[151211] Under författandet av Nordisk Kvinnolitteraturhistoria (1993-2000) var det framför allt två figurer som förorsakade tumult i den yrvakna feministiska bedömningen: Heliga Birgitta och Drottning Kristina, två intellektuella katoliker i vårt land.
Konflikterna handlade om bilden av dem som kvinnor, när det var ett faktum, att de båda bröt med sin tid i egenskap av handlingskraftiga varelser av högsta samhälleliga rang.
Däremot skiljer de sig radikalt åt vad angår förhållandet till kärlekslivet och relationen till det motsatta könet. Birgittas uppenbarelser kan ockå läsas som sexuella dokument, som speglar ett passionerat förhållande till maken, ett förhållande som inte bröts förrän sista barnafödeln visat sig vara livshotande.
Med Kristina förhåller det sig radikalt annorlunda. Hennes skrifter och alla historiska dokument talar för att hon bar en vad man i dag skulle kalla transsexuell identitet och i kraft av sitt religiösa och filosofiska engagemang förlade den erotiska njutningen till en ringa plats i tillvaron, om ens någon. I ett sådant påstående har man Sven Stolpe på sin sida, men även litteraturhistoriens författare Eva Hættner Aurelius och Ruth Nilsson.
Inte så i Girl King, där karaktären skildras som räddningslöst förälskad i den väna Ebba Sparre och rollvalet gjorts så att hon som yngre liknar Tjorven, som äldre Witt Brattström i egenskap av evig tonåring. Sällan har man längtat hetare efter Greta Garbos magnifika gestalt, när hon äntrar skeppet och med ansiktet mot framtiden lämnar fädernejorden med allt dess provinsiella skräp bakom sig.
Värst är ändå titeln, Flickkungen, för skildringen av en kvinna, som i allt väsentligt avskilde sig från det som var barnsligt, beroende eller lågt. Hon kan sägas ha varit en fånge i tronarvingens roll och betraktade äktenskapet som ett fängelse med kvinnan dömd till att vara dess slav. Fångad i konventioner och plikter bröt hon sig loss men Kristinas öde är hopplöst feltolkat i denna film, vars bakomliggande vilja ser sig svårfunnen.
Helt annorlunda då i två nutidsskildringar av i alla avseenden skilda världar: en skönhetssalong i Gaza och en insignifikant lägenhet på Lower East Side i New York. De är på var sina sätt mästerliga skildringar av instängdhet och av yttre faktorer begränsande livsomständigheter. Men de lyckas båda utifrån sådana förutsättningar skapa individporträtt man sent kommer att glömma.
Inte mist Salongen har en fantastisk förmåga att förena skildringen av en ruskigt farlig och samtidigt fullständigt absurd krigssituation ute på gatan (i det här fallet förorsakad av att en försmådd och trånande älskare insisterar på att sitta vakt med sitt husdjur – en lejonhona! – i band). Inne i salongen far samtalen till höger och vänster, alltmedan en blivande brud och en födande kvinna har stora bekymmer med hur de skall ta sig till de respektive institutioner de står i akut behov av.
Till slut utbryter kaos, även i skönhetssalongen. Kvinnorna börjar gräla och slåss, sedan lägger sig allting, ingenting har egentligen hänt, trots allting bara fortsätter… Precis som i nyss omtalade Taxi Theran förenas en skildring av ett förtvivlat tillstånd med den humoristiska frihet som det paradoxala alltid föder.
Situationen i lägenheten som är huvudscenen för händelseutvecklingen i Wolfpack kan knappast förminskas till att kallas paradoxal, den är egentligen ett klaustrofobiskt helvete och en familjetragedi, där endast filmintresset fadern när räddar de sju barnens mentala stimulans och fragmentariska kontakt med omvärlden, tillsammans med moderns (även hon ett offer för mannens despoti) undervisning och känslomässiga omsorg.
I denna stillsamma tillvaro – för det äger inte rum några högljudda uppror familjemedlemmarna emellan, även om man hela tiden sitter och väntar på att katastrofen skall bryta ut – kan man i lugn och ro iaktta sju unga individers vandring genom sina dagar, det vore fel att säga resignerade, mera saktmodigt försiktiga, frågande.
Endast en avslutande film, skapad inomhus med ytterst primitiva hjälpmedel, vittnar om den inneboende explosion dessa barn levt med, tills allt ändras mot slutet av tonåren, när det börjar gå upp för de sociala myndigheterna under vilka förhållande de tvingats leva.
Det som bergtar åskådaren är hur en stilla acceptans av det oacceptabla kan administreras av det mänskliga psyket, inte olikt den nollställning – flatline – som IS-kidnappade franske journalisten Nicolas Hénin nyligen omvittnade hos Skavlan:
lyckas du inte erövra ett sådant inre lugn överlever du inte. Barnen Angulo överlevde och det är som en uppenbarelse att för en stund få vistas i deras slutna rum, där man långsamt förnimmer deras längtan växa – storartat.