[161211] En Augustvinnare är ändå en Augustvinnare, tänker jag. När Lina Wolffs De polyglotta älskarna kring månadsskiftet juli – augusti landade på våra bokdiskar blev jag av någon anledning inte särskilt intresserad. Men veckorna innan den prisades och därefter har jag i diverse artiklar och genom kompisars reaktioner trots allt blivit nyfiken och nu läst.
Det är Lina Wolffs tredje bok, efter debuten med novellsamlingen Många människor dör som du, 2009 och romanen Brett Easton Ellis och de andra hundarna, 2012. Jag blev inte heller nyfiken på någon av dem. Då.
Det är mycket av kvinnliga perspektiv, men det berättas även utifrån mäns, en del sex och en rad svettrinnande armhålor. Men det handlar kanske minst lika mycket om klass, och om hur man ser på sig själv och andra. Speglingar. Det handlar om ”fula” och ”feta” människor utan vidare självkänsla, om självföraktet. Undantaget verkar vara Lucrezia ”Kort sagt så tillhörde jag på den tiden den lyckligt lottade kategori flickor som aldrig jämförde sig med någon annan, för vilka det egna värdet är lika självklart som en guldtackas eller en diamants.”
”Lantisen” Ellinor åker från en by i Skåne till Stockholm för att träffa Calisto, en litteraturkritiker hon fått kontakt med på nätet. Hon framställs som ”obildad”, som en som inte läser eller hänger med i kulturdebatten, någon som inte vet vad polyglott betyder (vilket jag i ärlighetens namn inte heller gjorde), och hon har lärt sig att slåss av en före detta pojkvän. Calisto är ”fet” och självföraktande och hennes raka motsatts. Till en början behandlar han Ellinor som grisig man, men när hon verkar finna sig i det utvecklas förhållandet annorlunda. Kanske till någonting positivt. Calisto har fått ett manus att läsa, ett speciellt manus skrivet av en författare han beundrar och skrivit om. Det är texten De polyglotta älskarna, som kommer få stor betydelse för berättelsen. Eller skall jag säga berättelserna, för romanen är indelad i tre delar, ”Ellinor”, ”Max” och ”Lucrezia”. De berättar i jag-form i var sin del.
Wolff använder olika språk och ton för de tre berättarna. Ellinor pratar fult och rått, hon säger och gör saker som folk oftast inte säger och gör. Det är skevt och fräscht och ytterst uppfriskande att läsa, men också obehagligt att ta del av hur Calisto beter sig mot henne. Efter att ha blivit våldtagen på en bädd av glasskärvor konstaterar Ellinor
”Jag tänker inte säga att han våldtog mig, för jag är inte en sån människa som blir våldtagen. Så är det och så har det alltid varit, jag har inte lärt mig slåss för att bli ett offer.”
Och man frågar sig när man då blir ett offer. Istället för att hämnas med våld, som ju hon behärskar, bränner hon manuset han lånat.
När sedan författaren Max Lamas, ännu en typisk ”kulturman”, tar över berättandet blir det mer konventionellt både till språk och historia, men samtidigt ett snyggare skrivet språk än Ellinors mer vardagliga. Han är ju trots allt författare. Jag tyckte till en början att de båda delarna inte verkade hänga så bra ihop. Och med den mer konventionella stilen/tonen kanske min lust har falnat något när Lucrezia tar över och berättar om sin adelsfamilj i palazzot ner i Rom.
Så sval hade jag blivit att jag till och med letade efter/hittade några fakta/skrivfel. Två stycken på två sidor. Lucrezia säger något om sitt ansikte, om hur det inte är elastiskt ”som inte kan tillåta en böjning, utan det håller ihop som en asfalterad yta, eller som en torr gren.” Den som någon gång brutit loss en bit asfalt märker nog att den inte går av ”som en torr gren”, utan är just elastisk, relativt mjuk och böjbar. På sidan innan skriver Wolff ”Tågen till och från flygplatsen passerar området ungefär var tionde minut, ofta inte alls långt från min balkong …” ”Ofta inte alls långt från min balkong.” Så spåret, och därmed tågen, går olika långt från denna balkong? Låter något märkligt i mina öron.
Jag börjar följaktligen läsa lätt avmätt. Men sedan. Hela detta tredje avsnitt av romanen är ganska magnifikt, åtminstone är det litteratur som tilltalar den här läsaren. Det är litteratur som doftar mer av Latinamerika än det Italien vi befinner oss i. Grandiosa människor, grandiosa händelser och repliker. Och jag tror mig stundvis vara tillbaka i världar skapade av Gabriel García Márquez och besläktade författare. En ren njutning. Denna avdelning hör dessutom mer naturligt ihop med den andra delen och bildar tillsammans med den första trots allt en helhet i denna komplexa berättarväv.
Romanen ger, utan att förenkla alltför mycket, bilder av (kultur)mannen. Av hur män (i allmänhet?) ser på kvinnan och använder sig av henne för sina syften. Men på ett annat plan kanske man även kan se romanen som en samling kvinnohistorier. Där finns Ellinor och Max Lamas blinda fru Mildred, receptionisten han träffa och förgör. Och där finns tre adelskvinnor Latini: Lucrezia, hennes mor Claudia, och mormodern Matilde. Men även farmodern, som är så långt från adlig man kan tänka sig. Hon ler eller skrattar aldrig och när sonen (Lucrezias far) skrattar undrar hon varför, det finns väl inget roligt i tillvaron. Scenen när hon tar med sig sonen för att han skall bildas, för att han skall slippa föräldrarnas torftiga och förnedrande liv, är helt underbart. De åker in till stan (Cassino, mellan Rom och Neapel), stövlar in på en bokhandel och ber om att få ”Ett stort verk ur litteraturen. Ett sådant som man måste ha läst.” Handlaren rynkar pannan och föreslår efter en stund Prousts På spaning efter den tid som flytt, i sju band ”Det ser dyrt ut, sa farmor med tvekan i rösten.” Här accentueras klasskillnaderna, liksom när farmodern besöker palazzot och sin numera gifte son och hans nya familj för första gången.
Max Lamas fantiserar om att få träffa polyglotta älskare, alltså kvinnor. Han vill träffa någon som kan älska honom på alla hans språk. Polyglott betyder fler- eller mångspråkig, och varför det skulle var spännande att älska (med) någon som kan många språk undgår mig. Handlar det om att önska sig mötas av en djupare, mer fullständig, förståelse?
Och jag funderar lite över vad som skulle hända, hur De polyglotta älskarna skulle bli tolkad och mottagen, om den var skriven av en man. Skulle den då fortfarande kallas ”feministisk”?
