Från ett hoppfullt sjuttiotal

bokomslag

[160526] Fyrtio år efter Ulf Lundells debutroman kommer en nyutgåva med ett nytt förord av författaren själv på 13 sidor samt att boken nu är inbunden till skillnad från klamrad som den var i original. ”Sjuttiotalets generationsroman” utnämndes den till av recensenten Lars-Olof Franzén i DN den 5 april 1976. Huruvida den var det har varit omdiskuterat, men för mig personligen var den avgörande på så sätt att jag nu är litteraturrecensent.

Jack tog mej fem år” skriver Ulf Lundell i förordet. Det första utkastet dog efter 90 sidor men han tog fram materialet och skrev om allt från början. Bodde i en liten stuga i Vita Bergen på Söder i Stockholm, flyttade ut i naturen med kamrater i ett kollektiv i Östergötland, skrev, skrev och skrev. Om sitt eget liv helt och hållet, tror många. Och visst kan man tyda mycket som självbiografiskt men nog inte allt ändå. På slutet bor han i en omodern lägenhet på Blekingegatan på Södermalm och där slutar också romanen.

Boken består av tre delar: Bok I, Bok II och Bok III. Första delen handlar om 1969-71, andra om 72-73 och tredje om 1975. Lite grovhugget så, tycker jag man kan säga, och även skönja detta i prosan. Som ju är av en högst egenartad Lundellska. Stavningarna inte minst: Skjutsa stavar han ”sjussa”, suttit heter ”setat”, samskrivningar är vanliga, tillochmed stavas alltid ihop så och stockholmska slangord som ”jonnar” för cyklar och ”knaster” för cigarretter – men heder åt att han stavar cigarretter med två r i mitten, som det ska vara. ”Mös” för myste och ”tröcks” för trycktes är två andra ord som skrivs så av Lundell.

”Tackochlov” skrivs också ihop och ”en slags” istället för ett slags är något Lundell gagnat, och alltjämt gagnar sig, av. Dock kan man inte frånta honom rätten för det fantastiska flöde som finns i hans prosa. Någon recensent skrev en gång ”att läsa Lundell är som att surfa på en jättestor våg” och det stämmer. Fast formuleringskonsten är även den originell. Ta t ex beskrivningen av Stockholm i första delen när han återvänt från Gotlandssemestern:

”O Stockholm, så såg jag dej åter! Flickkolonner och avgaser och röda flagnande tak. Idiotiskt pekande kungar, attachéväskmänniskor och kärringar med nappförsedda pekingeserhundar. Jag såg pop-teen-bob-bruttor dragande sina skära bubbelgum, jag såg sura trista tråkiga hopplöst förlorade nio-till-femknegare som tycktes villiga att betala det alldeles för höga priset för välfärd välfärd trygg trygg välfärd./”

Eller som följande poetiska mening:

”Genom Skajbarens fönster kunde vi se nattmåsar svischa förbi och snart började öar och kobbar glida akterut i det av sommarnatten försilvrade havet.”

Handlingen i korthet för de som inte läst boken: Jack Råstedt är en yngling i 20-årsåldern när boken börjar, han bor inneboende hos en brud som tar tripper och kör ut honom för hon tror att han och polaren Barts telefonsamtal om Hemingway är förtäckt skitsnack om hennes karlar. Bart ordnar så att Jack kan flytta in i en liten stuga i Vita Bergen på Söder, med vattenpump på gården och en hyra på 70 spänn i månaden. Bart är konstnär som målar när han inte flyttar möbler med en liten lastbil. Jack knegar för honom ibland, svart. Jack har bara en sak för ögonen: att skriva klart den roman han har föresatt sig att skapa. Men Harald, brassdilaren och Bart umgås och det dricks mängder av billigt vin, röks hasch så det står härliga till och till och med LSD-tripper förekommer. Jonny är fotograf och polar med Linnea, de är också Jacks kompisar. Och massor av brudar kommer i Jacks väg; Sonja, överklasspinglan som han förälskar sig i på ett överklassparty dit Harald har dragit Jack och Bart, Gerd som han träffar på Gotlandsfärjan, Timm och – inte minst – Marlena, journalist på en kvällstidning, som han träffar våren 1975 och har ett intensivt förhållande med allt medan han slutför sin bok hemma i lägenheten på Blekingegatan.

Under denna tid har han hunnit med att spela in en platta – en LP-skiva – och ”är på väg in i showbiz” som Lundell skriver. Förskott utverkas från skivbolaget, som sups upp på krogrundor ihop med bl a Marlena, och de tillfälliga jobb han tvingas ta för försörjningens skull; som bl a lasarettsvaktmästare, brevbärare och i arkivet högst upp i Stockholms stadshus – är bara ett nödvändigt ont – för Jack väntar på lyftet – som ska få honom att kunna slita sig loss från det tråkiga och inrotade och förljugna välfärdssamhälle han anser Sverige vara i början av 70-talet.

Han vill bli konstnär. Vid besöken hemma hos sina föräldrar i kåken på Värmdö – som hans far smidesarbetaren byggt på egen hand – och hans mor som varit sömmerska – känner han deras föraktande blickar. Att bli författare, vad är det – det kan man ju inte försörja sig på.

Alienationen mellan Jack och dem är total. Men han ger sig inte: han bara SKA lyckas. Och det fantastiska är ju att han lyckades. Ulf Lundell lyckades, alltså. För inte går det bortse från denna man som finns med i huvudpersonen Jacks göranden och låtanden. En sak jag tycker att man kan ge Lundell extra cred för – både i denna debutroman och i hans senare författarskap – är den stora människokännedom han besitter. Hans beskrivning av vaktiskollegerna på ett sjukhus han arbetar är både humoristisk och träffande, i synnerhet när han berättar om Nilsson:

”…en urtjusig typ, sävlig, tunn som en sticka, lång som en flaggstång i storm, sävlig och överlägsen, en jävla besserwisser egentligen. Och socialdemokrat, ut i fingerspetsarna en äkta, elegant, troende, övertygad, lugn och verklighetsförankrad socialdemokrat som det var omöjligt att snacka politik med, eftersom socialdemokratin var så perfekt och ofelbar att man inte ens behövde diskutera politik.”

Tycker också att man kan hitta ett eget poetiskt bildspråk hos Lundell redan i debutboken. ”Hon satt där i sin skenbara medelklass och skrek av fasa” är en mening som visar på det.

Han genomskådar även rasismen i samhället som fanns redan då i början av 70-talet. Till och med hos sina föräldrar. ”För jag menar…vad gör man? När det enda svar man kan få på sina frågor om samhällets brister är, att det är utlänningarnas fel?”
Det finns referenser till barndomen, analyser av den svenska samhällsutvecklingen från 50-talet och framåt och väldigt mycket ärliga känslor om en ung mans skröplighet och tillkortakommanden under denna tid i början av 70-talet. På arbetsförmedlingen blir han inte mottagen med någon entusiasm. Han uppbär KAS (Kontant arbetsmarknadsstöd) för ett tag men i huvudsak livnär han sig på extra ströjobb mellan de lediga tider när han skriver på sin roman. Gitarren och bandspelaren får han gå till pantbanken med ibland.

En rad jag märkt för är denna: ”Dagens rätt på Mosebacke Pub: Oxfärsfilé med äppelmos och potatis, smör, bröd, mjölk och kaffe. Pris: sex kronor och femtio öre.” Vilket får mig att genast få året 1971 i tankarna. För då kostade dagens rätt så mycket, eller lite, med dagens ögon sett.

Notabelt är att hela Bok II är skriven i dagboksform. Sommarolympiaden 1972 flimrar förbi, med terroristattentatet i München. Kollektivboendet utanför Norrköping finns med där liksom att det var en rätt snöfattig vinter 1972. Där står också att Jack stannade inne några timmar för han väntade att någon skulle ringa på en annons av trummor han ville sälja. Inga mobiltelefoner då inte, minsann!

På socialbyrån kammar Jack noll vid något tillfälle, och han går därifrån muttrande om alla utlänningar som får, men inte han. Att han (d v s Ulf Lundell) skickade några dikter till Pugh Rogefeldt varav en tonsattes och kom med på en av Pughs plattor finns beskrivet. ”En gång tog jag tåget bort” hette låten med Pugh & Nature 1972. Liksom att Jack fick med texter i en antologi av ett stort förlag och att han hade dikter publicerade hos ett stencilförlag.

Wahlström & Widstrands gruppantologier avses liksom Stefan Daagarssons stencilförlag. Sedermera känd som ”Rotebergs-Raggarn”.

Kritiken mot ”Jack” när den kom var att den innehöll alltför mycket sprit, knark och sexskildringar. Och att det fanns ett arbetarförakt – denna kritik kom främst från vänsterpressen – i den och att den ingalunda kunde betraktas som en generationsroman för att klassanalysen inte fanns med utan att den var för individualistisk.

Likheten med Jack Keroaucs ”På väg” påtalades också, och visst kan man hitta beröringspunkter – men jag anser nog ändå att Ulf Lundells debutroman har ett egenvärde. Dels för att den handlar om Sverige och 70-talet och dels för att den inte väjer för verkligheten.

Det fanns mycket knark och sprit redan då. Även om det förstnämnda blivit värre sedan dess. Då fanns det inte i landsortsstäderna men nu gör det det sedan länge, och inte bara i storstäderna som då. Om samhällsklimatet för unga människor var hårt på sitt sätt redan då, så är det etter värre idag. Som Ulf Lundell skriver i förordet:

”Jack kunde bara skrivas då…/ Men det var ändå hoppfullare då, på Jacks tid, öst var öst och väst väst och jorden var fortfarande rund och det fanns inget nät där vi dagligen ger bort våra liv till stora organisationer och samtidigt förfasar oss över USA:s dataövervakning. Våra själar och våra liv har aldrig varit så öppna och billiga och till salu som nu. Och framöver. Jacks tid var en annan. Och ändå densamma.”

Språket flyter bäst i Bok III av ”Jack”.

Slutligen bekänner jag att ”Jack” var den första bok jag som ung vuxen läste av fri vilja och som öppnade porten för mig till att läsa skönlitteratur på allvar. Det var 1977. Läste om den i mitten av 90-talet men har haft störst behållning av den nu som nybliven sextioåring.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Ulf Lundell
Jack
Wahlström & Widstrand 1976
Nyutgåva 2016.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: