En bortomjordisk skönhet

Svenska kammarkören

[180317] Det är två saker jag kommer att tänka på vid övervarandet av Svenska Kammarkörens uppförande av Sergej Rachmaninovs (1873-1943) Vigilia från 1915. Det första är min lärare i voce naturale (naturlig röst), Giovanna Marini, och hennes passionerade undersökningar av karaktären av den folkliga sångtraditionen, i första hand den syditalienska. Hon påpekade då, att den naturliga rösten, som inte arbetar med huvudklang, bel canto, är genomgående i merparten av folklig sång, men att den ryska traditionen utmärker sig genom att använda sig av just operasångarens teknik – i fullt bevarande av sin folkliga karaktär.

Då är det att beakta, att ’folkligt’ på intet sätt förstås som det som i dag omtalas som ’populärt’. Den folkliga konstformen är lika exklusiv som någon annan konstform och går ofta hand i hand med 1900-talets modernism.

Det andra minnet som väcks till liv är ett ögonblick under den andra av Nordiska Kvinnors Fredsmarscher 1981-83, när vi dels till fots, dels med tåg, rörde oss mot Moskva och i en mindre stad, vars namn fallit mig ur minnet, hedrades genom att den gyllene (kungliga) porten i ikonostasen undantagsvis öppnades till munkarnas gregorianska sång. Svindlande vackert, arbetande med ett inre tryck som är oss delvis främmande (och som en författare som Milan Kundera alltid hade svårt att förlika sig med). Vår kyrkliga musik tycks stå under en annan form för kontroll, jämfört med de naturkrafter som släpps loss i den ryska traditionen.

Kanske har det med inställning till ’synd’ att göra och det sätt som synden i ett flertal religioner är knuten till könslivet. Det blir särskilt tydligt i den romerska katolicismen och bikten och ses också i dess kyrkokonst, som är mänskligare och med tydligare erotiska teman än t ex ikonens, som är befriad från den fysiska sättet att betrakta människan. I stället präglas det ortodoxa religionsutövandet av ett intensivt och alltuppslukande förhållande till kosmos, Gud.

Det är en puls som driver upp temperaturen i Dostojevskijs författarskap, i Tarkovskijs filmer, i ikonmåleriet och det är samma puls som driver ett verk som Vigilia. Det är en puls som hämtar auktoritet från det bortomjordiska, icke-psykologiska och meditativa och det är omöjligt att inte dras med av den och samtidigt förstå, på vilket sätt den hämtar kraft ur erfarenheter av svåra förhållanden i form av fattigdom, övermakt och politisk ofrihet.

Upplevelsen av dessa uttryck är däremot inte förbehållna dem som delat liknande erfarenheter, den förlänas var och en vid lyssnandet, iakttagandet och den eftertanke som varje sådan upplevelse genererar. Rachmaninovs verk fördömdes, tillsammans med all religiös musik, av det efterrevolutionära styret. Vi blir i stället benådade av det och av gästande sångaren Vladimir Miller, en basso profundo, en unik sådan.

▪ Kjerstin Norén

Vigilia
av Sergej Rachmaninov

solister: Monica Danielsson, alt, Magnus Gyllenhammar, tenor samt Vladimir Miller, basso profundo
dirigent: Simon Phipps
Svenska Kammarkören i Göteborgs Domkyrka, mars 2018

 

Bilden: Svenska kammarkören 

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: