Med gatan som scen

Fringe

[180826] Göteborgs dans- och teaterfestival och Fringe pågår i år parallellt, och båda försöker göra scenkonsten tillgänglig för en bred publik genom att föra ut den på gator och torg.

Invigningen av Fringe-festivalen, en göteborgsk upplaga av moderarrangemanget i Edinburgh, äger rum mitt på Stigbergstorget med nyskriven opera om piratparet Gatenhjelm i regi av Opera Estrad. Sångarna och musikerna överröstas stundtals av spårvagnsgnissel och oset av thaimat möter 1700-talskostymer. Och även om det ibland är svårt att urskilja replikerna och sikten inte är särskilt god – några betraktare står på stenmurar och parkbänkar – är det samtidigt en del av tjusningen. Konsten bryter rörelsemönster, får människor att stanna till, kanske blicka åt ett ovant håll.

Fringe, som i år arrangeras för tredje gången, omfattar ett hundratal programpunkter i främst Majorna, många utomhus och gratis för besökare. Bredden är stor: akrobatik, fysisk teater, dans, poesi… Koncentrationen i tid och plats skapar en tydlig närvaro i gatulivet som delvis kompenserar för festivalens röriga webbsida. Här förlitar man sig på handfastare marknadsföring såsom affischering och uppmaningar av typen: ”Om du gillade den här föreställningen, tipsa din vän! Om du ogillade den, tipsa din fiende!”

Just genom mun-till-mun-metoden hamnar jag på föreställningen The Sea Widow, som visar sig vara en historisk stadsguidning med inslag av musikal och interaktiv teater. Gruppen Stigberg Immersive tar oss med på en resa från sjömännens 1920-tal via världskrig och kvinnlig frigörelse till 1960-tal, centrerad kring en ung kvinnas kamp mot kärlekssorg och kvävande samhällsnormer. Vår ciceron berättar, vägleder oss genom Majornas historiska kvarter, och låter guidningen avbrytas av diverse scener från respektive tidsperiod, agerade på engelska av svenska skådespelare vilket dessvärre blir lite stolpigt.

Bland annat får vi besöka Gatenhjelmska huset samt Himmelriket och Helvetet, två konkurrerande ölhak där Gatenhjelmska reservatet ligger idag. The Sea Widow lär mig en hel del om Göteborgs förflutna – men också om min egen rädsla för att tvingas bli aktör. Titt som tätt drar skådespelarna in publiken i skeendet: till synes slumpmässigt utvalda besökare trugas på öl, får improviserade frågor, bjuds in till dans. Själv känner mig mer utnyttjad än inbjuden. Det hastigt upprullade narrativet ligger ju uppenbart i skådespelarnas händer, och något utrymme för genuint medskapande verkar inte finnas. Deltagandet reduceras till förvirring och obekvämlighet.

Men när rollfigurerna ber oss tillverka plakat till en kvinnorättsmanifestation händer någonting. Kanske har det med samarbetet och känslan av syfte att göra. Snart vandrar vi i rakt led nerför Allmänna vägen med våra A3-banderoller, skanderandes ”equal work, equal pay”. Gruppen bubblar av fnissig spänning och äkta engagemang när förbipasserandes blickar dras åt vårt håll och gränser tillfälligt suddas ut: mellan 30-tal och nutid, mellan fiktion och verklighet. Här lyckas Stigberg Immersive med någonting stort: att för att ögonblick göra rollspel av staden och få den att betrakta sig själv med lekfull nyfikenhet.

Även den mer etablerade Göteborgs dans- och teaterfestival (GDTF) söker sig i år ut på gatan. I Angered centrum, i ett av Blå Husets skyltfönster, pågår så kallade Tysta danser. När jag anländer står ett tiotal besökare i hörlurar med blickarna till synes rakt in i en vägg. Där inne, på andra sidan fönsterglaset, står en kvinna (i schemat läser jag att det är Eva-Britt Andréson), även hon i lurar, närmast fastfrusen mitt i en rörelse. Jag känner mig utanför, upptäcker hörlurshyllan och träder in i den ljudliga gemenskapens stråkmelodier. Snart ebbar de längtansfulla tonerna ut och en ny dansare (Kyrie Oda) tar plats, iklädd solglasögon som för att ytterligare förstärka avståndet mellan oss.

Ja, Tysta danser av Wilhelm Blomberg och Maja Hannisdal, med totalt tio artister under tio raka timmar, är en närhetens och distansens lek. Inte många meter skiljer publiken från aktören, men däremellan tronar en glasbarriär. Insida och utsida hålls tydligt åtskilda, men relationen är diffus. Vem är egentligen betraktare och betraktad? Uppluckringen förstärks av fönstrets spegeleffekt. I reflektionen ser besökarna sig själva och varandra, som vore även vi därinne, eller dansaren här ute. Kanske är det därför som både Andréson och Oda rör sig så varsamt och dämpat: som för att minimera det koreografiska avståndet och locka in oss i en lek med roller. I någon mån är ju inte bara de vår underhållning, utan vi också deras.

En pojke trampar förbi, bromsar in vid fönstret, släpper cykeln till marken. Betraktar så intensivt att han inte märker att han själv blir betraktad. Snart står både han och hans två kompisar med kåpor runt öronen i den växande klungan. Deras illmariga leenden skvallar om situationens kittlande olovlighet. Får man exponera sig sådär inför allmän beskådan? Och får man acceptera det voyeuristiska erbjudandet?

När stadens scenkonstfestivaler på detta sätt tar gator och torg i besittning lyckas de i bästa fall inte bara marknadsföra sig själva utan också utvidga själva konstformerna. Utanför teaterns värld, någorlunda trygg för såväl publik som utövare, tvingas man uppfinna nya sceniska lösningar och dramaturgiska grepp. Här finns en potential till konstnärlig förnyelse som både Fringe och GDTF tar tillvara väl.

Och lyckligtvis utesluter det ena inte det andra. Inuti teaterns svarta lådan finns trots allt möjligheter att skapa upplevelser bortom det vardagliga. Upplevelser att fly in i, att glömma sig själv i. Mitt starkaste minne från årets festivaler är GDTF:s Dark Field Analysis av Jefta van Dinthers på Backa Teater. Två nakna manskroppar med spöklikt blanka ögon, klädda enbart i trådlösa mikrofoner, rör sig människolikt, maskinellt, djuriskt. De kryper på alla fyra, undersöker rörligheten i sina leder. De frågar varandra om doften av blod, om hur det känns när den röda vätskan strömmar genom kroppen, om vad som pågår på kroppens insida.

Den verbala och koreografiska dialogen är en undersökning av kroppslighet, eller rentav en studie av livet som sådant. Livet som rå fysik: detta att överhuvudtaget ha en kropp, en kropp som ständigt vill någonting. ”Som om hjärtat bokstavligen förflyttar mig”, säger den ene till den andre. I föreställningens andra halva, när ljuset tonas ner, försätter dessa maniskt sökande och jagande kroppar mig i ett närmast hypnotiskt tillstånd. Musikens stegrande intensitet, de suddiga figurernas reptiliska rörelsemönster, deras kackerlackiga ryck, deras frenetiska fyrbenskamp. Jag har svårt att förstå varför jag njuter så mycket av detta mardrömslika crescendo. Kanske får jag kontakt med någonting i mig själv, eller någonting större.

Där ute har det blivit kväll och en skymningsgul fullmåne svävar mellan bostadshusen. Någonting har förändrats, luften är laddad av en dovt brusande energi. Och jag tänker att det här är också att sett för konsten att nå ut till staden: att via intimt förmedlade upplevelser som färgar världen i andra nyanser få oss att se gatorna och torgen med nya ögon.

▪ Alex Berman

Bild: ur programmet till Fringe.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: