[170821] Häromdagen hamnade jag i en diskussion om hur fascistiska och nazistiska stöveltramp återigen ekar på de europeiska gatorna. Några menade bestämt att likheterna med 1930-talet var anmärkningsvärda. Europas flyktingsituation, Brexit, östeuropeiska länders konservativa politik, Nya Tiders deltagande på Bokmässan och Sverigedemokraternas framgångar anfördes som tillräckliga bevis på saken.
I debatter, artiklar och böcker brukar mer systematiska debattörer framhålla summariska likheter så som ekonomiska kriser, accelererande arbetslöshet, aggressivt främlingshat, samt en vilsen, gärna socialdemokratisk politisk elit. Vid en första anblick kan detta verka övertygande och alarmerande. Problemet är bara att tesen snarare byggs med retoriskt konstfulla argument än med applicerbara fakta. Enligt filosofen Chaïm Perelman så sammankopplas ”realiteter på olika nivåer”. En storhet associeras med en annan och tolkas som samma sak.
Dagens ekonomiska kriser ser inte ut som på 1930-talet. Inte sakförhållandena kring arbetslösheten eller den politiska arenan heller. Den moderna demokratin var då närmast nyfödd och motståndet mot den hade många anhängare. Faktum är att det inte ens hann gå fem år från första världskrigets slut till att Mussolini kom till makten. Hitler tog femton år på sig. Svaret på hur detta blev möjligt kan naturligtvis inte reduceras till några få svepande sammankopplingar.
I Italien genomfördes åren 1919–1920 omkring 3 500 strejker. Krigsproduktionens avslut ledde till massuppsägningar. De som fortfarande hade någon lön kunde omöjligen leva på den. Något socialt skyddsnät värt namnet fanns inte. Då polismakten inte kunde eller ville ombesörja ordningen, organiserades istället paramilitära garden. I Tyskland efter 1930-talets ekonomiska kris var det inte ovanligt att en enbarnsfamilj i Berlin tvingades leva på sex potatisar, fem skivor bröd, ett stycke kål och lite margarin om dagen. Likaså var även här avsaknaden av sociala skyddsnät och tillåtandet av paramilitära trupper förödande.
Till detta kommer katastrofal fredshantering efter kriget, masspanik inför revolutionär socialism, varubrist, institutionellt accepterad rasism, ett Europa där mer än 60 % av staterna var diktaturer, för att nämna några ytterligare aspekter. Samma grogrund som då existerar inte idag, åtminstone inte än. Arbetslöshet, ekonomisk kris och rasism genererar ingen ny Mussolini eller Hitler. Inte i sig.
Självklart finns det även substantiella analogier mellan då och nu. Det är kanske ingen slump att uppsvinget för främlingsfientlighet och nationalism uppstår i en tid av banbrytande massmediala innovationer. Fascister älskar massmedia. Då var det radion och filmen, nu är det Internet. Men viktigare än att diskutera upplevda och faktiska historiska likheter är att förstå de fascistiska gruppernas metoder och dessas effekter.
En sådan metod är antiintellektualism, vilket dagens trollfabriker övertygande odlar. Fascismens själva ideologiska kärna är att hylla våld och handling framför reflektion och analys. I syfte att rättfärdiga förtryck spred nazisterna myter och lögner, så som förekomsten av ondsinta koalitioner av judar, kapitalister och socialister. I dagarna har världen skakats av mordet i Charlottesville i USA. Det är lätt att missa att nynazisterna i första hand var i Charlottesville för att försvara en i USA väl spridd myt. Myten går ut på att det amerikanska inbördeskriget inte handlade om sydstaternas värnande av slaveriet, utan om delstaters självbestämmande. Antiintellektualism kan vara ett kraftigt, effektivt och framförallt flexibelt vapen. Den behöver inga specifika historiska omständigheter.
Den amerikanska historikern Timothy Snyders Om tyranni – Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet påvisar flera möjliga motkrafter, även om just tipset om att odla patriotism är minst sagt diskutabelt. Snyder påpekar det centrala i att försvara samhällets institutioner, juristers självständighet, facklig verksamhet och inte minst att odla sin egen och andras tankeförmåga. Det är frestande att tillägga att det mest effektiva motståndet är att stärka det som fascister föraktar. En enkel regel som ger att arbeta aktivt för sakfrågor som feminism, mänskliga rättigheter, föreningsrätt, kultur och intellektuell hederlighet; i korta ordalag stärkandet av ett motståndskraftigt samhälle. Det är ofta otacksamt, tålamodsprövande och sällan något medierna uppmärksammar. Men det fungerar.
Historien är inte upprepningsbar. Hotet från fascismen och närbesläktade rörelser består inte i att omständigheterna kan pusslas ihop på ett visst sätt. Hotet består i att deras metoder, lögner och alternativa samhälle faller i myllad jord när institutionella, folkbildande, politiska, fördelningsinriktade och organisatoriska motkrafter inte längre frodas.
