[180223] ”Offentliga organisationer är odödliga”, hävdade den amerikanske statsvetaren Herbert Kaufmann på 1970-talet. Han pekade på att komplexa kopplingar mellan politik och förvaltning har en tendens att hålla förvaltningsorganisationer vid liv, också när tiden objektivt sett sprungit förbi dem.
De senaste tjugo-trettio åren har det skett mycket som motsäger Kaufmanns tes: sammanläggningar, spjälkningar, bolagiseringar och utförsäljningar av offentlig verksamhet. Trots det behöver den som letar efter bevis på offentliga organisationers odödlighet inte resa särskilt långt.
När stortinget i Norge år 2002 flyttade över ansvaret för specialistsjukvården från fylkeskommunerna till statligt ägda hälsoföretag var det många som trodde att nedräkningen för den folkvalda regionala nivån i Norge hade börjat. Specialistsjukvården stod för 70 procent av fylkeskommunernas budget och för i stort sett allt det politiskt och folkligt mobiliserande i fylkeskommunal verksamhet.
Kvar i fylkeskommunen blev ansvaret för gymnasieskolan, tandvården, en del av kollektivtrafiken, en rad frågor som rör miljö, markplanering och kulturminnesvård. Inte alls oviktiga frågor – de finns de som menar att det regionala ansvaret för gymnasieskolan varit en bidragande orsak till den höga utbildningsnivån i Norge – men inget som skapar politiska skiljelinjer och tydliga alternativ för väljarna. Intresset för politik på regional nivå är lamt. I senaste fylkestingsval 2015 var valdeltagandet 55,9 medan 60 procent av väljarna röstade i kommunalvalet som hölls samma dag.
De senaste femton åren har det norska politiska systemet upprepade gånger sysselsatt sig med att fundera över fylkeskommunernas framtid. Till höger i det politiska systemet har det höjts röster för att lägga ner den folkvalda regionala nivån, medan partierna i mitten och till vänster talat för att behålla folkvalda regioner, men ge dem mer makt och uppgifter.
”Det är som att fortsätta ge havre åt en död häst”, menade en politisk motståndare till den fylkeskommunala nivån i en stortingsdebatt, medan förespråkarna talat sig varma för det demokratiska egenvärdet i att ha tre folkvalda nivåer.
Det har artat sig till ett mönster som har en tendens att upprepa sig. Varje gång frågan om fylkeskommunernas vara eller inte vara nått parlamentet har en majoritet i stortinget deklarerat att Norge fortsättningsvis ska ha tre folkvalda nivåer. Varje gång en expertgrupp eller en parlamentarisk kommitté lagt ett förslag om nya uppgifter för fylkeskommunerna, har saken stött på motstånd bland de statliga myndigheter som föreslagits ge ifrån sig en del av sina uppgifter. Varje gång embryona till reformer innehållit förslag om färre och större kommuner har fylkeskommunerna själva slagit bakut.
Fylkeskommunernas uppgifter har för all del byggts ut gradvis, men i första hand genom att stärka deras roll som samordnare och bindeled i det politiska systemet. Igen: Inga oviktiga nya uppgifter, men inte uppgifter av det slaget som får fart på folk och ökar den regionala nivåns folkliga legitimitet.
Det är något av ett ödets ironi att den regionreform som Norge står i beråd att genomföra 1.1.2020 kom till utan regeringens uttryckliga avsikt. Statsminister Erna Solbergs högerregering lanserade genast efter sitt tillträde 2013 en kommunindelningsreform. När reformplanerna nådde stortinget fick minoritetsregeringen bakläxa: Reformen ska inte bara beakta kommunerna, utan också den regionala nivån. Norge ska fortsatt ha tre folkvalda nivåer. Fylkeskommunernas uppgifter och ställning ska stärkas, men inte genom att ta bort uppgifter av kommunerna.
Den pågående reformen har lyckats rubba ett av de traditionella elementen i motståndet mot att förändra fylkeskommunerna. Det kommer att bli några sammanslagningar av regioner, så att antalet fylkeskommuner minskar från 19 till 11.
En expertkommitté lämnade i februari 2018 ett förslag till nya uppgifter för de nya, aningen större fylkeskommunerna. Kommittén föreslår överföring av ansvar från statliga myndigheter till fylkeskommunerna inom en rad uppgiftsområden inom samfärdsel, näringsutveckling, kultur, naturresursförvaltning och folkhälsa. Listan är i linje med det stramt formulerade uppdraget: nya uppgifter, men inte på bekostnad av kommunerna.
Mest intressant är att expertkommittén så tydligt gör gällande att de nya uppgifter som skulle göra fylkeskommunerna till en nivå som har betydelse för folk i allmänhet finns där man inte hade lov att leta: hos kommunerna och hos de statliga hälsoföretagen.
Regionreformens evighetsmaskin snurrar vidare.