Under luppen: nazistisk extremism

Minitema: nazistisk & muslimsk extremism

[170925] Den under senare år ökade och mer välorganiserade aktiviteten från högerextrema rörelser, aktivister och våldsverkare har lett till förslag om att på laglig väg minska dessa krafters utrymme i offentligheten. Det gäller i synnerhet den öppet nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och dess tidigare inkarnationer Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.

Förslagen som förs fram är av många slag och rör sig över en stor spännvidd. Det gäller dels hur befintliga rättsliga instrument borde förstås och  tillämpas, på alla nivåer från grundlag och internationella konventioner ned till polisens och säkerhetspolisens beslut i konkreta ärenden, dels om förslag på att nya rättsliga instrument borde skapas.

Diskussionen rör i sin tur en rad olika områden, som inrikes säkerhets- och antiterrorism-arbete, organisations-, mötes- och yttrandefriheten. Det finns mycket att säga på det förstnämnda området, där terrorism-lagstiftningen trots sin ungdom redan ter sig illa anpassad för dagens politiskt extrema våld. Det är även osäkert i vad mån polis och säkerhetspolis verkligen lyckats anpassa sitt arbete till de förutsättningar som kommit med den högerextrema miljöns ökade aktivitet och att tillämpa enhetliga principer för riskbedömning och oberoende av om det extrema politiska våldet förknippas med inrikes eller utrikes födda.

Saken har nyligen genomlysts i samband med rättegångarna mot tre nazistiska terrorister som dömts för ett flertal genomförda och planerade bombdåd i Göteborg, i den nya boken Den ensamme terroristen?, redigerad av forskarna Heléne Lööw, Mattias Gardell och Michael Dahlberg-Grundberg, samt i senare års debatter kring sk. näthat och hatbrott, där bl.a David Brax och jag själv varit aktiva på grundval av forskning om kopplingen mellan dessa fenomen och högerextrem terrorism. Till och med tidigare islamism-inriktade terrorforskare som Magnus Ranstorp har ställt sig frågande inför de säkerhetsvårdande myndigheternas sätt att bedöma och bevaka de högst reella terrorhot som följer i den högerextrema vågens spår. Möjligen kommer också dessa diskussioner med tiden leda till justeringar av terroristlagar och de säkerhetsvårdande myndigheternas arbetssätt. Nog så viktigt i så fall, men inte så omvälvande.

I diskussionen kring organisations- och mötesfriheten finns det på motsvarande vis en specifik debatt som handlar om rimligheten av polisens bedömningar av sina möjligheter att tillfredsställande skydda ordning och säkerhet i enskilda fall, t ex när det gäller debatten om plats och marschväg för NMRs manifestation under bokmässan i Göteborg. I sådana frågor finns stora bedömnings-utrymmen och variationsmöjligheter beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och det kan ibland vara rimligt att inom rådande rättssituation förespråka mer omfattande begränsningar av mötesfriheten, ibland inte. Synen på NMRs och andra högerextrema rörelsers brotts- och våldsbenägenhet är förstås högst relevant vid sådana bedömningar.

I många andra diskussioner på detta område är emellertid förslagen betydligt mer radikala. Det finns för det första uppenbarligen många människor som tror att organisations-, mötes- och yttrandefriheterna, samt möjligheten att inskränka dem, stadgar något helt annat än vad de faktiskt gör. Det är tillåtet att vara nazist i Sverige, det är tillåtet att vara medlem av en nazistisk organisation – oaktat om denna har avskaffandet av demokrati och lagstadgat tvång och våld på rasistisk grund på partiprogrammet eller inte – det är tillåtet att ha offentliga möten med en sådan organisation och dessa möten är då precis lika grundlagsskyddade rättigheter som vilka andra offentliga politiska möten som helst. När detta klarläggs är det många som i frustration ropar efter att högerextrema och i synnerhet nazistiska organisationer och offentliga möten ska bedömas enligt särskilt hårda  måttstockar. Efter några djupa andetag brukar denna beredvillighet att ge upp grundläggande principer om likhet inför lagen och grundläggande mänskliga rättigheter sjunka undan. Ska rättsliga verktyg användas för att mota hotet från högerextremt håll behöver dessa använda begrepp, måttstockar och åtgärder som gäller lika för alla, i annat fall har vi bara bytt en extremism mot en annan.

Här uppstår ibland en koppling till debatten om den högerextrema terrorismen, då en del fört fram förslag om att t.ex. NMR borde polisiärt klassas som terrororganisation och/eller förbjudas med hänvisning till utrymmet för att förbjuda organisationer som finns i Grundlagen 2 kap 24§. Även här är det dock ganska klart att NMR skulle behöva bli betydligt mer organiserat och öppet våldsamma och kapabla, antingen så att de utmanar statens våldsmonopol (exempelvis i form av beväpning), eller på ett sätt som innebär organiserad, aktiv våldsam förföljelse av människor på rasistisk eller liknande grund (snarare än ”bara” förespråkandet av en politik som innebär att staten förföljer människor på sådana grunder). Sedan länge arbetar nazistiska och andra högerextrema organisationer här på ett sätt som gör det extremt svårt att påvisa att det slags våld som bl.a. redovisas i Den ensamme terrorismen? är centralt organiserat.

Men även om NMR skulle bli terrorklassade eller förbjudna på den grunden så är det långt ifrån klart att NMRs manifestationer därmed skulle förbjudas. Mötesfriheten är nämligen så stark att den även gäller kriminella samt att politiskt stödja kriminella eller våldsbejakande organisationer (så länge man då inte uppmanar till brott). Situationen är här parallell till förhållandet att sexuella övergrepp mot barn visserligen är olagligt, men att detta inte hindrar att det är lagligt att propagera för att detta förbud borde mildras och att bilda en organisation i detta syfte (något som skett, exempelvis i Holland). I själva verket har vi i Sverige under många decennier sett demonstrationer av olika grupper som stöder den ena eller andra grupperingen med en eller annan form av terrorstämpel eller bejakande av politiskt våld på agendan, det är bara det att vi inte tyckt att det gällt oss (eftersom det mestadels handlat om utländska rörelser och politiska problem) och därför inte reagerat.

En särskild detaljdiskussion har gällt i vilken mån medverkande i NMRs manifestationer borde åtalas och fällas för hets mot folkgrupp och i så fall på vilka grunder och när det framkommer att detta är ganska svårt (eftersom NMRs sympatisörer medvetet beter sig på gränsen till vad som är tillåtet och att det finns J.K.-beslut på att deras nuvarande symbol inte kan likställas med ett hakkors) är frustrationen tydlig. Komplexiteten i den rättsliga situationen belystes nyligen i en artikel i Dagens juridik. Denna debatt har samtidigt inte så stor betydelse, eftersom brott av detta slag normalt inte ger grund för att inskränka mötesfriheten – eventuella brott under offentliga manifestationer beivras som regel i efterhand, eftersom grundlagen har ett uttryckligt förbud mot statlig censur.

Detta har gjort att många redan 2014, när Svenskarnas parti genomförde några uppmärksammade marscher i svenska städer, började ropa på att lagar borde ändras, så att det går att förbjuda nazistiska och liknande organisationer och inskränka deras demonstrationsrätt, vilket i praktiken betyder grundlagsändringar. Argumentationen för dessa ändringar växlar, men de vanligaste skäl som framförs är att det krävs av Sveriges åtagande enligt FN:s Konvention om avskaffande av all rasdiskriminering (SÖ 1971:40), eller att det krävs för att hantera det förändrade läge vad gäller hot mot demokratin och ökad risk för rasistiska och liknande förföljelser av människor i spåren av den högerextrema vågen. Vanligast har varit att höra den här sortens idéer från politiskt vänsterhåll, därför skallade ropen något mattare under ett par dagar efter det att Sverigedemokraternas partiledare gått ut och stött idén om att förbjuda NMR, trots att Sverigedemokraterna själva ännu har klassiskt rasistiska idéer om ärftliga essenser som skiljer olika kulturer, eller ”nationer” åt i partiprogrammet.

Men när chocken lagt sig började snart kraven framföras igen. Få har dock varit beredda att konkretisera hur dessa förbud ska vara utformade, utom då just Jimmie Åkesson, vilket jag ska återkomma till, eller hur det är tänkt att de skulle kunna vara effektiva. Än färre har tagit sig tid att reflektera över hur klokt det är att öppna upp för riksdagsdiskussioner om grundlagsförändringar som inskränker centrala medborgerliga fri- och rättigheter mitt under en eskalerande politisk våg av extrem högernationalism. Jag tänkte därför här ge ett begynnande bidrag till den första diskussionen – hur de förbud som det ropas på i allmänna ordalag kan se ut och vilka konsekvenser de får – och i någon mån även kommentera den senare.

Med stöd i Artikel 4b, Del I, av FN:s konvention om avskaffande av all rasdiskriminering skulle man nog kunna motivera ett förbud mot organisationer som förespråkar negativ särbehandling och/eller förföljelse på rasmässig, etnisk eller liknande grund. Enligt denna förbinder sig nämligen konventionsstater att ”… med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna  / … /  olagligförklara och förbjuda organisationer samt organiserad propaganda och all annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i sådana organisationer eller i sådan verksamhet som brottslig gärning som är straffbar enligt lag”. Frågan är dock hur effektivt ett sådant förbud skulle vara. Utrymmet för ett sådant begränsas nämligen redan från början av av punkterna 2 och 3 i Artikel 1: ”… Denna konvention är inte tillämplig på åtskillnader, undantag, inskränkningar eller företräden som en konventionsstat gör mellan medborgare och icke-medborgare. /…/ Ingen bestämmelse i denna konvention får tolkas så att den på något sätt inverkar på konventionsstaternas lagar och bestämmelser om nationalitet, medborgarskap eller naturalisering, så länge dessa regler inte diskriminerar någon särskild nationalitet.”

Det är med andra ord fritt fram för ett land enligt denna konvention att föra en medborgarskaps-, migrations- och integrationspolitik som är diskriminerande på grundval av kroppsliga kännetecken, genetisk härkomst, etniska skillnader, eller dylikt (så länge alla andra länders medborgare behandlas lika i detta avseende). Därav torde det också vara fritt fram för organisationer att förespråka en sådan politik och konventionens påbud om förbud mot rasistiska organisationer kan därför inte gälla en sådan organisation. Det förtydligas ytterligare genom att Artikel 4b även begränsas av artikel 5, där det framgår att tillämpningar av konventionen inte får inkräkta på likhet inför lagen och grundläggande politiska rättigheter (som att ställa upp för val, m.m.).

I samma stund som rasistiska ryanden mot olika grupper av människor byts ut mot tydligt politiska förslag gällande medborgarskap, migration och naturalisering (hit hör alla idéer om krav på språkkunskaper, anpassade sedvänjor med mera), försvinner alltså konventionens utrymme för organisationsförbud. Då inträder också de mer allmänna starka rättigheter till fri politisk åsikts- och organisationsbildning som Sverige är bundet att upprätthålla genom en rad andras mänskliga rättigheter-dokument, exempelvis Europarådets konvention om mänskliga rättigheter, som är en del av grundlagen som följd av EU-medlemsskapet. Sverigedemokraterna utgör det tydligaste exemplet i svensk politik på hur en högerextrem politisk rörelse kan anpassa sig efter detta utrymme och en liknande utveckling ser vi runtom i Europa. Men redan 2014 års Svenskarnas parti lyckades ta än mer långtgående bruna budskap in i detta det rättsligt acceptablas utrymme och NMR är uppenbarligen i färd med att försöka sig på något liknande, men med bibehållande av den klassiska högerextrema aggressiva och hotfulla retoriken och poserna. Skulle Sverige införa ett förbud av det slag som konventionen ger stöd för är det därför högst tveksamt om någon organisation skulle kunna förbjudas med dess hjälp, då det möter mycket små hinder för en rasistisk eller på andra vis högerextrem organisation att anpassa framställningen av sin politik så att den inte träffas av förbudet.

Ett effektivt organisationsförbud skulle därför behöva utformas på något annat sätt och en grund vore då att ta fasta på idéer om våld som politisk metod, respektive antidemokratiska ideal om statens styrelse. Argumentet för förbudet flyttas nu alltså från att vara formellt legalistiskt till att handla om politiska skäl för att höja ribban för vad som går för sig i termer av sådant som i förlängningen kan utgöra hot mot landets nuvarande styrelse- och statsskick. Det är den förra sortens idé som vunnit Jimmie Åkessons gillande och KD-politikern Sara Skyttedal har uttalat sitt stöd för det senare, båda i samma artikel i Expressen. Idéerna kan förstås kombineras. Jimmie Åkessons uttalande kombinerades med att han uttryckte missnöje med att polisen inte ser NMR som en terrororganisation, vilket antyder idéer om ett förbud mot sådana och samröre med dessa, men där vilka organisationer som är terrororganisationer bestäms politiskt och inte polisiärt. Konsekvenserna av den sortens rättsliga konstruktioner kan vi just nu beskåda i länder som Ryssland, Turkiet och Venezuela.

Men förutom att oroa sig för rättsosäkerheten kan det också vara värt att fråga sig vilka organisationer som skulle kunna tänkas ingå bland dem som i lagens mening har våld som politisk metod. Detta beror lite grand på hur man rättsligt definierar detta våld. Innefattas t ex motstånd mot ordningsmakten? – i så fall är det många organisationer som kan omfattas, bl.a. de religiösa sammanslutningar som deltog i att spärra vägen för Svenskarnas partis marsch i Jönköping 2014, stora delar av fredsrörelsen, samt en mängd lokala proteströrelser där man försöker stoppa lokala anläggningsprojekt genom civila olydnadsaktioner, nu senast Ojnareskogen på Gotland (passivt motstånd mot ordningsmaktens försök att avlägsna demonstranter är i samtliga dessa fall legio). Men även om definitionen av våld är snävare återstår frågor, t ex om inte bara våld mot person utan även mot egendom ska inbegripas. Det senare är inte orimligt med tanke på att attacker mot egendom kan grunda såväl hatbrotts- som terrorism-åtal, men i föreliggande sammanhang skulle det innebära att organisationer som Greenpeace och de sk. Plogbillarna sannolikt skulle förbjudas. Men även om vi tänker oss att det bara handlar om våld mot person blir det troligt att en del aktivistgrupperingar på vänsterkanten kommer att räknas in, mest uppenbart AFA, som ju är öppna och dokumenterade med sin vilja att bruka våld både mot polisen och de man utsett till politiska motståndare.

Men även mer etablerade organisationer kan slinka med. Exempelvis klargörs i punkt 34 av Kommunistiska Partiets program (reviderat 2017), att man mycket väl kan tänka sig att använda våld för att nå sina politiska mål samt att det är sannolikt att det också blir så. En rad organisationer i Sverige som verkar för politisk förändring i andra länder och är öppna för att våld används för att nå målet skulle också räknas in, vare sig det handlar separatistiska nationella rörelser, eller rörelser som kämpar mot ockupationsmakter eller förtryckarregimer.

Här kan man förstås tänka sig att försöka inskränka omfattningen av förbudet genom att stipulera att våld är okej som politisk metod för att nå vissa mål men inte andra. Frågan är då bara vilka och var och en som tänker över detta förstår snart att en politiskt hållbar och rättssäker ordning här ter sig avlägsen. Säkert kan många av oss spontant anse att det är acceptabelt att använda våld för att trycka tillbaka IS, utan att därför säga ja till IS användande av våld för att nå sina mål. Men vi vet ju också att åsikterna på det här området växlar väldeliga beroende på vilket fall som diskuteras, och idén om en rättslig definition som skulle kunna fånga alla dessa subtiliteter framstår därför som orealistisk.  Detta för oss tillbaka till Jimmie Åkessons antydda idé att ett förbud ska bygga på en politiskt upprättad lista över misshagliga organisationer (som godtyckligt kan ändras beroende på vem som innehar politisk majoritet), snarare än en rättslig definition som tillämpas av polisen i enlighet med rättsstatens grundprinciper.

Märk nu väl, att det inte på långa vägar är säkert att ett organisationsförbud av detta slag skulle omfatta NMR. Precis som nazismen kan klä sitt budskap i en dräkt av medborgarskaps-, migrations- och integrationspolitik, så kan den också bli fredlig. Självfallet är genomförandet av den nazistiska politiken om nazisterna skulle få makten allt annat än fredlig, men detta våld är då legaliserat och en nazist kan liksom Killinggängets fryntliga granne vid grillen mycket väl hävda att vägen till makten ska gå på fredlig och demokratisk väg om de bara får vara ifred och hålla på med sin nazism. Att man den vägen vill upphäva demokratin har inte med saken att göra, detta är ju faktiskt helt i enlighet med svensk grundlag, där det som bekant räcker med två enkla riksdagsmajoriteter med mellanliggande val för att införa diktatur och avskaffa samtliga fri- och rättigheter vi idag åtnjuter. Detta innebär att om Åkessons idé ska bita på NMR, så måste nog en mycket vid definition av våld tillämpas, med de konsekvenser som just belysts.

Detta för oss över till Sara Skyttedals tanke om att det som ska göra en organisation förbjuden inte är dess metod, utan dess antidemokratiska mål. NMR skulle möjligen ha svårt att slingra sig ur detta, men man ska aldrig säga aldrig i ljuset av hur demokratiskt valda regimer i Turkiet, Ryssland, Ungern och Polen just nu agerar inom demokratins ramar för att behålla makten. Men NMR skulle vara långt ifrån ensamma, eftersom förbudet skulle omfatta samtliga rörelser som förespråkar klassisk marxist-leninistisk statssocialism (som inte ska kunna röstas bort i fria, öppna, demokratiska val), förutom Kommunistiska Partiet även Sveriges Kommunistiska Parti och Rättvisepartiet Socialisterna, för att nämna några till ur den yttersta fraktionsvänsterns flora. Vi har också en rad rörelser knutna till olika religioner med mer eller mindre teokratiska ideal, och i mitt eget skrå finns rörelser som förespråkar futuristiska utopier om meritokratiskt expertstyre framför demokrati – några drömmer tom. om en superintelligent dator som ska sköta den politiska ruljangsen framöver. Men inte nog med det, strängt taget är ju även alla libertarianer och anarkister anti-demokrater, även om det är för att de är emot allt vad stat anbelangar. När Åkesson och Skyttedal räfsat klart lär inte återstå mycket mer än dagens riksdagspartier, och det svenska föreningslivet lär ha decimerats avsevärt.

Nu kan man ju förstås mena att det är så viktigt att kunna förbjuda NMR och liknande organisationer, att man får acceptera det avsevärda spill i termer av rättsosäkerhet och politisk ofrihet det skulle medföra. Detta kräver då sin egen argumentation, som ännu väntar på att utvecklas. Men som observerats är det ingalunda klarlagt att ens det skulle räcka för att förhindra NMRs offentliga manifestationer. För att det ska bli möjligt måste även mötesfriheten inskränkas, så att det blir förbjudet att manifestera offentligt till stöd för en förbjuden organisation. Det innebär att det exempelvis sannolikt blir förbjudet att manifestera emot ett sådant förbud (då en sådan manifestation uttrycker stöd för nämnda organisationer). Och ska man stoppa offentliga yttringar i organisationens namn måste det nog bli förbjudet även att alls lägga förslag om en inskränkning av förbudet. Detta ligger förstås helt i linje med argumentet, att bara det faktum att NMR på något vis syns offentligt borde räknas som hets mot folkgrupp, vilket hörts åtskilliga gånger på senare tid.

Men även om mötesfriheten inskränks återstår yttrandefrihetens andra områden (tidningar, internet, radio, TV) och om NMR ska stoppas genom förbud är det nog så att ”hetslagen” måste göras om, så att det blir lättare att fälla nazister och andra högerextrema för de uppenbart rasistiskt antydande uttryck och åthävor de svänger sig med. Återigen, så länge som dessa uttalanden kläds i en dräkt av medborgarskaps- och migrationspolitik saknas stöd för sådana inskränkningar i Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, i själva verket skulle de strida mot mänskliga rättigheter. Och, som framhållits av många, förbjuder vi ett uttryck eller en symbol kommer förstås andra i dess ställen. Problemet med nazismen är ju inte dess symboler eller fraser, men problemet med symbolerna eller fraserna är att de är nazistiska.

Ett effektivt förbud måste därför förankras i något mer generellt som fångar kärnan i det som är så illa med nazistisk ideologi om det ska bita. Ett sätt vore att ta fasta på de förbjudna diskrimineringsgrunder som hålls fram i grundlagen; att förbjuda inte bara diskriminering mellan människor på dessa grunder, utan även det offentliga förespråkandet av att sådan diskriminering borde vara tillåten. Då skulle nog inte NMR kunna tala om sin politik offentligt, men det är förstås också väldigt mycket annan politik som det då inte kommer gå att tala om offentligt, exempelvis alla detaljer gällande hur lagar som följer av diskrimeringsstatuterna ska vara utformade. Samma sak upprepar sig om vi i stället ser på försvar som motsvarar Åkessons och Skyttedals idéer om inskränkt organisationsfrihet och en därpå byggd inskränkning av mötesfriheten. Människor som sympatiserar med samma organisationer som där blir förbjudna att vara medlem i och att stödja i offentliga manifestationer förlorar nu rätten att ens yttra sina åsikter offentligt, vare sig dessa är aktivistiska av alla riktningar, socialistiska, libertarianska, religiösa, nationalistiska, rasistiska eller vad det nu kan vara.

När man så prövar idén om att få stopp på högerextremismen med nya förbud mot organisationer, manifestationer och yttranden leder den ganska snart till slutsatsen att det inte är en särskilt attraktiv väg fram. Det gäller såväl för den som är minimalt demokratiskt sinnad, som för den som tillhör någon av de många politiska riktningar som skulle drabbas av dessa förbud. Som sagt är det dessutom ett vådligt företag att ge sig på att öppna upp för att försvaga individens rättigheter i ett läge där antidemokratiska krafter växer till sig – det är ju då om någonsin dessa rättigheter behöver säkras. Politiskt våld och hot om våld ska bekämpas, och det högerextrema systematiska politiska våldet måste bekämpas bättre. Men ska grundlagen ändras i dagsläget kan jag bara se en enda försvarbar punkt: att kraftigt förstärka skyddet för det demokratiska styrelseskicket och dess kärna av individuella fri- och rättigheter, exempelvis genom att lägga denna i en särskild del av grundlagen som är svårare att ändra på än dagens regeringsform.

Under tiden finns det praktiskt framkomliga vägar för att begränsa NMRs aktionsmöjligheter, exempelvis genom att städer och organisationer i samarbete med polisen blir mer aktiva med att i god tid boka upp större centrala platser inför evenemang så att de är upptagna. Även att fortsätta debatten för att polis och säkerhetsvårdande myndigheter ska ta det högerextrema våldet och terrorismen på större allvar. Här finns en stor portion av aningslöshet och handfallenhet att ta igen. När det gäller protester och manifestationer kan dessa förstås ha sin plats, om de genomförs i medvetande om den nytta som högerextrema alltid haft av att det uppstår  bråk mellan motdemonstranter och polis, eller allmän otrygghet i det offentliga rummet. Själva den högerextrema våg i politiken som ligger bakom NMRs och andras ökade aktivitetsgrad kan bara motas undan som alla andra politiska vågor: genom att föreslå och föra en politik som gör att människor i stort inte blir särskilt intresserade eller attraherade av högerextrema idéer och förslag.

▪ Christian Munthe

Christian Munthe är professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: