Sensibilitetens betydelse för kläderna och klädernas för jaget

[180228] Få klädskapare uttrycker sig så exakt omkring vad mode handlar om som japanen Yohij Yamamoto. Till det exakta hör konsten att kunna urskilja förhållandet mellan nytt och historiskt, det som är rörligt och det som är fast, det som är flyktigt och det som är permanent, det som flyter och det som är stabilt – alltsammans ämnen som de stora klädskaparna förmått hitta geniala nycklar till, vilket gjort dem klassiska.

Det handlar om att framhäva den enskilda människan konkret, få henne att framstå som hon vill, på ett sätt som harmonierar både med det hon upplever sig vara och det hon gärna vill utvecklas till. Få henne att uppfatta sig själv som ett manuskript, något som kan förverkligas, precis som en film, med klädernas hjälp. För att så småningom åstadkomma det viktigaste mötet i livet – det med henne själv, som Yves Saint Laurent uttryckte det.

Allt det som förtvivlat misslyckades när Alice Bah Kuhnke och Sara Danius gjorde sådana åbäken av sig själva den senaste nobelmiddagen, där de klädde sig för att 1) idiotsäkert komma i tidningen dagen efter och 2) konkurrera om drottningrollen, vilket måste betraktas som ett etikettsbrott motsvarande det att ankomma vitklädd till ett klassiskt bröllop.

Vid båda tillfällena hade de för överdrivna summor låtit skapa utstyrslar som på alla punkter berövade dem möjlighet till att vara det de i sammanhanget förväntades vara: kommunikatörer i förbindelse med en av världens mest uppmärksammande prisutdelningar där prismottagarna, inte utdelarna, förutsattes stå i centrum.

Yamamoto, som föga förvånande har porträtterats i en film av Wim Wenders, betonar förhållandet till sin mor och sitt behov av att stödja henne i den mansvärld hon som ensamstående tvingades leva i (hans far dog i andra världskriget). Han har velat ställa sig bakom kvinnorna med sina kläder, på samma sätt som både Coco Chanel och Yves Saint Laurent ville frigöra dem från gamla tiders tvångströjor, när de, precis som Yamamoto, tog utgångspunkt i enkla yrkesplagg, militära uniformer och bekväm funktionalitet för att revolutionera modet. Tänk på jeansens ställning, dekad efter dekad.

Yamamoto säger, att ingenting kan vara vackrare, än en under fattiga förhållande skapad vinterrock, vars enda funktion är att hålla kroppen varm. Materialet blir det viktiga, liksom dess sensuella samspel med kroppen.

Det är den ena aspekten. Den andra är den speciella överkänslighet i begåvningen som krävs för att kunna åstadkomma bestående skönhet av så fundamentala ting och här är filmen Phantom Thread utstuderat genial i sin förmåga att förflytta huvudpersonens lättstördhet ut i salongen, så att jag till sist inte kan plocka upp en liten tablett från en påse Fisherman’s Friend utan att uppleva mig störa, inte bara bänkgrannen – utan också huvudrollsinnehavaren uppe på duken!

Det är det som YSL kallar den nervösa depression han menade sig vara född med och länge dövade med droger och alkohol. Hans livsledsagare Pierre Bergér påstår att han var bara lycklig två gånger om året – ögonblicken när kollektionerna just var presenterade och han, som Yamamoto, under ett par korta sekunder tillät sig att ta emot åskådarnas jubel. Två dagar senare var allt glömt, allt återigen försänkt i ett oroligt mörker.

YSL talade själv om ”den bedrövliga neurotiska familjen” som upphov till hans tillstånd och som han, i förlängning av Marcel Proust, samtidigt menade utgjorde något av jordens salt. Även huvudpersonen i Phantom Thread ”lever” livet i minnet av sin mor, fängslad i firman av sin syster och filmens svaga punkt är utan tvivel den ofullbordade berättelsen om allt detta, liksom i skildringen hans vagt erotiska förhållande till musan Alma och hennes återkommande och halvhjärtade försök att svampförgifta honom av ren vanmakt.

En annan svaghet i filmen ligger i, att den i så liten grad artikulerar med vilka intentioner designern Reynolds Woodcock skapade sina kreationer. Hans skapelser fångar i alldeles för liten grad intresset under handlingens gång, däremot avslöjar hans egen klädsel samma övertygande närvaro av gammalt och nytt som Yamamoto talade sig varm för. Yamamoto, som växte upp i den  systuga hans mor försörjde dem genom, sade alltid att han var inte designer, han var skräddare. Det var inte kollektionen som stod i centrum för honom, det var riktningen.

Och människan. Därför föredrog han svart som arbetsfärg, eftersom svart var ”färgernas konklusion”. Allt annat skapade oro som störde koncentrationen, värt att tänka på när man iakttar vilket mode som bär över det som stannar i det dagsaktuella ögonblicksintrycket, det vi kallar det snarfagra. Det är anslående, det ses – men det säger ingenting. ”Sanningar” av det här slaget är lockande, men de är allt annat än absoluta, svart för Yamamoto blev alldeles tveklöst rött för Valentino, så kan man också se det.

Klara insikter av det slaget lägger grunden till det absoluta lugn den överkänslige kräver och det är inte fel att för en gångs skull få uppleva det i oroligare tider, om så bara under ett par timmar på bio.

Jag skriver detta med egna anor. Min morfar var skräddarmästare i en liten svensk stad och bara längdsömmarna i hans kläder – för både kvinnor och män – var sydda på maskin, allt annat utfördes för hand, inklusive en del knappar. Han arbetade i samma kök där mormor lagade mat på järnspisen, sittande på slagbordet med benen i kors, oavbrutet berättande lustigheter, som hon skrattade åt. Han hade inget varumärke, bara kända kunder, som också kände honom.

Haut couture-mästarna är ofta män som älskas av män, men de omger sig med en mängd kvinnor, som de likaledes älskar och vårdar ömt: sömmerskor, modeller, kunder – alla förutsättningar för deras eget självförverkligande, alla obrottsligt lojala, alla delar av en och samma familj. Eftersom de inte står i några andra känslomässiga beroendeförhållande till dem behöver de heller inte undertrycka dem. Wenders beskriver Yamamoto och hans medarbetare som medlemmar av ett kloster, där de gemensamt skyddar och bevakar förutsättningarna för hans raffinerade klädedräkters signum, hans karaktär av att vara en auteur.

I dag ser vi hur industrin oavbrutet vinner över hantverket för att till sist slå ut det, vilket YSL förutsåg, när han bröt den professionella exklusiviteten och skapade prêt-à-porter med priser överkomliga för envar. Till sist gav han ändå upp. När han insåg att hans yrke som coutureier inte skulle kunna leva vidare i sin gamla betydelse tog han avsked – till tonerna av en sång av Barbara, framförd av en av hans många uppmärksammade kunder, Catherine Deneuve, som med en rad ur detta stycke musik samtidigt erbjöd titeln till filmen om hans livsverk.

▪ Kjerstin Norén

Bild t.v: Armaniutställning i Berlin 2003.

Phantom Thread
regi: Paul Thomas Anderson
UK 2017

Anteckningar om kläder och städer
regi: Wim Wenders
Tyskland/Frankrike 1989

Valentino – the last emperor
regi: Matt Tymauer
US 2008

Yves Saint Laurent – L’amour fou (Den stora kärleken)
regi: Pierre Thoretton
UK 2010

Taggar
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: