glömt den svenska de kunnat i och med sin demens inte får vård på sitt modersmål. Det borde man kunna ordna i Sverige där det finns vårdpersonal som kan finska. Sverigefinländarna är i gemen dåliga på att kräva sina rättigheter även i de kommuner där det utlovats finskspråkig personal till äldreboende som är dementa.
Har förstått att det här är en känslig fråga, ”kan de verkligen inte svenska efter att ha bott här i 40 år?”, frågar min upprörde kompis mig. När mina föräldrar kom hit fanns det knappt någon svenskundervisning och i och med att de jobbade i skift fanns det inga kurser att tillgå. Flera år på Svenska för invandrare var inte att tänka på, de jobbade från den dag de kom hit till Sverige. Min mamma är lite bitter över detta faktum och det tycker inte jag är konstigt.

Även jag kommer förmodligen som dement på ålderdomshemmet prata enbart finska. Finska är ju mitt första språk och svenska lärde jag mig först som 5-åring. Jag gillar Sverige och jag gillar Finland. Efter att ha bott sju år i Helsingfors som vuxen har jag insett att jag är sverigefinländare. I Finland kallar mina kompisar mig sin svenska förstärkning. Kan jag få vara er finska förstärkning här i Sverige? Något positivt. Det skulle göra mig glad.

▪ Tuula Polojärvi

Artikelförfattaren är själv sverigefinländare, med finska som första språk.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: