[190805] Knappt har man fått fatt på en tråd i relationerna fader-moder-son-grannar förrän man bringas i tvivel om vem som är vem. Ett eller annat slinter i själva historieberättelsen, som är en tillbakablick.
En tillbakablick på vad som egentligen hände och med vilka konsekvenser, vem som egentligen älskade vem och på vilket sätt man förvaltar vetskapen om, att man skjutit ihjäl sin egen bror.
Det senare skedde i det här fallet av en ren olyckshändelse: två bröder fäktas, den ene griper ett gevär från väggen som visar sig vara både laddat och osäkrat, skottet brinner av…
Det blir en arketypisk scen för filmens viktigaste tema, genom vilket den förtrollar åskådarens medvetande. Skottet som brinner av, någon som griper efter ett fågelägg, så att det krossas och därvid förspills i de lite för hårda nyporna. Någon annan skall bryta upp bröten av timmer som skall flottas, det faller ned på en man som invalidiseras, kanske dör. Någon skall sopa igen spåren efter dem som flyr till Sverige undan nazisterna, det glöms bort, de flyende inhämtas, dör.
Man får leva vidare ändå. Urscenen sätts redan i början, när far och son slår brännässlor med lie. Sonen klagar över smärtan när han kommer i kontakt med den aggressiva örten.
– Man bestämmer själv när det skall göra ont, svarar fadern, det är filmens budskap, som etsar sig fast.
Livet hänger oavbrutet på den sköraste tråd, det är en ständigt pågående vibration man är en del av, antingen man vill det eller inte.
Det är mästerligt fångat i bildspråket, som utvecklas till en fortgående upplevelse av livet – för livet.
