[191108] Imorgon är det trettio år sedan Berlinmurens fall. Muren som skar ett infekterat sår genom Tysklands huvudstad från 13 augusti 1961 till 9 november 1989. Ett infekterat och sönderslitande sår som berörde hela världen under denna tid.
Med minnesdagar kommer krav på att minnas. Krav och frågor om vad man gjorde under denna mörka och kulna natt 9 november 1989. Frågor som behandlas på många håll just nu, inte minst i Berlin där minnesdagen kantas av diverse högtidlighållanden och festligheter. Även här hemma försöker vi minnas. På nyrenoverade Nationalmuseum i Stockholm hålls utställningen 1989, en utställning som försöker gestalta den tidsanda som fanns då, hoppet som tändes och osäkerheten som väcktes.
Även jag försöker minnas och på torsdagen (7.11.19) befann jag mig på Forum för levande historia i Stockholm. Där hölls ett frukostseminarium om året 1989, om muren och de fallna kommunistregimerna i Östeuropa. I panelen satt Kristian Gerner, landets ledande östeuropaforskare och Ingmar Karlsson, tidigare ambassadör i Östeuropa och författare till många böcker om regionen. Gemensamt här var beskrivningen av en komplex utveckling, ett jubel som fastnade i halsen, men också en knagglig väg som lett framåt, mot frihet och ökat välstånd, för de flesta. Gerner befann sig hemma i Lund när nyheten om den fallna muren nådde honom, Karlsson vistades i den västtyska huvudstaden Bonn. I ett Bonn där den östtyska regeringschefen Erich Honecker nyss hade varit och då ampert deklarerat att en tysk återförening inte stod på dagordningen
Även i P1:s Filosofiska rummet tas nyligen turer med tidsandan; allt det vi kände, tänkte och levde detta förunderliga år då murar föll och taggtrådstängel revs ner. Året då Östeuropa öppnades mot Väst, då en gisten dörr slogs upp på vid gavel och decennier av frihetssträvanden och gemenskapslängtan förlöstes.
I P1-programmet berättar idéhistorikern Sverker Sörlin om sin upplevelse av murens fall, att han befann sig på konferens i Tokyo och överväldigades av känslor. För ytterst lite i dåtidens forskning pekade på att muren skulle falla, men när det väl hade skett, började teoretiker som Francis Fukuyama att tala om ett lyckligt historiens slut, en evig seger för den liberala västkapitalistismen. Även samtidshistorikern Timothy Garton Ash kallade 1989 för historiens bästa ögonblick, då när det hände.
Men historia skrivs bäst med distansens bläck och facit ges i efterhand. Att fullt ut förstå det pågående är omöjligt. Eller för att länka till Sören Kierkegaard som menar att vi bara kan leva framlänges och förstå baklänges.
Få saker blev nog som förväntat och önskat. Det ystra 1989 övergick ganska snabbt i karg 90-talskris. Uppgångar följdes av nedgångar, svängde upp och ner; populister, nationalister, kappvändare och oligarker tog sig in på den ekonomiska och politiska scenen, allt medan demokraterna försökte hålla platser och positioner. En frisk luft blev kvalmig, trots att ett ruttet samhällssystem hade rasat samman och gett utrymme för något nytt.
Men vem har egentligen sagt att demokrati skulle vara lätt att bygga och att samhällsomvandlingar skulle fungera som legosatser? Tvärtom finns det en tröghet och osäkerhet i demokratiska processer, speciellt sådan som saknar förlaga och körschema. Risken är stor att trögheten, otåligheten och den gradvisa besvikelsen öppnar dörrar för de enkla lösningarnas män. Kriget i forna Jugoslavien, Den globala finanskrisen, Den arabiska våren, den våldsbejakande extremismen och det utdragna blodbadet i Syrien – listan över obehagliga överraskningar som satt pyspunka för optimismen kan göras lång. Framtidstro har förbytts i framtidsoro, eskalerat i ett antropocent åskmoln vid namn klimatkris.
Under några mörka och kala höstdagar läser jag Natten då muren föll, en tio år gammal antologi där tjugofem tyska författare berättar om sina minnen från november 1989.
Den sista av antologins texter är skriven Antje Rávik Strudel, en ny men trevlig litterär bekantskap. Författaren säger sig sakna minnen från den 9 november 1989, förmodligen för att hon sov och ”När jag sitter tillsammans med goda vänner och murens fall kommer på tal är jag den stumma lyssnaren. Alla utom jag vet var de befann sig den natten.”
Istället minns författaren andras minnesbilder från denna natt: tv-sändningarna, berättelserna, fotografier och de små bitarna av murbruk – falska eller äkta – som så länge sålts i Berlin och annorstädes. Andra upplevelser, från de omkringliggande dagarna, flyter upp i hennes minne: längtan efter stone-washed jeans som nu med ens kunde köpas, överflödet av varor i västaffärerna, pappans allvarsamma tystnad vid köksbordet inför morgonnyheterna dagen efter, bilderna av mustaschprydda västtyskar som satt och gungade på Trabantbilars tak mitt i natten i Östberlin, novembers dimgrå dis som lystes upp av nyheter och larmande händelser. För minns gör vi tillsammans, inte ensamma. Våra minnen blandas med andras minnesbilder, omformas och omformuleras, likt ord i traderade berättelser eller bilder i rörlig film, berättelser och filmer som andra tar del och sedan bygger nya minnen. Allt som en multnande matta av mångfärgade och mångformade blad i en höstlig park.
Själv minns jag inte heller något av den 9 november 1989. Varken från dagen eller natten. Men jag minns annat från denna tid; de knirrande trägolven i min första andrahandsbostad, de virvlande höstlöven på kyrkogården utanför fönstret, den excentriska grannens nattliga gitarrspel, lukten av vått ylle och smaken av te, romaner jag läste och människor jag träffade, allt detta i en tid som nu känns så nära men ändå så långt bort.
