Utan tilltro till ett bättre liv

författarfoto. Sara Stridsberg, fotograf Irmelie Krekin

[180920] ”Vart ska man gå när man inte har någonstans att ta vägen?”
Det är infernaliskt mörkt och ödesmättat som ett grekiskt drama, och det är stundvis så  smärtsamt att läsa att jag emellanåt får lägga ifrån mig boken en stund. Måste få möjlighet att andas ren luft i den tunga samvaron med trasighetens änglar. Jag läste hundratrettio sidor första dagen, och det var för mycket. Jag kände att språkets och berättelsens väldiga laddning oroväckande började tunnas ut. Men dagen efter var det som att börja om från början.

Sara Stridsbergs femte roman, Kärlekens Antarktis, innehåller en svidande rad teman, teman man känner igen från tidigare romaner återanvänds och varieras; föräldrar-barn, det socialpsykologiska arvet, självdestruktiviteten, individer som inte tror att något gott är menat för dem, dödsdriften, et cetera.

Den här gången undrar jag dock om det inte hade behövts några mer nypor ljus än vad författaren smyger in i sin berättelse, det riskerar annars att bli lite syrebrist i allt det svarta. Kanske är det också något för långt; det blir gärna flera omgångar av samma sak, sådant vi redan läst. Men då tänker jag inte på den återupprepade mordscenen, den fungerar utmärkt. Författaren hakar ibland upp sig på vissa ord och uttryck. Det kan bland annat bli lite tjatigt med allt som är ”silver”, ”silvrigt” ”silverfärgat”. Men det är väl också det enda jag kan gnälla lite på.

Två vilsna och trasiga människor möts och blir förälskade, får två barn varav det ena drunknar vid späd ålder. Det andra barnet, Kristina (namnet nämns en gång vad jag kunde upptäcka) eller Inni som hon ibland kallas, lever vidare och blir vår berättare. År senare träffar hon en man och får själv barn, Valle och Solveig. Men det är redan för sent. Hon har knarkat sedan länge och myndigheterna tar barnet ifrån dem. Direkt blir de gravida igen, men den här gången bestämmer hon, mot faderns känslor, att de skall lämna ifrån sig det nya barnet direkt efter födseln. Så sker också, hon får två timmar med Solveig på BB. Och mannen lämnar henne. Hon lever som prostituerad och möter så småningom sitt slutgiltiga öde, i form av en man som våldtar och stryper henne, sedan styckar han kroppen och lägger delarna i ett par vita resväskor. Huvudet släpper han ner i ett hål i marken.

Avslutningen på ovanstående rader kunde vara hämtat ur vilken spänningsroman som helst. Men Sara Stridsberg är ingen deckarförfattare, hon är en ord- och berättarkonstnär och trots mörkret och all hopplöshet är det trots allt en himmelsk njutning att läsa hennes texter. Språket är som alltid vidunderligt vackert mitt all svärta, och jag upptäckte en del långa och vindlande meningar jag inte tycker mig känna igen från tidigare böcker.

Stridsberg ger dem som ingen röst har röst, och hon ger den styckmördade kvinnan ett ansikte och historia, till skillnad från dem i spänningslitteraturen där de vanligen anonyma hamnar i en svart sopsäck. I den här berättelsen vet vi från början att Kristina kommer bli våldtagen, mördad och styckad. Författaren försöker även ”förstå” mannen och ge honom, jägaren kallad, en motivation/förklaring

”För det är någonting som tar över, det kommer från ingenstans, det kommer plötsligt, som en våg stiger det inom en och när det väl är där finns ingenting annat, det väller in över världen som ett mörkt dysjukt vatten, det finns inget sätt att stå emot, och det vill man kanske inte heller. Man fylls av en gudomligt styrka, man råder över liv och död, himmel och jord. Odödlig, osårbar.”

Scenerna där mannen med bil för den berättande kvinnan ut i skogen, där han invid en liten svartvattnad sjö våldtar och sedan stryper henne återkommer igen och igen med små variationer. Vi ser och hör allting inifrån kvinnan själv, vi är rent av med i hennes sista ögonblick. Hon är alltså redan död när hon börjar berätta för oss, ett grepp som gör att vi kommer obehagligt nära. Hon tar oss också med när hon träffar mannen, Shane, och när barnen kommer, beskriver relationen till modern och livet på gatan. Och likt änglarna i Wim Wenders Himmel över Berlin svävar hon omkring, eller står alldeles nära sina egna barn sedan de blivit omhändertagna och hamnat i nya familjer. Valle valsades runt bland ett flertal familjer, medan Solveig hittade rätt med en gång. Valle var alltid ensam ”Han döljer sin ensamhet för sina nya föräldrar, han vet att en pojke utan vänner är det ingen som tycker om.”

Jag funderar en stund över var romanens kärna ligger, om det finns någon. Om det i första hand ”handlar om” ett styckmord på en kvinna, eller på någon som knarkar och prostituerar sig, eller om omhändertagna barn, eller …

Det jag reagerar starkast på handlar allt som oftast om barn, på hur de far illa, blir svikna eller fysisk/psykiskt misshandlade. I Kärlekens Antarktis blir det väldigt starkt att bekanta sig med människor utan någon som helst tro på ett bättre liv, där allt verkar vara förutbestämt, och också tanken på det ”sociala arvet”. Hur en ”trasighet” hos föräldrar lätt förs över på barnen, hur tomheten som ympats in i kroppen måste fyllas upp på något sätt oavsett hur och med vad. Inte sällan blir det i dylika berättelser droger av något slag, alkohol eller narkotika. Sara Stridsberg skildrar/beskriver till synes trovärdigt (och som alltid vackert) hur heroinet fyller ut håligheterna i Kristinas kropp och psyke. Hur hon slappnar av och allting blir förnöjelse, problemen förångas på några minuter och man befinner sig i paradiset. Tills allt ebbar ut och man måste börja om; jungfrusilen är egentligen det man sedan ständigt letar sig tillbaka till. Utan möjlig framgång.

Hela romanen andas så mycket av låg självkänsla och självförakt att man tappar andan, och författaren besätter jagberättarens röst med lika delar ömhet och krass cyniskhet. Det är rysande svartsynt, men författarens ickeförebrående och medkännande ton gör det hela trots allt möjligt att smälta.

Vid ett ställe skriver Sara Stridsberg likt Ida Börjel en parafras på Inger Christensens Alfabet

   ”Ja, ännu fanns världen. En rad halskotor fanns, stora kantiga pärlor som bildar en ryggrad som en gång hade varit min, och som nu var bruten, fanns. Senor fanns, som brast. Min luftstrupe fanns, genom vilken luften ännu for fram och tillbaka, förbrukad trängde den upp ur hans lungor och ner i mina, en blandning av koldioxid och hetta och blodhunger. Och dessa lungor som varit mina fylldes med svart blod. En kropp fanns, över mig, och den var så tung att den kändes omänsklig, men det var mänsklig den var, det var så här människorna var, och denna kropp pressade mig mot jorden och snart skulle jag också vara jord, mörk och kall och full av krälande maskar.”

Allt är naturligtvis inte enbart mörker. Man känner att det finns en äkta kärlek mellan Kristina och Shane, och den till barnen. Och det finns bland annat en del fina scener mellan föräldrarna, Raksha och Ivan, som träffades för första gången på många år vid begravningen. Men det börjar med ett flertal telefonsamtal där inte mycket blir sagt. Tystnaden breder ut sig som i forna dar. Men de sitter med luren i handen på var sitt håll och ser på teve tillsammans.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Sara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
Albert Bonniers förlag, 2018

 

Författarfoto: Irmelie Krekin (beskuret)

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: