Myndighetens brist på myndighet

Vinjettbild på huvudpersoner och regissör.

[190921] Det finns i Robert Musils ofullbordade romanverk Mannen utan egenskaper en centralgestalt vid namn Moosbrugger, som har mördat en ung flicka. I den identitetsupplösning som råder i det wienska samhälle före första världskriget dramat utspelar sig i (en isoleringscell där man tillåts skrika, som samtida satirikern Karl Kraus kallade staden) blir han en samlande punkt för den oändlighet av utsvävande resonemang, framtidsplaner och fantasier romanens övriga karaktärer hänger sig åt, med sina egna, vitt skilda syften i fokus.

Han är navet, sockerbiten, välj vad ni vill, och den neurotiska överklassflickan Clarisse bestämmer sig för att han har särskilt värdefulla egenskaper, har, till skillnad från huvudpersonen Ulrich, som är en modern mästare i att göra allting relativt, egenskaper. Hon säger drömskt:

– Man måste göra något för Moosbrugger. Den där mördaren är musikalisk.

Det ger samtidigt en utomordentlig karaktäristik av det som präglar David Denciks sätt att framställa sitt eget samhälleliga odjur, om det nu är det han är. Med nästan skrämmande precision visar han hur han (också i verkligheten föreställer man sig) med små, utstuderade medel får alla att likt en svärm ”Clarissor” surra omkring sig som om vore han alltings centrum, vilket är ett rimligt antagande att en människa med hans särskilda personskador kan ha en uppfattning om att han är.

Om han inte är det så blir han det snart till följd av en abnorm medicinering han tillskansar sig genom att snabbt inse genom vilka metoder han kan få sin tilldelning garanterad och utvidgad.

Såväl Denciks som Jonas Karlssons spel i rollen som journalisten Hannes Råstam är av en intellektuellt genomskådande art som samtidigt vilar på en ostörd närhet till den sensuella verklighetsupplevelsen. De är naturligtvis alltid tätt inbördes förbundna och det är också något som krävs i finliret för att fånga en delikat situation där exceptionella personligheter står i blickpunkten.

De håller filmen samman i en nerv som aldrig släpper taget, det är den stora behållningen filmen ger, när den låter huvudpersonerna succesivt – blygt, men samtidigt djärvt – närma sig varandra. Den ger inte de solklara svaren på vad som egentligen var sanningen. Samtliga brott är fortfarande ouppklarade, Quick släpptes, en brottsundersökning var skjuten i sank. Det får vi nöja oss med och kan citera Moosbrugger själv direkt ur Musils roman:

– Orätt är vad som måste ligga till grund för min brutalitet. Jag har stått inför rätta som en halv människa och har trott att herrar domare skulle begripa allting utan vidare. Men man har gjort mig besviken.

Mikael Håfströms film har inte heller kunnat begripa allting, det är det nog ingen som har. Men han visar hur en manipulativt självbelåten psykiatri arbetar mot bättre vetande på ett gastkramande sätt i en film som inte har en död sekund. Inte minst dess visuella rytm och språng i tiden fångar och imponerar. Det ger en stark upplevelse av hur osäkert allting i grund och botten är, det är den viktiga behållning den ger.

▪ Kjerstin Norén

Vinjettbild: Jonas Karlsson, Mikael Håfström och David Dencik

Quick
regi: Mikael Håfström
Sverige 2019

Mannen utan egenskaper (1943)
roman av Robert Musil
Albert Bonniers Förlag 1961-83

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: