[190331] Vad händer när vi lämnar det där fösta mötet när bilden bara har träffat oss och då den har satt sina spår. När fotonerna exploderat på näthinnan och de kemiska signalämnena forslats vidare till djupa lager, långt ner i vårt svårtillgängliga urrum. När bilden har framkallats och öppnat vägar in till våra absolut mest framträdande dispositioner och grundläggande behov.
Empati. Vän eller fiende. Reflexer för flykt och nyfiket närmande. Bilder sägs ofta passera intellektets grindvakter. De går rakt in i våra organ till hjärtat och till magen. Ibland till och med så långt att det bränner i gamla sår eller väcker ett snabbt behov av avtömning. Lämna mig!
Ja, vad händer när vi lämnar denna fas av bildmötet, när vi börjar leva med den och fördjupar vårt möte. Det finns alltid en risk när vi går djupare in i relationen och bearbetar rädslan, euforin och själva upplevelsen. Den kan växa eller förminskas. Det blir nya spår och helt plötsligt ser vi inte längre. Mötet försvinner. Vi skiljs åt. Ibland som vänner och med en djup förståelse med insikt och stor betydelse för mitt fortsatta liv. Det kan antingen bli en tagg eller sammetslen sula under ditt fotvalv.
En fantastisk resa har blivit gjord genom din kropp via alla dina gångar och vrår.
Hur går det då till att läsa bilden? Vi vill ju visa respekt och inte klä av den helt. Vi vill ju inte heller stycka upp den i pusselbitar och riskera att inte kunna sätta ihop den igen. Hur gör vi med våra vänner och bildmöten? Kanske samtalar vi och ställer frågor. Umgås. Ser varandra i olika sammanhang… reser. Det tar tid. Ibland vill vi bara göra om samma sak igen. Upprepa oss för det funkar så bra. Vissa dagar måste vi vara ifrån varandra. Vi kan prova att liksom separera oss. Lägga ner den i byrålådan. Vi blir kanske hemmablinda och faktiskt glömmer oss en stund.
Då och då kan det bli akut. Bildträffen skjuter som ett skott i mig och vädjar om syre, något måste göras. Som tur är har vi världens bästa förutsättningar. Vi lever i fred och har fått många verktyg och nycklar för att möta det komplexa livet.
Är du lyckligt lottad har du fått lära dig dansa och spela musik och uttrycka både glädje och sorg. Kanske har du till och med fått uppleva hur penslar på ett mirakulöst sätt dragit vägar till och inrett i ditt känsliga inre.
I vissa fall måste vi ta fram det kyliga intellektet och klyva bilden med kirurgiska snitt. Är du inte van så ska en nog vara försiktig. Det krävs lite bildning och övning. All läsning kräver omsorg och ett stort mått av empati. Som tur är dessa knivar och pincetter gjorda av helt osynlig grafén. Atomtunna och i stort sätt helt utan egen närvaro. De är bara abstrakta kognitiva mönster som skapar spalter och facetter. De stansar pusselbitar som kan ses en och en. Du kommer dock att känna dess kopplingar till den heliga ikonen. Bilden är både i delar och i ram. De är sammankopplade likt kvanta i fotoniska svärmar.
Vi följer fem olika läsningar som var och en och tillsammans visar hur läsningar kan utveckla sig. Du kommer få några frågor som du kan bära med dig och kanske har du börjat en tillvaro där du börjat svara på alla visuella tilltal som du möter i din vardag.
