Verklighetsbaserad tragik

böcker.vinjett

[150401] Nils är Isse, mobbad och mobbare, och när romanen är slut ligger han död för den mobbade Addes kula. Man kan vara både offer och förövare i samma person. Det blir tydligt i Fredrik Hardenborgs romandebut Ondskan är en blond pojke, som utkommit på Kalla kulor förlag.

Vi får ständigt ta del av diverse hemskheter i media, och det är lätt att bli både skrämd, förbannad och uppgiven. En av de mer komplexa dåden ägde rum i blekingska Rödeby i oktober 2007. En vuxen man, far till nittonårig son, sköt ihjäl en sextonårig yngling när han fått nog av trakasserierna mot sonen. Fadern kände sig och hela sin familj hotad av sextonåringen och hans gäng och handlade uppenbart i panik när han lyfte geväret.
Att skriva eller göra film av berättelser vi redan känner till slutet på, och ändå få det spännande, är en vansklig konst. Vad är det som triggar spänningen när vi ”vet hur det går”?

Det hela börjar med ett SOS-samtal och vi förstår att något allvarligt har hänt; det är bråttom. Drygt tvåhundrafemtio sidor senare avslutas romanen med fortsättningen på detta samtal; det är slut ”Han är död nu.”
Vem är vi att döma personen bakom en sådan handling? Är mannen ond för att han dödade tonåringen, för att han fick panik och ville skydda sin familj? Eller för att han var överfrustrerad när skola och myndigheter inte brytt sig om att ta tag i situationen med de mobbande och trakasserande ungdomarna.
Berättelsen om Isse och Adde, deras klasskamrater och föräldrar bygger på tragedin i Rödeby, men är placerad i det fiktiva Ro strax utanför Uppsala. Fredrik Hardenborg bor själv med sin familj i Uppsala. Han har gått skrivarlinjen på Wiks folkhögskola och dramatiklinjen på Biskops-Arnö, och skriver även låtar till country/americanabandet han spelar och sjunger i.
Hardenborg har fabulerat vidare på det han läste och hörde om Rödebyfallet. Han har skrivit ihop fiktiva karaktärer, givit dem namn och historia. Och jag märker att jag blandar ihop det jag själv läst i dagstidningen med romanen, glömmer vad som är dokumentärt material och vad som är fiktion. Författaren har skapat en egen värld av det lilla samhället Ro (med utstickare till Stockholm där Isse kommer ifrån). Med ett rakt och vardagligt språk och genom tydliga bilder har han mejslat fram och gestaltat ett till stora delar hårt och hänsynslöst ungdomsliv. Språket känns trovärdigt liksom händelseförloppet i det tragiska, som har individuella såväl som samhälleliga perspektiv

”Vårt ansvar sträcker sig bara till skolans område. Vi har ingen möjlighet att ta ansvar för vad eleverna gör på sin fritid. Det ansvaret måste ju rimligen ligga på föräldrarna, eller hur?”

Rektorn för Robroskolan där de inblandade går tvår sina händer i det att de blundar för vad som händer eleverna på skolan. Förvisso kan man säga och tycka att det är föräldrarna som har grundansvaret för sina barn. Men föräldrar är också de människor, och alla är inte så genomharmoniska och välfungerande som man skulle önska att föräldrar alltid var.
Isses mamma är ständigt trött i sina ansträngningar för att få vardagen att fungera för sig och sonen, där fadern är en småkriminell slarver som inte bor med dem och inte så sällan sviker sin son. Visst skulle man kunna säga att en del av karaktärerna i romanen är klichéliknande typer som ofta befolkar dylika dramer. Men å andra sidan bygger klichéer på en generell verklighet, alltså på sådant som är vanligt förekommande.
Till en början är jag lite tveksam till om det hela håller, jag tycker språket och/eller att det känslomässigt känns väl ”lätt” emellanåt. En del onödiga övertydligheter sätter jag också på minuskontot. Bland annat tar författaren udden av en stark fantasi om hur Adde skjuter sönder en allt mindre hånflinade Isse, genom att efter själva fantasin berätta att det bara var en fantasi, att naturligtvis sköt inte Adde. Ju längre jag läser desto mer dras jag dock obönhörligen in i dramatiken. Berättelsen vinner över mig på sin sida.

Det är tungt att ta del av ungdomarnas olika verkligheter. Vi får växelvis följa killarna i huvudrollerna och deras kompisar genom vardag och helg, vänskap och våld, och spirande förälskelser. Följa dem genom hopp och förtvivlan, fram till det ödesdigra ögonblick när tragedin är ett faktum. Eller bör vi i ärlighetens namn säga att tragedin redan finns där, i och med att unga människor, nästan barn, far illa, gör varandra så illa, medan vuxenvärlden; skola och samhälle, inte orkar/kan/vill öppna sina ögon och ta sitt ansvar?
Men livet vore ju absolut outhärdligt om det inte också fanns ljusglimtar, andningshål i tillvaron. Adde är pressad inte enbart av Isse och hans kumpaner utan också av att hans pappa genom en olycka blivit till någon han inte längre känner igen. Men med kompisen Emma känner han sig trygg, och nog vill han vara mer än ”bara” vän med henne. De har ett band ihop, och scenen när de spelar på en ungdomsgård är härlig. Musikens kraft, men också att man där får bli sedd på ett positivt sätt. Bekräftad, trots spykittlande ångest

”Sedan exploderade allt. En storm av oljud. Allting var så fantastiskt högt. Basen som nästan gjorde ont i bröskorgen, Emmas distade gitarr som rev och slet och Jojos trummor som slog sönder allt. Nervositeten som en feber genom Addes kropp. De stod i en halvcirkel framför scenen. Och de var många, riktigt många. En rödhårig tjej som Adde visste gick i sjuan och hennes kompisar såg faktiskt ut att, om inte dansa så i varje fall röra sig i takt till musiken. Han såg flera som såg ut att gilla det de hörde, som gillade deras band! Hans band! Någon som gillade det han gjorde!”

Synd då att det illasinnade gänget hinner komma in innan de spelat färdigt.
Sympatiskt är också att se hur den tuffe och till synes osårbare Isse mjuknar och blir liten och osäker när han vill vara nära Veronika. Något som går igen när hans pappa träffar en ny kvinna och enligt Isse blir till en mes.

Till skillnad från den verkliga tragedin är det här inte pappan som skjuter, utan den utsatte Adde själv. Och jag frågar mig vad romanen eventuellt tjänar respektive förlorar på den rockaden.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Fredrik Hardenborg
Ondskan är en blond pojke
Kalla kulor förlag 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: