Klimatet och demokratin kräver ny ägandefilosofi

[190924] Under den privata äganderättens era hävdas att den enskilde ägaren har exklusiv rätt att bestämma över sina tillgångar. Det gör den starkt förknippad med den nuvarande klimatkrisen. Vi behöver en egendomsrätt som sätter det gemensamma främst, som inte begränsar utan istället stöttar samhälleligheten. Annars kommer den nuvarande klimatkrisen att utvecklas till en förintande klimatkatastrof, skriver Lars Jadelius.

Klimatkrisen, och de många överhängande problem som hör ihop med denna, har sin grund, anser jag, i det egoistiska, självtillräckliga privata ägandet. De absolut rikaste rika har inte bara lämnat ett enormt fotavtryck genom sin ansvarslösa konsumtion, med exempelvis privatjet och stora fossilslukande yachter. De har med sitt övermått av pengar och direkta ägande av media också makten att bagatellisera klimathotet, de förödande krigen och de därmed sammanhängande flyktingkriserna.

För egen del kan de dra sig undan till säkra platser och skattebefriade öar, samtidigt som de på olika sätt äger ett enormt inflytande över våra informationskanaler. Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman vill exempelvis förbereda sitt kungadöme för en framtid där oljan har spelat ut sin roll. Hans svar är att anlägga en ny stad, Neom, för superrika som vill fly skatter och klimatkris. Den ska åtnjuta egna ekonomiska och juridiska regler och präglas av liberalismens mest människofientliga modernism. (Se ETC Göteborg, den 28 och 29/6)

Det får förödande konsekvenser när företag och nationalstater som satsar på fossilt bränsle kan fortsätta med sin ohämmade produktion trots det fossila bränslets dramatiska påverkan på klimatet. Det drabbar alla oss människor som inte har någon rätt att påverka deras ”privata” beslut eller ens tillåts få vetskap om dem.

De förfärliga klimat-, krigs- och flyktinghoten sammantagna kommer i stället att kräva att vi reformerar ägandets rätt på många välbetänkta sätt. Vi behöver därför framöver tillägna oss en bred och nyanserad global kunskap och handlingskraft inom äganderättens mycket komplexa område.

Ett annat exempel som kanske inte har samma långsiktiga betydelse är att det byggs för få hyresbostäder som vanliga inkomsttagare har råd med. Samtidigt renoverar fastighetsägarna många befintliga bostäder med så skyhöga hyreshöjningar att de boende inte har råd att bo kvar. Förutom detta har privatiseringar börjat genomföras av sådant som tidigare sågs som mänskliga rättigheter, som till exempel dricksvatten och sjukvård.
Den privata äganderätten har således å ena sidan omfattande nackdelar, som ofta lyfts fram av kapitalismens kritiker. Den drabbar oss både med stora livshotande katastrofer, men också med många, många kriser av mindre omfattning.

Å andra sidan har ägande- och besittningsrätter fått en avgörande betydelse för att skydda individers, partiers, kooperativs, föreningars och andra civila organisationers rättigheter. Privategendomen skyddar från makters insyn och från statliga interventioner. Den skapar också förutsättningar för företagsamhet och decentraliserad, konsumentnära lokal utveckling. Detta rättsliga skydd behöver tas till vara, förnyas och i många fall även stärkas. Det finns många sammanhang där ägande- och besittningsrätter är av godo. De är sammankopplade med rätten att agera gemensamt och organiserat för politiska krav.

Äganderätten – komplex och historiskt föränderlig
För att ge perspektiv på den privata äganderätten idag behöver vi gå tillbaka i historien. I boken Gemensam nytta berättar den italienske juridikprofessorn Ugo Mattei hur det gemensamma ägandet historiskt sett avvecklats. De medeltida ägandeformerna har gradvis ersatts av en exkluderande individuell äganderätt.

Som ett avgörande steg mot ett patriarkalt, hierarkiskt ägande lyfter Mattei fram det romerska begreppet ”dominus”. Det står för att släktens överhuvud hade allmakt över sin domän, sin därigenom ”ägda” rätt. Dominus är latin för ”husbonde”, ”herre”, ”härskare”. I senromersk tid blev det både en hövlighetstitel mellan män och en benämning på de romerska kejsarna. Denna övergång sker i samspel med den monoteistiska kristna religionens införande av den romerske kejsaren‚ och detta förvänder i hög grad den kristna religionens grundvärderingar som annars starkt framhävde församlingarna. Dominus blev i samspel med detta dessutom namn på Gud och Jesus.

Kapitalismen tar sedan de avgörande stegen mot ett annat självtillräckligt individuellt ägande. Samtidigt som ägandet nu garanteras av staten och dess lagar, så utvecklas allt ägande som princip till en privatsak. Det som tidigare tagits med våld blir nu ägarnas privatsak och kan omvandlas till kapital. Därmed blir också det tidigare komplexa gemensamma ägandet satt på undantag.

Sammanhängande tidsgraf över feodalism, kapitalism och governance

Utformningen av äganderätter, för såväl privat som gemensamt bruk har alltid varit mer komplex än den framstår i de ideologiska striderna. Så är det även idag men vi är historiskt impregnerade av föreställningar som skapats av de som äger det mesta – de rikaste rika – och deras ekonomiska ideologier.

Ideologiskt sett har äganderätten numera en ganska enkel individuell utformning. Den innehas ibland av en enskild person, men ofta av en s.k juridisk person som tillskrivs alla rättigheter, som om denne vore en enskild människa. Skrapar man på ytan så kan man se att äganderätten har fler lager än man först tänker på. Till exempel kan en markägare som har jakträtt på sin mark överlåta den rätten till andra. Allemansrätten i Sverige är ett annat exempel på en rätt som överlagrar det formella ägandet.

Det finns många fler exempel på ägandets differentierade karaktär och dess komplexitet. De renskötande samerna har en idag omstridd rätt till ”sina” marker, såsom renbetesrätt, fiskerättigheter, småviltsjakt med mera, trots att kungen/staten en gång deklarerat att marken är ”kronans”. Det vill säga ägande och tillhörighet kan bestå av olika rättigheter som liksom ansvaret kan och bör delas med andra ”ägare”.

Privat ägande av bostäder är en sak och hyresgästens besittningsrätt en annan. Det visar att det är möjligt att införa lagar som stärker en parts ”ägande” gentemot en part som formellt sägs äga.

En annan mycket betydelsefull fråga rör sig kring arbetet. Vi säljer vår arbetstid på en arbetsmarknad. Då betraktas vi som ägare. Men köparna vill helst se att de köper all din arbetskraft; din ork och ditt totala engagemang. Men du ska ju också ta hand om barn, gamla föräldrar, ditt hem och inte minst kunna vara engagerad i politik och civilsamhälle.

Vad som är produktivt är en sak för arbetsköparna, en annan för dig och din familj. För samhället i stort är barnen och samhällsgemenskapen och tilliten som skapas där av enorm betydelse. Klimatkrisen kan heller inte hanteras utan tillit till vetenskapen och till samhällets demokratiska institutioner. Därför arbetar starka krafter för att underminera tilliten då det ger dem själva större makt att öka sin rikedom.

Ägande ter sig faktiskt i praktiken ganska olika för arbete, natur, luft och vatten, liksom för jordbruksmark, tomtmark, gruvrätt, hem/bostad och personligt lösöre. Den ter sig också helt annorlunda för de produktionsmedel som ”ägs” av multinationella, statliga eller kooperativa företag, småföretag och enskilda hantverkare. De olikheterna bör förtydligas med kunskap om vad som krävs för ett hållbart, demokratiskt och värdigt samhälle. Det finns en del kunskaper om en sådan mer differentierad syn på gemensamt ägande som vi kan bygga vidare på.

Det gemensamma ägandets moderna filosofi
Under senare år har i Elinor Ostroms efterföljd utvecklats en diskussion som sätter begreppet ”commons” i fokus. I sina studier lyfter hon fram att gemensam förvaltning i strid med nyliberal teori mycket väl kan vara framgångsrik. Ostroms forskning har belönats med Nobels ekonomipris (2009). Hennes commons översätts till svenska oftast med ordet allmänning, men ibland, som hos Ugo Mattei, med gemensamt ägande, gemensam nytta.

Gemensam förvaltning och ägande förekommer i en rad olika former, som exempelvis förening, kooperativ, samfällighet, handelsbolag och faktiskt bör även aktiebolag räknas hit. Också sameby, kommun, landsting/region och nationalstat är exempel på gemensam förvaltning, men där bygger inte deltagandet på frivillighet. På internationell och kosmopolitisk nivå finns många betydande former av gemensam förvaltning, så som EU och FN.

Text: (Jag & Mitt?) – Vi & Vårt? – Allas? – Ingens?

Jag vill komplettera Ostroms slutsatser om gemensam förvaltning genom att lyfta fram hur vi tänker och institutionaliserar gemenskapsrelationer och gemensamma nyttigheter. En fördjupad förståelse av jag, vi och de andra ger en betydelsefull grund för att begripa ägandets komplexa karaktär. De possessiva pronomina mitt, vårt, allas och ingens hör ihop med dessa. ”Possessiva pronomen är ord som man använder istället för ett substantiv för att beskriva ett ägande eller tillhörighet”. (ordklasser.se)

Det är möjligt att vidga betydelsen av ägande/tillhörighet genom att i tankarna använda mitt, vårt, allas och ingens i olika sammanhang. Vår jord, vårt land, min stad, min make, mina barn, o.s.v. Det vidgar vårt sätt att se ägande, tillhörighet och tillägnelse som något mycket mer än juridisk äganderätt. Det vore betydligt mer träffande att benämna dessa ”samhörighetspronomen” eftersom de många gånger mer uttrycker något ömsesidigt. Detta kan faktiskt föra oss från privat äganderätt till både samhällelig tillhörighet och samhälleliga tillhörigheter.

Possessiva pronomen speglar alltså i vår språkliga praktik den djupa samhälleliga förankring som både tillhörighet och ägande har. Samtidigt visar de hur lite av det som vi har starka relationer till och har rätt till som inbegrips i äganderätten idag.

Hur ska exempelvis rätten till luft, vatten, hav och inte minst tillgången till kunskaper regleras och tillerkännas oss ”alla”? Och i förlängningen vems ansvar är det möjligt att utkräva om något inte tillskrivs någon alls, något som är ”ingens”? Som oceanerna, luften, traditionerna och generna. Om ingen institution har ansvar alls så fallerar förvaltningen. Haven utfiskas samtidigt som de blir recipienter för all väldens sopor. Men om dricksvattnet istället privatiseras, så som det görs på flera håll i världen, hamnar de fattiga i en förfärlig utgiftsfälla när vinsterna sedan tas ut för de redan rika.

Det krävs mycket reflektion och samtal för att fullt ut förstå allt vad possessiva pronomen står för och hur de knyter an till ”ägandet” i dess olika former. Ägande har aldrig varit någon enkel företeelse och kan heller aldrig bli det.

Olika komplexa former av gemensamt ägande, som faktiskt har utvecklats historiskt, bör heller inte ställas mot varandra. Oftast kan de ses som kompletterande traditioner värda att ta till vara. Föreningars rätt och ansvar, kooperationers rätt och ansvar, politiska partiers rätt och ansvar, företags och institutioners rätt och ansvar kan tas till vara, förnyas eller fördjupas för att vi skall kunna gå vidare.

