Klassisk analys av Paris i retur

böcker.vinjett

[160721] Foto Walter BenjaminBoken är klassad som ett mästerverk och ett försök att skildra staden Paris på djupet. Den blev aldrig ett färdigt verk men det är bra spännvidd på tolkningarna. Trots eller tack vare det har den kultstatus inom flera grupperingar. Nu finns den återutgiven på svenska.

Ganska många år har nu gått sedan jag för första gången stötte på referenser till Walter Benjamins mastodontverk. Därefter har de återkommit många gånger i böcker och artiklar. När nu boken kommer i nyutgåva blir jag nyfiken på att inte bara nöja mig med referenserna utan själv läsa originalet. Det har tagit flera månader att klämma in boken bland andra livsuppehållande aktiviteter – denna andra utgåva i två band är på drygt 1.200 sidor och har jämfört med första utgåvan kompletterats med fantastiska vykortsbilder från Paris under 1800- och 1900-talen.

Personligen hoppades jag att Benjamin skulle skriva något om om det sociala livet i Paris och om vilka viktiga krafter som bidrar till helheten. Min egen upplevelse begränsar sig till två distinkta perioder i stadens historia; dels till mitten av 1960-talet när de kända marknaderna Hallarna revs, dels till det senaste decenniet. I min ungdom var Paris omgärdad av romantiska skildringar med starka kopplingar till bohemliv och den nydanande franska filmvågen.

När jag kommer till Paris idag fylls jag av blandade känslor. De historiska markörerna som kopplas till alla myter om staden finns kvar, men det är långt från samma stad nu som då. Jag har svårt att tro att försäljarna som står vid kioskerna vid Seines stenmurar bor i närheten. Staden är tömd på mycket av sitt sociala liv och kvarteren huserar varken enklare verkstäder eller livligt socialt liv. Kvarteren är privatiserade och tillslutna. Allt det gamla fungerar idag mest som en kuliss för våra egna nostalgiska minnen av en stad som inte längre finns.

Walter Benjamin gör många observationer som rör det sociala livet, inte minst om arkitekturen och om hur den store planläggaren G-É Haussmann gjorde radikala ändringar i stadsplanen. Trånga gränder gjorde staden svårstyrd vid de många oroshärdar som flammade upp. Boulevarder skapades, hus revs och priserna steg, delvis på grund av det som idag kallas gentrifiering. Många arbetare tvingades längre ut i stadens periferi.

Så vad vill Walter Benjamin åstadkomma? Översättaren Ulf Peter hallberg citerar en programförklaring av Benjamin: ”Detta är nämligen ett novum: att jag gör anteckningar om viktigt och ovanligt bildmaterial”. Verket beskrivs också ofta som ett montage med tematiska avdelningar som Järnkonstruktion, Mode, Flanören, Prostitution, Panorama, Spegel, Belysningsanordningar, Fotografin, Social rörelse, Kommunen och Dagdriveri. Montagetanken är något som uppenbarligen har inspirerat litteraturvetare.

Albas teater- och filmkritiker Kjerstin Norén skrev som kulturredaktör för den danska tidningen Information om boken när den första utgåvan kom 1990: ”Passagearbetet är (också? Först och främst?) ett litterärt verk, där dess författare, just genom att skriva det, gör sig själv till huvudperson. Och om romanläsaren har Benjamin sagt, att han är beredd att följa sin boks personer i döden… Det finns ingen orsak till att betvivla, att Walter Benjamin var en man som såg fram mot döden.”

Detta är inte bara tomma ord. I ett av de sista kapitlen skriver Lisa Fittko om hur hon hjälpte Walter Benjamin i hans försök att fly från Frankrike över gränsen till Spanien för att söka sig till Portugal under hösten 1940. Gränserna hade stängt och som jude kunde Benjamin inte längre stanna kvar i Frankrike dit han sökt sig efter nazisternas maktövertagande i Tyskland. Han bar på en tung väska med sitt senaste manuskript. ”Den innehåller det manuskript som måste räddas. Det är viktigare än jag själv”. Flykten misslyckades och Walter Benjamin antas ha begått självmord. Manuskriptets öde är okänt.

Men tillbaka till Passagearbetet. Boken börjar med kapitlet Tidiga utkast. Det och några följande kapitel är ganska väl sammanhållna och liknar en bok som vi är vana vid. Här finns även överlappande avsnitt som kanske åsyftas när det gäller hänvisningarna till montage. Han skriver ibland både analytiskt klart och estetiskt finstämt:

”Paris skapade flanörens typ. Det är egendomligt att det inte var Rom. Av vilket skäl? Detta: drar inte  t.o.m drömmandet fram genom mer invanda gator i Rom? Och är inte staden alltför full av ämnesområden, monument, inhägnade platser och nationalhelgedomar för att helt och hållet kunna ingå i den förbipasserandes dröm…”

Här formulerar Walter Benjamin en observation som är giltig än idag. En stad som sluter sig i sina inhägnade reservat tappar sin kreativa kraft och alienerar den kollektiva potentialen. Haussmann visste antagligen vilka krafter han bearbetade. I avdelningen Exposéer skriver Benjamin:

”Hugo och Mérimée vittnar om i hur hög grad Haussmanns förvandlingar av staden för parisarna framstod som ett monument över den napoletanska despotismen. Stadens invånare känner sig inte längre hemmastadda; storstadens omänskliga karaktär börjar gå upp för dem…

Gatornas bredd ska göra det omöjligt att uppföra barrikader, och nya gator ska säkerställa den kortaste vägen mellan kasernerna och arbetarkvarteren. Samtiden döper företaget till Det strategiska förskönandet”.

Efter cirka hundra sidor följer något som mer liknar anmärkningar till ett manuskript under vardande; ofta välformulerade brottstycken och samtidigt analyserande. Det börjar med ett  centralt tema för boken – passagerna. Det fanns många av dessa basarer i Paris under 1800-talet, där huvudmaterialet utgörs av stål. Många av dem finns fortfarande kvar. Vill man följa i Walter Benjamins fotspår kan man leta sig fram i Paris med hjälp av pärmarnas insidor. Under etiketten Mode skriver Benjamin poetiskt:

”Döden, tar mått på århundradet efter aln, uppträder av sparsamhetsskäl själv som mannekäng och leder personligen realisationen, som på franska kallas révolution. För modet var aldrig något anat än en parodi på det sminkade liket. Döden provocerad av kvinnan och bittra viskande dialoger med förruttnelsen mellan högljudda, inlärda jubelrop”.

Många sidor framöver behåller Walter Benjamin spänsten i sina observationer. I det andra bandet, inte lika omfattande men ändå ingen tunn sak, blir texten mer fragmentarisk. Som dokumentation över ett digert arbete – ”work in progress” – är det förstås på sin plats att få med allt.

Översättaren Ulf Peter Hallberg är erkänd för sina högklassiska översättningar från tyska språket. Jag har aldrig varit den som jämför översättningar med originalet, mer än korta passager. Men jag gläds över alla duktiga översättare vi har och som bidrar till inflödet av idéer till det trots allt lilla språk som vi själva använder oss av. Som läsare är jag tacksam för det hästarbete som är nedlagt i denna bok.

▪ Christer Wigerfelt

BokomslagWalter Benjamin
Passagearbetet. Paris, 1800-talets huvudstad
Övers. Ulf Peter Hallberg
Atlantis 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: