Camille Claudels tragiska livsöde

böcker.vinjett

[151012] författarporträttHon sitter och väntar, på en stol sitter hon och väntar, år ut och år in. Hon sitter på stolen och väntar på sin bror som ibland dyker upp, men ofta inte alls. Det kan gå fem år mellan gångerna hon får träffa sin älskade lillebror, den berömde författaren och diplomaten som reser klotet runt och bebor konsulat och ambassader. Hon sitter på ett ”dårhus” i södra Frankrike och väntar. I trettio år befinner hon sig där, i trettio år hasar hon omkring bland skrikande och lallande kvinnor istället för att skulptera som är hennes talang och besatthet.

Michèle Desbordes (1940-2006) drygt tio år gamla roman, Den blå klänningen, har nu kommit i elegant svensk översättning av Ragna Essén. Det är som många gånger förr när det gäller fransk litteratur, Elisabeth Grate Bokförlags förtjänst att vi får läsa den outsägligt sorgliga historien om Camille Claudels tragiska livsöde. På vissa plan kan man kanske se det som en kärleksroman; Camilles kärlek till sin bror Paul, men också till den betydligt äldre och högt aktade konstnären Auguste Rodin med vilken hon var elev, kompanjon och älskarinna. Och som blev början till slutet.

Det är ju inte helt ovanligt att kvinnliga konstnärer av skilda slag blir styvmoderligt behandlade och undanskuffade och senare inte sällan bortsuddade ur historien. Många av dem har gått under i sina ansträngningar att bli tagna på allvar. Nyligen kom Anna Jörgensdotter med sin fina skildring av Ester Henning som hamnade i skuggan av Anders Zorn, och det finns en rad liknande exempel. Många blir osynliggjorda, men jag undrar om inte just Camille Claudel utgör någon form av undantag. Dels för att hon faktiskt hade en karriär och blev uppmärksammad, dels för att det bland annat gjorts ett flertal spelfilmer om henne. Senast såg jag på förra årets filmfestival i Göteborg, Camille Claudel 1915 av Bruno Dumont, med en suverän Juliette Binoche i plågad huvudroll. Jag misstänker dessutom att den filmen bygger på Desbordes roman, men om det vet jag ingenting. Faktagrunden till båda verken står Camilles och Pauls brev för, kanske även dagboksanteckningar, och de liknar varandra som tvillingverk.

Camille Claudel föddes 1864 och dog 1943. Hon är alltså runt femtio när de tar in henne på psykhem. Först ett inte långt från Paris, men när kriget bryter ut 1914 hamnar hon i Montdevergues i närheten av Avignon. Det är där hon lever och dör och det är där hon sitter på sin stol och väntar på brodern.

Innan dess har hon gått på konstskolor och det är skulptur som är hennes fokus, något hon började med redan som ung. Hon och Paul var ofta ute och letade efter lera, de var väldigt nära varandra och ständigt tillsammans. Camille var livlig och bångstyrig, och ”… de sa att de inte visste var den där kraften kom ifrån, den där glöden som hon verkade besitta …”. Fadern accepterade hennes kreativa behov och viljor, medan modern hela tiden arbetade emot. När fadern dog tog det inte lång tid förrän modern med systerns hjälp fick Paul att fixa in Camille på hemmet. Då hade det ett långt tag blivit knas av livet hennes. Efter att hon brutit med Rodin hade hon alltmer isolerat sig i sin ateljé, åt knappt någonting och umgicks nästan inte alls med folk längre. Det framgår inte alldeles klart och tydligt, men jag känner att relationen med Mäster Rodin blev vändpunkten för Camille Claudel, på ett antal plan. Som elev till honom och senare något som mest liknade ett kompanjonskap utvecklades det hela till en kärleksaffär. Dock hamnade den ytterst begåvade skulptrisen i ännu en ”kvinnofälla”; hon blev förälskad i en man som redan levde med en kvinna, och blev således degraderad till älskarinna. En för många frustrerande relation. När det blev för jobbigt bröt hon med honom, eller snarare försökte bryta. Det blev några försök innan det ”lyckades” och Camille först klev in i sitt eget fängelse, sin ateljé. Senare alltså också på sinnessjukhuset, där hon blev kvar fram till sin död.

Michèle Desbordes skriver i en stil och ton som liknar Marguerite Duras. Jag vet inte om det är hennes ordinära stil, jag har inte läst något mer. Desbordes har skrivit ett tiotal böcker, på svenska finns sedan tidigare romanen En begäran.

Den upprepande, stundvis monotona, stilen drar in läsaren i texten, närmast tvingar en in och ner i Camilles stillasittande liv och dramatiska känslor. Berättelsens ram utgår från hennes liv på Montdevergues. Men precis som meningarna vindlar den sig fram och åter genom tiderna. Desbordes skriver i långa smekande och kommateckenspäckade meningar vilket ger en intensiv läseffekt. Det är som att åka med i en långsam bluesig dikt, i en dröm, eller snarare mardröm. Läckra beskrivningar av miljöer, ting och det mesta annat gör dessutom att jag läser som vore det en absolut biografi.

Ibland frågar jag mig om romanen tjänar på den ”upprepande” stilen, eller om den istället tunnar ut den. Dock utan att komma fram till ett entydligt svar. En av de ”scener” som upprepas är Camilles återkommande drömsyner, eller hörselförnimmelser, av de två hästar som männen som hämtar henne kommer med.

”Brev på brev som hon fortsatte att skriva för att beklaga sig och be om hjälp att komma därifrån, brev som var så långa att hon sydde ihop dem för att sidorna inte skulle blandas ihop och komma på avvägar eller skingras som löv för vinden, för då, sa hon, skulle hon ha varit ännu ensammare, ännu olyckligare, så med nål och tråd sydde hon ihop breven, sakta, stygn för stygn, som om hon fogade samman våderna i en kjol eller i en gardin, hon fogade samman brevet och gick för att lämna det till brevbäraren, som hon bad ta särskilt väl hand om det.”

Under alla år var det endast brodern som kom och hälsade på, och på Camilles alla vädjanden svarade modern att det hela var ”… en vanesak och att med tiden vänjer man sig vid allt …”

Den allra sista gången syskonen träffas är den femte augusti 1936, och Camille har sju år kvar att ”leva”. Hon har bett om att de skall åka havet, så som de gjorde förr, och de åker och vandrar barfota omkring på stranden. Vanligen är hon klädd i samma slitna och intetsägande kläder som alltid, men denna sista gång bär hon en helt ny blå klänning Paul aldrig sett förut.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Michèle Desbordes
Den blå klänningen
övers. Ragna Essén
Elisabeth Grate bokförlag

Författarporträtt: Vincent Fournier (beskuret)

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: