Kolonialhistoria av Duras

böcker.vinjett

[150707] Den olidligt heta och fuktiga värmen. En skrikande vicekonsul med svärtat rykte och en galen tiggerska som lämnar bort barn efter barn och vandrar likt en Ahasverus. Hon sjunger sig genom natten. Och alla dessa ”diplomater” som inte gör mycket mer än vänder sina papper och svettas, super och likgiltigt längtar till ett annat liv. Men de kan inte ta sig därifrån. De kommer inte iväg från det Calcutta där Marguerite Duras roman Vicekonsuln till största delen utspelar sig. Allt de kan ta sig för är att försöka fylla raden av innehållslösa dagar, lyssna på och sprida dessa rykten som verkar vara deras livsluft. Man undrar ju när de arbetar.

Vicekonsuln kom i original ut redan 1966, men har först nu landat på svenska, lyhört översatt av Kristoffer Leandoer (för Lind & Co). Det måste vara en fröjd att arbeta med Duras språk och ton, men samtidigt krävs rimligen ett välutvecklat gehör för att hantera hennes högst personliga texter.

Marguerite Duras föddes 1914 i Franska Indokina, i det som i dag är Vietnam (Kambodja och Laos) och dog 1996. Hon levde där sina första nitton år, flyttade till Frankrike och åkte aldrig tillbaka. Om man inte räknar det hon berättar om i sina romaner och andra skönlitterära texter, där hon ständigt återvänder till sitt ursprung.

Duras har en helt egen litterär ton, och använder en form av minimalism, med närmast hallucinatoriska upprepningar som suger in en i texten. Det är en eggande sensuell och (stundvis) irriterande njutning att läsa henne. Det krävs ofta ett skapligt mått av tålamod. Men denna ”minimalism” verkar för mig fungera bättre i kortare texter. För trots att Vicekonsuln inte är mer än tvåhundra sidor blir den i min läsning lite lång. Det som alltid (?) till synes händelselösa i Duras romaner känns här faktiskt just händelselösa. Nja, så är det ju inte riktigt, men ändå tycker jag att upprepningarna, mycket av samtalen statstjänstemännen emellan, den taniga intrigen som finns, inte fullt ut räcker för mig den här gången. Kanske om det varit kortare. Jag är naturligtvis helt medveten om att Marguerite Duras texter ser ut så här; det är sällan själva ”handlingen” som är det viktigaste. Istället är det stämningar, känslor och ögonblick som berättar ”någonting”. Inte sällan får vi information om någon eller något genom andras blickar eller minnen, kameran filmar från flera håll samtidigt.

Visst är vicekonsuln någon form av huvudperson i romanen; det är om honom man skvallrar, han beter sig så det är svårt att inte kommentera och undra över hans handlingar eller mystiska rykte. Och visst får tiggerskan från Kambodja en del plats i berättelsen; hur hon ger bort sina barn, kanske i en reaktion på att hon själv blivit avvisad av sin mor ”Om du kommer tillbaka, sa modern, så förgiftar jag ditt ris så att du dör.” Men för min del tycker jag att Anne-Marie Stretter är mest central. Den uttråkade ambassadfrun spelar tennis med sin döttrar, är värdinna på diverse bjudningar, och tar med sina älskare till ett lite hus på en ö vid Mekongdeltat. De flesta män är nyfikna på, förälskade i eller rent av förhäxade av denna kvinna. Hon förekommer också i andra verk, kanske främst i Durasregisserade filmen India Song, där hon glider omkring ungefär som de alla gör i romanen.

Kärleken/passionen är också ett tema Duras texter vanligen kretsar kring, eller kanske snarare bristen eller längtan efter den. Den gravt ensamme för detta vicekonsuln har fått lämna sin senaste tjänst i Lahore efter några märkliga skjutningar in i natten såväl som i folksamlingar. Han verkar ha tappat koncepterna, kanske i ett uttryck för sin ensamma och kärlekslösa tillvaro. Precis som tiggerskan har han ha blivit förnekad av sin mor. Vid några tillfällen tar han mod till sig och öppnar sig för bridgeklubbens direktör, den ende som egentligen pratar med honom. Han erkänner sig vara oskuld

”I brist på att älska någon annan har jag försökt älska mig själv men det har inte heller lyckats. Ändå har jag föredragit mig själv, fram till den senaste tiden.”

”Under lång tid har jag vanställts av min strävan att älska.”

Inte heller Anne-Marie Stretter lever i ett kärleksfullt förhållande. Hon blev närmast bortförd av ambassadören, trots att hon då redan var gift. Sedan dess, sjutton år, har de varit tillsammans. Inte så konstigt då att hon är uttråkad och träffar andra män, till synes med mannens goda minne.

Den knappa informationen om och den mystik som omger Anne-Marie Stretter, Vicekonsuln och Tiggerskan är perfekt grogrund för en roman eller film, men kanske att det krävs något lite mera kött på berättelsens ben för att helt funka, också om det är Marguerite Duras som hållit i pennan. Men å andra sidan ”handlar” romanen kanske egentligen mest om Västs koloniala historia, om dessa statstjänstemän/kvinnor som bor i sina priviligierade reservat mitt inne i ett lands kulturella centrum, men ändå så totalt utanför dess egna medborgares liv. Det hände när denna berättelse utspelar sig, och det ser väl ungeför likadant ut i dag antar jag.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Marguerite Duras
Vicekonsuln
övers. Kristoffer Leandoer
Lind & Co, 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: