[190320] En gråfuktig marsdag fastnar jag i en reception. Mötet dröjer. Istället blir jag erbjuden kaffe, två dagstidningar och en mjuk soffa.
I den första tidningen (SvD 20/3-19) fastnar jag i en näringslivsartikel. En framstående VD menar att ”(d)en svåraste utmaningen som samhället står inför är klimatet och att det gäller att agera och inte blunda.” Fast i en annan mening menar hon vi kommer att kunna flyga mer, fast i personliga drönare. För tekniska lösningar finns, det gäller bara att använda dem.
Mitt i allt detta blir jag lite förundrad. Finns det verkligen tekniska lösningar som inte används? Varför då? Någon eller några sitter på dessa lösningar, men vill inte släppa fram dem. Varför då? Handlar det om girighet, krångliga patentansökningar eller bara lathet? Inget svar ges i artikeln.
Förbryllad läser jag om artikeln och finner att den politiska nivån liksom är borttrollad. Borttrollad är också den personligt-moraliska nivån. Ingenstans i artikeln nämns något om vårt eget ansvar att göra något. Det talas bara om de där fantastiska tekniska lösningarna som inte används, oklart varför. Olustigt känns det, varpå jag bestämmer mig för att byta (dag)blad.
I nästa tidning (DN 20/3-19) skriver kulturchefen Björn Wiman om en bok vi alla bör läsa. Den heter ”The Uninhabitable Earth”och är skriven av den amerikanske journalisten David Wallace-Wells. Här påstås klimatkrisen vara ”mycket värre än du tror.” Samtidigt varnas det för binärt tänkande – att det varken fixar sig eller är kört. Men akut illa är det, helt klart.
Så vad ska man tro på? Med en andra kopp kaffe i handen gör jag ett minnessvep över alla de klimatartiklar som jag plöjt. Alla har haft i princip samma utgångspunkt – vi har ett stort problem som vi måste lösa. Sedan pekar vägarna åt olika håll, som vid en korsning.
Den ena vägen kantas av teknikoptimism och underhålls av teknologer, näringslivsföreträdare och högerinriktade personer. Här är politikerna den stora boven, bromsklossar för de ekosmarta marknadslösningar som näringslivet och teknologerna erbjuder.
Sedan har vi den andra vägen. Här står en bred samling av forskare, intellektuella och rödgrönt folk med pekfingrar i vädret. För vi kan inte leva på som vi gör nu, för då spricker planeten. Det gäller att konsumera mindre och annorlunda, avstå från en del saker och göra andra prioriteringar. Men för att detta ska ske måste politikerna åstadkomma reformer och strukturer som hjälper oss att bli effektiva och kraftfulla, inte bara gneta på isolation vid sopsorteringsanläggningen och välja ekoprodukter i affären. Här finns tekniska lösningar med, fast som en faktor bland andra.
Slutligen begrundar jag ett foto av Greta Thunberg i en av tidningarna. Bakom henne syns ett hav av unga människor. Klimatstrejkande unga människor som har fått nog av politikers, forskares och näringslivsmänniskors grötmyndiga prat om vår tid stora problem som måste lösas, men utan synbart resultat hittills. Unga människor som tröttnat på att vuxenvärldens svek. Unga människor som tröttnat på att klimatkrisen mest liknar en samtalsövning där ansvaret bollas bort till andra parter, allt för att det ska kunna förbli som nu.
