[161001] Vad är det som gör att vi så gärna återvänder till en författare, en bokserie? Jag funderade mycket över det under läsningen av Elly Griffiths åttonde bok om Ruth Galloway. Den här gången är det en gammal vallfartsort vi får besöka, en kvinnlig präst som får hotbrev och en ung, vacker kvinna som mördas på en kyrkogård.
Visst låter det som klassigt brittiskt mysrys? Det är det också, delvis. Det är ibland lite Morden i Midsomer över Grifftiths böcker, men hon är mycket mer än så faktiskt.
En stor del av den här bokseriens dragningskraft är persongalleriet. Huvudpersonen, Ruth Galloway, är en befriande modern hjältinna. Hon är ensam mamma, har barnvaktsproblem och en akademisk karriär. Hon håller hårt på sin integritet och bor liten enslig stuga långt ute på Norfolks saltängar, i kanten av ett vilt hav. Just platsen, platserna spelar stor roll i Griffiths berättelser. Havet och blåsten är ibland minst lika hotande som de jagade mördarna. Med hjälp av platserna skapar Griffiths också en viss magi och mycket stämning. Den tätbefolkade brittiska landsbygden med sina gamla byar gör sig bra som fond för berättelser om ond bråd död.
Jag läste den aktuella, En kvinna i blått när det var dåligt väder och jag satt inomhus medan regnet smattrade mot rutorna. Plötsligt kändes det som under uppväxtens sommarlov, då jag satt på vinden i den hyrda sommarstugan och slukade bok efter bok, så snart det inte var badväder. Det var som att möta en gammal kompis. Inte för att det här var den bästa bok jag läst, men den var helt ok. Griffiths håller alltid en hyfsad nivå, även om hon inte är en av de allra, allra bästa. Nej, jag insåg att det handlade om igenkänningen. Att få återvända till ett landskap som jag som vuxen turistat i och tyckt om, men ändå mer att få återse bokens karaktärer. Egentligen bryr jag mig nog inte så mycket om själva deckargåtorna i den här serien, även om det är de som ger driv och spänning åt läsningen. Nej, det är människorna. Ruth och hennes vänner. Några tämligen udda typer, med hennes bästa vän och dotterns gudfar, druiden Cathbad, i spetsen. Poliserna, vars liv läsaren får mer och mer inblick i ju längre serien går och då främst Nelson, som också är far till Ruths dotter, efter ett enda snedsprång i sitt, hittills, mycket lyckade äktenskap. Ruths och hans relation är dock långt ifrån okompicerad och ärligt talat är jag lite trött på hur Griffiths drar ut på deras ”will they, won’t they” genom serien. Hade Ruth funnits på riktigt och varit så självständig som hon i övrigt framställs hade hon lagt Nelson bakom sig för länge sedan. Särskilt efter ett par andra historier med män, som hon ändå haft. Nå. Att jag öh bryr mig eller funderar på det är kanske ett tecken på att jag trots allt blivit fångad av denna berättelsetråd. Så någonting finns det där kanske ändå. (Men skärp er, tänker jag ändå).
Den som brukar gilla den här typen av böcker har en del att hämta. Just Kvinna i blått är inte en av de bäste i serien. Ung vacker kvinna på kyrkogård mördas. Det dryftas en del religiösa spörsmål, kvinnoprästfrågan, en del om lojalitet, kärlek, vänskap. Lagom höstläsning.