Vi måste också ställa oss frågan hur vi skall undvika att det gemensamt ägda av olika slag gradvis approprieras, tas i besittning, av elitära broderskap, så som det har skett historiskt och fortfarande sker i många, många sammanhang. När ledande personer, såväl professionella som styrelseansvariga blir så rikligt belönade att de börjar se som sitt huvudintresse att bli kvar, medan medlemmarnas och medborgarnas behov alltmer kommer i bakgrunden.

Detta gäller även statligt och kommunalt ägande, som ju är gemensamt, men är det endast i den utsträckning som det är genuint demokratiskt förvaltat. Med privat egendomsrätt följer en preferens för ett enklavtänkande genomgående i samhället, för ett organisationsegoistiskt perspektiv på tillvaron och ägandet. De gränsfenomen och den komplexitet som det globaliserade samhället är fullt av har mycket svårt att hanteras inom den kapitalistiska privategendomens ramar.

I dagens politik ställer man med rätta bankerna till svars för penningtvätt, men berör inte de otillbörligt tillskansade rikedomarna som anhopats hos de rikaste rika och sedan används för att styra informationsflödet på exempelvis Facebook, Twitter o.s.v. Det är ju inte bara ”utländska intressen” som tar makten ifrån oss på de tidigare så lovande sociala medierna. Vilka privata intressen ligger bakom att klimatförnekelse systematiskt kombineras med främlingsrädsla och konspirationsteorier?

Vad finns det för möjliga vägar framåt?
Egendom och privategendom är inte samma sak. Privategendom är ett modernt, kapitalistiskt sätt att tolka egendomsrätten som exkluderande och oberoende av alla andra ägare. Vi är nu i starkt behov av en nydanande ägandefilosofi. En filosofi som inte enbart rör sig i den abstrakta tankevärlden, utan också vågar vara konkret och acceptera ägandets komplexitet.

  • Vi behöver en egendomsrätt som sätter det gemensamma främst, som inte begränsar utan istället stöttar samhälleligheten. Annars kommer den nuvarande klimatkrisen att utvecklas till en förintande klimatkatastrof. Vi behöver då se relationen mellan det privata, det gemensamma och det offentliga konkret och differentierat; den ser olika ut beroende på vad som avses och det sammanhang den utspelas i. Ägandets rättigheter behöver försvaras och utvecklas, särskilt när de är kopplade till ett reflekterat samhälleligt ansvar. Ansvar har under den kapitalistiska privategendomens epok reducerats till en personlig etisk fråga; inte till ett kommunikativt ansvar, där man är tvungen att stå till svars för det skador man åsamkar det gemensamma. För stora livsavgörande frågor som miljö och klimat behöver enskildas ägarmakt reduceras rejält. Förstatligande har visat sig vara ändamålsenlig bara i viss begränsad utsträckning och för att lösa vissa typer av samhälleliga behov. När lämpar det sig och när lämpar det sig inte? Vilka andra former av gemensamt ägande finns och kan tas till vara i de olika speciella fallen?

Ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande och ansvarsutkrävande är framkomlig, som en ny bred väg såväl ekonomiskt som politiskt. Skulle inte såväl lokala, nationella som internationella tribunaler kunna prövas för att behandla de brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter som idag faller utanför den exkluderande äganderätt som historien har skapat? De får dock inte bli till slarviga folkdomstolar utan måste genomgående ha empirisk och professionell grundval om de skall få reell betydelse.
Orättmätigt förvärvat och orättmätigt förvaltat är en nog så vanlig kombination i dagens globala värld. Vore inte någon form av ”reduktion” möjlig, då storägare gravt missköter sitt miljö- och klimatansvar? Då skulle egendom kunna ”återkrävas”, så som kungar främst på sextonhundratalet återkrävde adelns förläningar, för att överlåta till de som arbetade mer långsiktigt och hållbart på sina säterier. Enligt Wikipedia är en reduktion en indragning till staten av egendom vilka tidigare tilldelats i första hand adeln genom förläningar, ärftliga donationer och liknande.

Gods eller räntor kunde återtas, om de av innehavaren genom överträdelser eller försummelser förverkats under besittningstiden. Vid de stora reduktionerna under 1600-talet framträdde också anspråk på att över huvud taget all avsöndring skulle återkallas. Man anförde till stöd stadganden ur landslagen, att ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall ägde återkalla det avsöndrade”.

En annan företeelse som skulle kunna beskrivas som en reduktion är hur kungens egendomar gradvis omvandlats eller tagits tillbaka. Kungarna och deras ätter ägde landet, slotten och makten över militären. Gradvis övergick detta ägande till ”kronan”, i en betydligt mer opersonlig mening, för att sedan i modern tid helt bli till nationalstatlig egendom. Kungaätten i Sverige kompenserades med ett rikligt apanage och kunde disponera de nu nationaliserade slotten för både representativt och privat bruk.

Denna omvandling är faktiskt ett exempel där ägandet behandlas som en förläning, ett lån, som kan återtas genom att demokratin stärks. Vi kommer framöver att bli mer eller mindre tvungna att på liknande sätt demokratisera de enorma rikedomar, som används för klimatförnekelse och andra brott mot mänskligheten. De kan i våra digitala och globaliserade tider återtas genom domstolsbeslut. Det är sådant en ny hållbar ägarfilosofi i praktiken handlar om.

Hur sådana återkallade resurser därefter skall förvaltas idag är en svår och komplex fråga som kräver många konkreta innovationer. Det skulle inte föra saken framåt att förstatliga Facebook, Twitter och Youtube. Däremot bör de underställas tydliga överstatliga direktiv där någon form av oväldig kommitté som rättrådigt och objektivt övervakar att alla sociala medier stödjer demokratin, inte urholkar den med hjälp av algoritmer, polariserande ”fake news” och bottar, som automatiskt producerar och skickar sådana ut på på nätet.

Att stora resurser behövs för att återställa våra långsiktiga överlevnadsvillkor är helt klart och att de idag innehas av ett litet fåtal. De flesta sunda verksamheter bör kunna drivas vidare av i stort sett befintlig personal med nya samhälleliga direktiv. Först när de girigaste inte längre kan lägga sig i med sina enorma kapitaltillgångar, så kan en nydanande demokratisk process genomföras. Medborgare har då tillsammans med professioner och forskare mycket större möjligheter att ta långsiktigt ansvar både för rättvis välfärd och för klimatet. Det kräver då också att våra yrkes- och tjänstemän utbildas än mer systematiskt grundat på vetenskap, rättvisa och livserfarenhet.

Upprop!

Helt klart är att vi behöver finna andra och mycket bredare åtgärder än förstatliganden för att kunna försäkra oss om demokratiska, samhälleliga ägande- och besittningsrättigheter. Delta därför i denna involverande, forskande lärprocess! Bidra med dina kunskaper och reflektioner!

Undertecknad har tagit initiativ till en öppen och forskande process om den differentierade äganderättens historia och framtid. Till att börja har vi tillsammans läst och skrivit olika texter, ordnat tematiska seminarier. Betydelsefullt är att vi fokuserar på kunskap, där inget akademiskt ämnesområde är uteslutet. Tvärtom!

Den har nu pågått mer än ett år med en mindre kärngrupp med ett växlande antal engagerade deltagare på våra möten. I arbetet hittills har framför allt Birgit Modh bidragit med sin kunskap och erfarenhet. Per Cornell, Athanasios Kouzelis, Kenth Ottermark, Lennart Sjöstedt och Christer Wigerfelt har också varit viktiga i denna lärprocess.

Om du ännu inte insett hur betydelsefull, stor och besvärlig denna fråga är, så läs eftertänksamt igenom en mer djupgående text om ägande och tillägnelse. Den finns publicerad på bridgers.se. Eller gå med i vår studiecirkel i Göteborg under 2019/2020.

 

▪ Lars Jadelius
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: