[181019] Låt det vara sagt från ruta ett: Rekonstruktion Utøya är en helt igenom märkvärdig film; märkvärdig i betydelsen oförutsägbar, ofattlig, ovillkorlig.
Fyra överlevare efter massakern, Rakel, Mohammed, Jenny och Torje, möts tillsammans med ett antal ungdomar i en stor filmateljé för att konfrontera minnena av händelseförloppet genom att få det att ta gestalt, på nytt. De skapar rummen, scenerna, med hjälp av vit tape på svart golv. Det resulterar i en film, som i sin konstnärliga form samtidigt drar in sina åskådare i en självrannsakan av sällan skådat slag.
Pressvisningens garvade publik var ordentligt mörbultad efter visningen kan jag berätta, vi närmast stapplade ut ur visningslokalen.
De fyra väljer ut vem som skall spela dem och redan där fläks alla invanda föreställningsvärldar upp:
det är slående, att de spontant (de får inte särskilt lång tid på sig) väljer någon som inte alls liknar dem till det yttre, kanske inte heller till kön. Det blir ett första chockartat utspel mot lömsk fördomsfullhet, en vardaglig ledsagare vi måste dras med, när en blond flicka utser ett mörkhyat svartlockigt ”sig”. Genom ett blixtsnabbt kirurgiskt snitt i vårt mentala tillstånd ser vi med en gång människan bakom ytan, får en naknare uppfattning om henne som sedan utvecklas och förtydligas. De utvalda förändras inför våra ögon genom allvaret i uppgifterna de åtar sig. Uppmärksamheten fästs på små, små nyanser i reaktioner och konsekvenser, vi ser bakom det rutinmässiga och triviala, blir uppmärksamma på det som är särskilt och individuellt, det är, som tidigare sagts – märkvärdigt.
Detaljerna blir oerhört viktiga, sättet var och en omsorgsfullt avgör hur man bäst återger ljudet av de dödande skotten, sättet de förmår regissera sina egna minnen.
Ett övergrepp som det på Utøya har ett sådant mått av overklighet över sig att det nästan bara kan hanteras i förtätad konstnärlig form. Som när Laleh stod och sjöng sin Some die young på Rådhusplatsen i Oslo inför tusentals människor, spädast tänkbara lilla gestalt som vågade utsagan: sådant händer även, det är inte alla förunnat att ”nå sin ålder” som man tidigare uttryckte det och kanske kunde detta lilla och samtidigt så modiga utspel ge den övernaturliga lindring som var av nöden, för de drabbade.
På samma sätt som det i avslutningen av Javérs film känns som om vi får oss något övernaturligt berättat, fastän alldeles sant, när de svåra skador som drabbade Torjes storebror visade sig kunna helas så att han fick återvända till livet hel och hållen. Det var ett resultat av läkarvård och långdragen träning, men det skildras och upplevs också som en akt av nåd.
Carl Javér har tidigare visat prov på finkänslig uppfinningsrikedom, t ex i Freak Out (2014) om ett tidigt hippie-kollektiv i södra Schweiz. Där firar hans konstnärliga redskap också triumfer men i den senaste filmen rör sig känsligheten mot nya dimensioner.
Den tidigare filmen Utøya 22 juli, som hade premiär i våras, försatte åskådaren i upplevelsen av massakern i realtid, som om man faktiskt upplevde det ungdomarna upplevde, samtidigt som de upplevde det. På Netflix ligger också engelskspråkiga 22 July, som i ett realistiskt och dokumentärt språk går i närkamp med porträtten av dramats protagonister, där spänningen mellan Breiviks fanatism och Torjes storebror Viljars överlevnadskamp biter tag. Breivik spelas av Anders Danielsen Lie, som här, liksom i Oslo, 31 augusti (2011), med brutal precision tar sig in i en utsiktslös karaktär, en gång för alla låst i sin fatala ensamhet. Det är storslaget, liksom Jonas Strand Granlis sätt att arbeta fram denna karaktärs motsats genom att ge uttryck för Viljars ursinniga livsvilja, genom vilken han är fast besluten att övervinna ett urskiljningslöst våld.
Jag vet ärligt talat inte vad jag tyckt om 22 July om jag inte haft Javérs rekonstruktion i ryggen, möjligheten att upplevelsen reducerats till något av en action finns. Men i det Javér skapat tillsammans med Fredrik Lange drivs upplevelsen vidare till insikter på en rad nya nivåer om vem vi är, vad vi kan bringas att göra om ren ondska tar överhanden utan att några förklaringar varför duger och hur vi till sist kan komma att uthärda det outhärdliga för att komma fram till en form av pånyttfödelse vi kanske inte ens tror på.
Den kan dock komma en till mötes. En torsdag kväll i nära anslutning till dessa filmupplevelser gav Göteborg Baroque en konsert, Mysterium Rosarium, i Ohlinsalen på Artisten. Det finns alltid ett liv att vända tillbaka till, ett pärlband av toner som lyfter mot något att tro på, och mer än så, något att erfara.
