Hängivna i sin verkan

Bild ur 438 Dagar.

[190830] Att jämföra Martin Schibbye och Aretha Franklin kan förefalla långsökt, men det finns en förbindelselänk som har med övertygelse och inre tvång att göra. Man kan kalla det tro eller varför inte hängivelse.

Tro som kan försätta berg. Vilket genomsyrar filmen 438 dagar, som skildrar en mardröm i Kality-fängelset i Etiopien, där två svenska journalister satt anklagade för terrorism efter att ha velat undersöka förhållandena i upprorsprovinsen Ogaden. En mardröm som också tog gestalt på scenen i en utomordentlig teaterföreställning, Kality (2017), med fokus riktat mot alla dem som fortfarande sitter fängslade i närvaron av deras egna ord, det var en helt igenom märkvärdig föreställning.

Filmens styrka är sättet den framkallar drivkrafterna som får de två, Martin Schibbye och Johan Persson, att hålla samman och det sätt Gustaf Skarsgård och Matias Varela spelar fram en gemenskap som får dem att överleva. Dess budskap är lovsången till den allvarligt strävande journalistiken som en förutsättning för insikt och framsteg.

Dess svaghet är den odisciplinerade lusten att parodiera andra parter i konflikten, etablissemanget i form av ministrar och ambassadörer, men värre, att den försummar den nära skildringen av de umbäranden de utstod, hur de utstod dem och tillsammans med vilka.

Sätten att konkretisera bilderna av det som ”inte söker sitt” är många. I Amazing Grace bjuds åskådaren in till ett intensivt deltagande i de omedelbara uttrycken för en sådan generositet inifrån, den afroamerikanska befolkningens oändliga hemlängtan, som den tar musikalisk form i gospeln.

Det är en egenartad upplevelse att delta i dessa svarta gudstjänster, vilket jag hade tillfälle till under ett år i USA på 1980-talet. Min danske man uthärdade det inte – passionerad jazzälskare och tillika inbiten ateist tappade han koncepterna och kastade sig på dörren när han abrupt konfronterades med jazzens ursprung, såg kören komma i trance för att därefter bäras ut av mångtaliga, vitbehandskade kyrkvaktmästare!

Inget ställe kunde emellertid vara tryggare, en ung kvinnas hand nådde mig bakifrån samtidigt med att hon tilltalade mig ’sister’.

Ingenting kunde heller vara tryggare för de undertryckta, än att på detta sätt ges en form för utlevelse för och därefter befrielse från sina dagliga umbäranden.

Ingen närvaro kan vara ärligare än i dessa gudstjänster, som bygger på gemensam insikt, feeling och spirit. Den kan inte översättas med religiositet som vi förstår den, det innebär en delaktighet i ett skapande som bygger på erfarenhet och kännedom förvandlad till passion i ett konstnärligt uttryck, något Franklin delar med församlingen i sin helhet, som därmed givits ’ett fordon för kommunikation’ för att tala med Grotowski. Den har också fött en predikokonst av anmärkningsvärda retoriska dimensioner, predikningar som rör verkliga förhållanden i det jordiska, utan plats för några dimföreställningar om det som ligger hädan.

Filmen Amazing Grace ger en möjlighet att bli en del av sådana erfarenheter, liksom 438 dagar erbjuder möjligheten till närstudium av vad trofasthet och lojalitet betyder, till sitt yrke och till dem som står eller befinner sig nära.

Plötsligt känns det väldigt viktigt att gå på bio – för att därefter gå hem och läsa Martin Schibbyes bok om Dawit Isaak, fängslad i Etiopien nu, sedan 2001. Schibbye har kommit tillbaka till utgångspunkten, kommer oavbrutet tillbaka, som alla riktiga journalister.

Hängivenhet av ett annat, skall man kalla det naturvetenskapligt, slag ligger bakom såväl verkligheten som filmen om den första månlandningen, Apollo 11. Om närvarokänslan delvis saknas i 438 dagar är det motsatta fallet här. Precis som i Amazing Grace formligen uppslukas man av det som händer på duken i skildringen av en på gränsen till ofattbar verklighet. Och liksom det framstår som ofattbart att uthärda fängelseförhållande bortom allt förstånd är det på samma sätt ofattbart, inte bara att denna rymdresa kunde äga rum, men också hur det var möjligt att uthärda den psykiskt, vilket framstår som ett än större mirakel.

Jag tycker uppriktigt synd om alla dem som söker förneka att denna bedrift ägt rum, sedan ägt rum igen. Vad går de inte miste om, av genuin förundran och glädje över vad människan kan åstadkomma.

Jag befann mig i Danmark femtio år efter månlandningen 20/7 och följde Danmarks Radios imponerande nattsändning timme för timme på Christiania, gick därefter ut i trädgården och betraktade en lång stund fullmånen i egen hög person. Ett ögonblick, i just det landskapet, då det inte var helt lätt att skilja dröm från verklighet.

Dagen därpå var det premiär på Röda Bönor – The Föreställning med Dora-teatern i Malmö, något av en kraschlandning i den värld som en gång var min alldeles egen sensationella erövring.

▪ Kjerstin Norén

Vinjettbild ut filmen 438 Dagar.

438 dagar
regi: Jesper Ganslandt
Sverige 2019

Kality
av Martin Schibbye och Eva-Maria Dahlin
regi: Måns Lagerlöf
Riksteatern och Amnesty 2017

Amazing Grace
regi: Sidney Pollack, Alan Elliott
USA 2019

Jakten på Dawit
av Martin Schibbye
Offside Press 2019

Apollo 11
regi: Todd Douglas Miller
USA 2019

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: