[180211] Det är sommaren 1976. Det är sommaren då Gus (Gustave) är tretton år och det mesta går snett. Vi befinner oss på landet i den fransktalande delen av Schweiz, det är osedvanligt hett och torrt och katastrofer står på lut. Familjen Sutter lever på vad gården ger; förutom diverse grödor även mjölk och ägg, de har också kycklinguppfödning. Fadern har nyligen moderniserat ladugården och köpt tiotusen kycklingar. Det är en stor satsning.
Det är den varmaste och torraste sommaren i landet på långliga tider. Men sommaren skall inte endast föra med sig stora problem för lantbruket, familjen skall drabbas också på mer personliga och mänskliga plan.
Torkans år, är Roland Butis tredje roman och den första översatt till svenska. Här klanderfritt av Cecilia Franklin för Sekwa. Det är den trettonårige sonen som berättar. Där finns också en sluten och hårt arbetande far, en självuppoffrande mor, och den violinspelande något äldre systern som inte alls tycker sig höra till gården eller den övriga familjen. I denna familj ingår även Rudy, en autistiskt funktionsnedsatt man i trettioårsåldern som man tagit sig an när hans familj tänkte sända honom till ett vårdhem. Persongalleriet utgörs vidare av farfadern som bor i ett uthus, en hund och den urgamla hästen Bagatelle, plus Mado, som har Gus som sin ende vän.
Moderns något yngre väninna Cécile dyker upp. Hon är snygg och fräck och sätter igång livsandarna på fler än Rudy, som blir genomförälskad och tror sig äntligen ha träffat sin blivande. Där börjar tråden till en av katastroferna.
Buti/Gus berättar med lättflytande språk och stil när han skildrar det vardagliga livet på gården såväl som den unge berättarens tankar och känslor. Det är snygga beskrivningar av karaktärer, miljöer och göromål. Fräscha detaljer och intim gestaltning gör att man ser allt tydligt framför sig, man riktigt känner dofterna av naturen, av djur och gödsel. Vi är verkligen där. Och det är allvarligt och sorgligt, likväl som lättsamt och humoristiskt.
Jag har länge ingenting att klaga på, sedan händer något. Jag märker att jag antecknar allt mindre, har knappt några citatförslag. Det tar ett tag för mig att bli klar över vad det handlar om. Men jag tror inte att det nödvändigtvis är så att boken blir sämre på något vis, utan att det har med den här läsarens krav och behov att göra. Jag ser Torkans år som skriven på ett lite ”gammaldags” sätt. Och en detalj i ett sådant skrivande handlar om att gärna förklara allt som händer eller det folk tänker och känner för oss. Det lämnas med andra ord väldigt lite till läsaren själv att tolka och förstå. Jag tror att det är mitt problem med den här romanen. Det funkade i början, men efterhand tröttnade jag och kände att jag behövde mer, eller någonting annat.
Men trots att min entusiasm dalade är det mycket jag gillar i romanen. Många fint skildrade händelser, inte minst de där Rudy är inblandad. Hans speciella och klart begränsade världar ger en del dråpligheter. Eller de gånger Gus träffar Mado, som går tätt tätt inpå sin ende vän. Hunden Shérif blir en karaktär även han, precis som hästen Bagatelle. Relationerna och spelet mellan alla inblandade, och inte minst när Cécile kommer dit, skruvar till berättelsen.
Torkans år bygger till stor del på att läsaren inte vet vad som kommer att hända, och det händer som sagt en hel del. Jag vill inte gärna förstöra nöjet för dem som blir nyfikna genom att berätta mer.
