Ett anständigt liv?

böcker.vinjett

[151204] Detta är berättelsen om Kenta, känd som mods på 60-talet, överlevare på 70-talet, melodifestivalsångare 1980 och Hammarbysupporter mot senare delen av sitt liv.
Som blev förhållandevis kort. 54 år gammal dog han efter att ha klarat av det mesta med ett garv, trots sin trasiga barndom och uppväxt.

Han hatade att få frågan: ”Hur har du överlevt?” från journalister. ”Jag tycker om mig själv” svarade han en gång – och det, menar författaren Arne Höök, visade på Kentas livskraft. För det är ord som är lätta att säga, men svårare att leva i. Men Kenta kunde det, menar författaren, och hoppas att den här boken kan visa hur svårt, och stort, det faktiskt är.

Knut Kenneth Gustafsson föddes den 11 augusti 1948. Enligt många i Nacka, men själv har han sagt att det var på Brännkyrkagatan på Södermalm i Stockholm han först såg dagens ljus. Men han blev inte Hammarbysupporter redan som nyfödd, som han påstod i en intervju i Bajen Fanzine 1996, utan det kom in i bilden långt senare. Faktum är att Kenta växte upp i Grimsta, i västra förorterna, och det var där och i Vällingby som idrottsintresset började. Även musicerandet, då han började spela gitarr i unga år. Sportintresset var det enda han hade att tacka sin styvfar Benke för, påstod han i en intervju 1980. Styvpappan ville ha Kenta ur vägen så han såg till att styvsonen försvann hemifrån och sportade.

För Kenta drack inte alkohol i tidiga tonåren, hur konstigt det än kan låta. Med tanke på hans barndom med fosterhemsplaceringar och tillfälliga boenden hos mostrar och mormor hade han nog haft anledning till det. Hans mamma Majken var ensamstående – Kentas biologiska pappa lär ha tagit livet av sig innan Kenta hann träffa honom – om det nu går att tro på, antyds i boken, för han har sagt i en annan intervju att han mindes ett besök på Gröna Lund med sin far och att de vann en nalle.

Hur som helst, mamma Majken var hembiträde på Östermalm och ensamstående med Kenta och hade svårt att ta hand om honom. Fast hon söp inte – då. Men Kenta skickades till ett fosterhem i Östersund som åttaåring där han hos ett lantbrukarpar blev mer utnyttjad än omhändertagen. Fem på morgonen skulle korna tas om hand i ladugården, och efter skolan väntade ett kvällspass med djuren.

Kenta skrev brev hem till sin mamma men breven ströks ner och censurerades av fosterföräldrarna. Först när en granne slog larm till barnavårdsnämnden om att pojken i princip var livegen tog eländet slut. Kenta omplacerades i ett annat hem utanför Skellefteå.

Mamma Majken hämtade så småningom hem honom och sa att han skulle få en överraskning i Stockholm. Han hade hoppats på en kattunge men det var en nyfödd lillebror, Benny.

Majken hade fått nog av sladder och baktal från släkten och skaffat sig en karl, Benke, som hon gift sig med. Familjen flyttade till Kungsholmen, men nu började riktiga helvetet för Kenta.

”Benke, min styvfarsa, var en tyrann. Det var då mina trassligheter började och det var hans fel. Hans alkoholism sabbade allt, han terroriserade oss alla, utom min lillebrorsa Benny som var hans son, honom rörde han inte. Men i fyra års tid höll han på, fyra dagar av sju i veckan söp han och slog oss. Vilket hat jag byggde upp under den tiden. Ingen jävel ska få trampa på mig, tänkte jag. Därför har jag också blivit skränig och obstinat” berättade Kenta i en intervju med Thore Sonesson 1980.

Omsorgen om barnen och mammornas liv glömdes bort i bygget av folkhemmet på 50-talet, menar Arne Höök. Det fanns inga kvinnojourer än, inget BRIS – och våldtäkter och misshandel i hemmen var ”familjeproblem” och lagfördes sällan.
Det nya samhället byggdes för de skötsamma arbetarna: godtemplarnas, frikyrkornas och de fackligt och politiskt organiserade. De som föll utanför den ramen räknades inte och lösningen var nykterhetsnämnden eller barnavårdsnämnden som bara flyttade på förövare och offer en tid – sedan började eländet om igen.

Men det barndomen födde i Kenneth ”Kenta” Gustafsson var ett utanförskap som stärkte honom.

1964 gick han ut nian i Vällingby och började jobba på en tvätt och sorterade handdukar för 125 kronor i veckan. När styvpappan krävde hela hans lön som betalning hemma blev det droppen – Kenta ställde ultimatum till mamman: om hon inte skilde sig så skulle han dra hemifrån för gott!

Det funkade, Benke försvann ur lägenheten. Men Majken som nu, upp till 35 års ålder, aldrig haft någon lust till flaskan hittade den plötsligt. På kort tid blev hon alkoholiserad och fick allt svårare att ta hand om sönerna.
För Kenta fanns då en annan värld 27 minuter bort: T-centralen.
Där träffade han Stoffe.

Detta är i grova drag vad som formade Kenta. En del av det som sedan hände har ju förevigats på film. Stoffe och Kenta var huvudpersoner i Stefan Jarls första långfilm ”Dom kallar oss mods” 1968, som föddes ur en mängd TV-reportage som inte fick plats i tablåerna. Dock skall man inte tro att modsfilmen på bio är en dokumentär, vilket den presenterades som på 60-talet. Nej, väldigt mycket var iscensatt och Kenta såg på sig själv som skådespelare, har gitarristen, arrangören och producenten Finn Sjöberg berättat för mig. Finn var med och producerade Kentas andra LP-platta 1981 och lärde känna honom som en mycket duktig och professionell artist i studion.

Kenta och Stoffe kom båda från missbrukarhem i Vällingby och trivdes inte att vara hemma utan drog in till city. Men det var inte bara därför.

”Det fanns inga ungdomsgårdar i de nya förorterna då på 1960-talet” säger Stefan Jarl. ”Alla låg inne i stan. Den största låg på Drottninggatan, och där höll de till, det blev som en mötesplats för alla de som kom från förorterna, det spelade ingen roll om det var norr- eller söderort. De upptäckte ju att de var lika i den generationen. Det var arbetarungarna som samlades i city.”

Stefan Jarl igen om Kenta och Stoffe:
”De var båda två väldigt pratsamma, ”Vad fan gör ni?” och vi säger att vi ska prata med ungdomar. ”Jamen vad fan snacka med oss”, den stilen…”

Det blev TV-inslag och så småningom alltså långfilmen. Stefan Jarl ordnade så att Kenta fick överta hans rivningslägenhet på Regeringsgatan. Stoffe flyttade in där ett tag. De skötte sig hyfsat, försökte jobba, mest Kenta. Stoffe var inte så mycket för att knega.

Överhuvudtaget så hade Kenta den disciplinen i sig att han under hela sitt liv såg till att försörja sig själv på diverse tillfälliga arbeten och påhugg. Var det inte på posten så var det skogsröjning och sedermera jobbade han i frugan Evas kaféer och pensionat. Men han hade aldrig nånsin ett fast jobb, tror ingen av de som intervjuas i denna bok.

1979 kom filmen ”Ett anständigt liv” som var en uppföljare till den första modsfilmen. Svenska biopubliken fick en chock när Stefan Jarl kunde skildra vad som hänt med ungdomarna tio år senare. Kenta bodde i Jakobsberg då, jobbade i skogen, visst drack han en del men det var ändå inget mot vad som hände hans kompis Stoffe, som dog av en överdos heroin i mars 1978 – under inspelningen av filmen.

Över 300 000 såg filmen på biograferna och senare upp emot en miljon när ”Ett anständigt liv” blev obligatorisk att se för svenska skolelever under ett par decennier.
Även svenska riksdagsmän reagerade kraftigt mot den ”misär” som filmen visade. Inte minst Olof Palme, som då var i opposition, talade länge och inlevelsefullt om hur skakad han blivit av Jarls dokumenterande av knarkdöden. Palme citerade Stig Dagerman – ”För människor utan hopp finns inget värre fängelse än framtiden” – och han pratade om hur framtidens Stoffar fanns på våra förskolor, hur de döda på Plattan (Sergels torg) var de som ”fått för mycket stryk, inte för lite”.

Stefan Jarl berättar i boken:

”Kenta och Stoffe var ju på Palme. De höll till vid Sergels torg alldeles intill dåvarande riksdagshuset. Det var till och med en moderat riksdagskvinna som krävde flytt i talarstolen. ”Vi kan ju få gulsot av narkomanerna, vi tar i samma dörrar!”…/Där skilde sig Olof Palme markant, han stannade och pratade med Kenta och de andra på Plattan. Utan livvakt.”

Kenta, som för övrigt röstade på sossarna, fick se 30 av sina vänner dö under fyra år, i samma veva som Stefan Jarl gjorde filmen. Nu var inte ”Ett anständigt liv” en film om bara Kenta och Stoffe, utan vad den främst skildrade var ett makalöst samhällssvek: om ett decennium när hundratals av Sveriges mest utsatta ungar och tonåringar tilläts gå under och dö.

Denna bok handlar i huvudsak om Kenta men Hammarbys fotbollslag finns med som röd tråd. Efter varje kapitel sammanfattas klubbens framgångar och motgångar i paritet med de år i Kentas liv som det berättas om. Hans låt ”Just idag är jag stark” har blivit ingångsmarsch på Hammarbys hemmamatcher och han komponerade ytterligare två Bajenlåtar på senare år men Hammarby kom ändå in relativt sent i hans liv.

Att han inte alltid var stark, berättas det också om. Han gömde sig nog ofta bakom ett garv som den rebelliska luffare han ville framstå som, en glad gamäng – men lyssnar man på plattorna hans så är han – när låtarna är som bäst, menar författaren – en grubblande solitär snarare än en skränande rebell.

Kenta dog i mars 2003. Det var bukspottskörteln som släckte honom. Cancern hade spridit sig därifrån till levern, berättar hans exfru Eva Blondin. Hon och deras gemensamma son Patric var med honom in i det sista, vilket även hans vän Stefan Jarl var.

Visst är detta en fin bok på många sätt, även om den kan kännas lite väl introvert hammarbyfärgad, vilket nog beror på att Arne Höök varit Bajensupporter sedan barnsben. Kenta blev det ju som sagt, i vuxen ålder.
Men Kenta Gustafsson var med om så mycket mer i sitt liv, som det tack och lov också berättas om.

▪ Leif Wilehag

Kenta_01_FIN_KORR
Arne Höök
Just idag är jag stark
En bok om Kenta Gustafsson

Kalla Kulor förlag 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: