[180123] Det är dags för Davos. Radion står på och ekonomikorrespondent Staffan Sonning talar om hur ”USA invaderar Europa” (P1, 16/1-18). Nu ska alltså president Trump dundra in med sina sju viktigaste ministrar plus många andra, däribland svärsonen Jared Kuschner, som vid nyss fyllda 27 år kallas senior rådgivare. Därtill kommer ett entourage på cirka 1500 personer, anställda som ska hålla reda på alltifrån protokoll och säkerhet till måltider och styling. America first – even in Switzerland, allt medan budgetkaos rasar på i hemlandet.
Vid sidan om Trump kommer hundratals andra företagsledare, politiska ledare och kändisar välla in i den lilla alpstaden. Rekordmånga sägs det. Alla är där för att diskutera världen, nu och i framtiden, fast ”helt utan redovisningsplikt”, som Staffan Sonning uttrycker det.
Utan redovisningsplikt, ja. Det ska snackas och nätverkas, lite så där lagom informellt men med den där mullrande makten i bakgrunden. Mer single malt whisky än kaffe, alltså.
Ingen egentlig agenda, inga förpliktelser, inget insynstjafs, annat än att visa vem som bestämmer, drar i silkessnöret eller trycker på knappen när det väl gäller. Förra året var det tydligen Kina som vässade mest. Nu är det dags för den överkammade mannen från det Vita Huset att visa var skåpet ska stå. Sist en amerikansk president var på plats, hette han Clinton och det var år 2000.
Hårda papper och peka med hela handen. Fast i en skön soffa, med uppknäppt skjorta och en massa svassande stabsarbetare runt omkring. Den osynliga makten, att verka utan att synas, precis som hos Wallenberg. Fast vänta nu – hur pass vanligt eller ens önskvärt är det att inte synas i dagens narcissistiska och klickokratiska värld? Vem väljer låg profil när det finns twitter, PR-konsulter och paparazzis? Är inte den kvasioffentliga hypermedialiserade kändiskulturen en del av dagens politiska scen, ett sätt få oss att känna delaktighet och insyn fast vi har noll koll på vad som händer?
Jag låter frågan förbli hängande och växlar över till ett UR-program med titeln ”Är finanssystemet en bluff?” från 2016. Programmet är tillkommet i kölvattnet av Mossack Fonseca-skandalen och består av ett panelsamtal mellan den nederländske journalisten Joris Luyendijk och den välkände svenske ekonomijournalisten Andreas Cervenka.
Luyendijk, som för några år sedan utkom med boken Simma med hajar vilken bygger på hundratals intervjuer med högt uppsatta personer inom finanssektorn i London, inleder panelen. Han menar att vi numera lider av skandaltrötthet, att vi mer eller mindre suckande tar emot nyheterna om nya finansskandaler – nya läckor och härvor. Snark, suck och stön. Vem bryr sig?
Det behövs något riktigt stort för att vi ska vakna ur vår slummer, enligt den mediala logiken betyder det ofta personligt vinklade skandaler, att en viss kändis ertappas med handen i den ekonomiska syltburken. På så vis blandas korten bort; systemet blir en aktör, helst en aktör som har ett känt ansikte, kan sälja lösnummer, skapa delningar och snackisar. En aktör som nästan alltid kommer undan, på ett mer eller mindre skamlöst sätt. Samtidigt verkar kritiken mot själva systemet tunnas ut. Kritiken mot en allt större del av den ekonomiska tillväxten hamnar hos några få, att 82 procent av förmögenhetsökningen 2017 tillföll de allra rikaste, att tillflödet av dollarmiljardärer aldrig har varit större och att 3,7 miljarder människor tillhörande jordens fattigaste hälft inte fick ett öre av välståndsökningen i fjol (Höglund i DN, 22/1-18). Samtidigt slogs alla tänkbara rekord i extremväder och flyktingströmmarna fortsätter.
Lyssnar vi sedan på Cervenka, den svenska ekonomijournalistikens golden boy, skildras en annan delvis mer upphettad ton i samtiden. ”There is a lot of anger, a feeling of enough is enough and it’s a lot worse than we even imagined.” Det handlar alltså inte om en bok eller en film, all denna korruption där finanspampar och finansjättar låtsas vara din vän och samtidigt bedrar dig.
En av poängerna som Cervenka gör är att dagens finansiella system fungerar i ett virrvarr av olika aktörer, där en och samma bank kan ha en avdelning som sysslar med etiska frågor som understryker att man ska betala rättmätig och moraliskt grundad skatt, samtidigt som det finns en annan avdelning som arbetar det motsatta – att betala minimalt med skatt, helst ingen alls om det går. Beräkningar visar att utvecklingsländerna förlorar åtminstone 170 miljarder på grund av att superrika individer och företag gömmer undan förmögenheter i skatteparadis (DN 22/1-18).
Känslan av overklighet skildras också i Luyendijks bok Simma med hajar, där de olika avdelningarna, aktörerna och nivåerna i London City sällan är samordnade och chansen till överblick är nästintill omöjlig. Vem gör vad och vem ansvarar för vilket område? Frågorna ekar tomt, möjligheten till insyn och överblick är minimal, precis som möjligheten till ansvarsutkrävande.
Den enda riktigt röda tråden – om en sådan färg tillåts här – är att varken London City, Davos eller någon annan tongivande finansiell miljö eller aktör riktigt vill eller vågar kasta loss från Gordon Gekkos välkända onliner Greed is good. Homo Economicus lever fortfarande i största välmåga, åtminstone utåt sett, vilket signaleras i att finansbranschen var sist ut i me-too-kampanjen, tillkännagivanden som inte skapade några synliga svallvågor alls, trots alla sociala medier och samtidens allmänna viralitet. Hur kan det komma sig?
Kanske man kan säga att girigheten och fartblindheten skapar överseende med både skatteflykt och unken kvinnosyn. Den fria marknadens osynliga hand tillåts både gömma pengar och tafsa, bara det fortsätter att klirra i kassan hos de utvalda och inblandade. Vad gäller det senare, sägs dock mötet i Davos vara ett fall framåt, då hela 21 procent av deltagarna är kvinnor och ledningen är helt kvinnodominerad (SvD 22/1-18). Men å andra sidan – vem känner inte igen bilden av att de duktiga flickorna håller reda på papprena medan killarna bullrar, bråkar och bestämmer?
Så vad händer framöver, i Davos och på världens alla andra finansiella hotspots? Upp eller ner, bull eller bear, depp eller pepp? Svårt att veta såklart, eftersom så mycket händer bakom stängda dörrar, kvasioffentliga dimridåer och allt ter sig så oöverblickbart. Ett stalltips är i alla fall att Trump skriver någon stollig tweet, att det dricks en del single malt och någon deltagare kanske halkar på någon isfläck.
