Varför då – varför inte nu igen??

Hasse och Tage en kärlekshistoria. Foto: Nordisk Film

[190908] Alla famlar efter var sin förklaring till Hasses och Tages måttlösa popularitet i Jane Magnussons väldigt vackra film om komikerparet och deras inbördes vänskap. Man skyller på ’tiden’, ’Palme’ – eller välfärden. Det invandrarfria Sverige, som visserligen hade haft massor av invandrare allt sedan andra världskrigets slut men trots det ’hängde ihop’.  Men ingenting duger riktigt som förklaringsmodell. Snarare ger det utsökta tillfällen för respektive efterlevande personlighet: barn, kollegor mm, att visa vem de själva är, vilket lyckas allra bäst för Göran Greider som i en blixtiakttagelse av ett speciellt minne (exakt vilket skall inte avslöjas) exempellöst avväpnande sätter fingret på vad som kan sätta outplånliga spår i medvetandet och sedan ligger och gror där, livet igenom.

När filmen är slut snyftar flera i den lilla flocken som brukar samlas till pressvisningarna till, det är ovanligt men mycket förståeligt.

Finns det då någon förklaring, bortom den inbördes begåvningen och sympatin, som naturligtvis var oemotståndlig? Jag kommer att tänka på Nationalteatern och dess enastående framgångar under de år de verkade. Jag vet inte hur många Kåldolmar och Kalsipper jag köpt och givit bort i present till små barn och i den förra året utkomna Nationalboken kan den intresserade fördjupa sig i karriärvägar som tog oförvägna och fruktbara språng mot något som var riktigt ’bra’ – tidens politiska tvångströjor till trots – för att släppa loss alla fångarna inombords. Av alla alster som förra året ville fira 1968 är Nationalboken den som gör det bäst, eftersom den redan på den tiden gjorde det som var bäst, gav sig hän åt lusten och frigörelsen som gjutits över våra huvuden. Boken, som tillkommit genom crowdfunding (det finns inga förlag för sådan pärlor längre), är en guldgruva för var och en som vill återuppleva dessa dagar i det som var deras absoluta höjdpunkt.

Även Hasse och Tage var starkt påverkade av dessa drag i tiden, det gällde både vettiga ställningstaganden och ett vällustigt förhållande till livet som sådant. Skulle någon ta sig för att författa uppskattandet av kvinnokönet på deras frisinnade vis, eller driva med en marginaliserad grupp som på den tiden fortfarande kallades ’zigenare’, skulle de omedelbart mötas av beskedet:

– Gå i fängelse, gå direkt i fängelse, utan att passera GÅ! Du har släppt loss, det har man inte lov till, varken sommar, vår eller vinter – det är höst nu!

Hasse och Tage var, tio år före sextiotalet, oberörda av akademikerarbetslösheten som skulle komma, de lät obekymrade sin akademiska bakgrund komma dem till gagn för att ställa dem fria i förhållande till den lika traditionella som kommersiella nöjesindustrin. Därför kunde de genomföra så halsbrytande kombinationer som Gösta Ekman och Lena Nyman, Monica Zetterlund och Sune Mangs, alla ’skulle med’, alla trivdes för man ville inte så förbannat mycket mer än just det att trivas – där tror jag succéns stora hemlighet ligger. I dag har ’ockupationsmakten’, som Horace Engdahl uttrycker det, lagt sordin på all sådan trivsel, efter meetoo återstår bara skadeglädjen och skadestånden.

Filmens slutbild är sagolik: Anders Björck, tidigare moderat landshövding, står bland många andra med målarpenseln i hand och reparerar diktarlyan i Vita Bergen och gläds innerligt över, hur skojigt Hasse och Tage skulle tyckt att det var.

Det är klart att man gråter.

Och som om det inte var nog med starka prestationer bränner Fredrik Gertten av ännu en politisk fackla i filmen Push (den tidigare handlade som bekant om bananodlarnas misshandlade arbetskraft), som handlar om det tomma finanskapitalets svetslågeliknande kapacitet att förstöra livet för oss allihop.

För inte bara de konkreta hyresgästernas liv förstörs av det tillåtna uppköpandet av fastigheter i spekulationssyfte i stora, spännande städer. Allt det liv som man på olika sätt tillgodogör sig genom det man besöker, läser om, vet existerar, dör också bort med de människor som en gång bodde där, fick idéer som de förverkligade, arbetade och roade sig där.

Det är politiken som skall förhindra dylik vandalism men den varken vill eller kan längre. Inaveln i den politiska klassen är för stor, verklighetskontakten för liten, även modet saknas. Rädslan för att trilla ned från den frälse-pinne man har klättrat upp på gör att man obönhörligen kommer att gå under, också för egen del, i vart fall den del av livet som fortfarande är värt att leva, men det inser inte politiken och framför allt tycks den ha blivit livrädd för det faktum som var dess ursprungliga legitimitet, det att ”allt måste förändras för att allt skall förbli vid det gamla”.

Ännu ett mästerverk av Fredrik Gertten, som framkallar en spontan applåd efter pressvisningen, det är, också det, mycket ovanligt att något sådant sker.

Två ovanliga, ovanligt bra filmer, samma vecka, vi gratulerar alla biobesökare.

▪ Kjerstin Norén

 

Hasse och Tage, en kärlekshistoria

regi: Jane Magnusson

Sverige 2019

 

Kåldomar och kalsipper

Musikalbum, LP/CD av och med Nationalteatern

MNW 1976, 1994

 

Nationalboken

– den enda sanna skrönan om Nationalteatern

av Lars Jacob Jacobsson & Peter Wahlqvist

jacob: teater; media&design 2018

 

Push

regi: Fredrik Gertten

Sverige 2019

Taggar
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: