En faktaspäckad biografi

Kalle Lind

[191112] Detta är den första biografin som skrivits om Hasse Alfredson. Författaren fick frågan flera gånger om det inte fanns en sådan redan, under arbetet med boken. Om Hasse och Tage har skrivits tidigare, men inte bara om Hasse. Men nu finns en fullödig biografi över hans liv.

636 sidor som täcker in underhållaren, författaren, poeten, skådespelaren- och filmregissörens, med mera, 86-åriga liv. Kalle Lind är bl a känd från radio och tv och är expert på den svenska underhållningshistorien och rätt man att ta sig an ett mastodontprojekt av detta slag.

Hans Folke Alfredson föddes den 28 juni 1931 i Malmö. Han växte upp i ett medelklasshem där hans far Folke var annonschef på Hemmets Journal, en expanderande veckotidning. Modern Aina var hemmafru. Systern Kerstin föddes knappt tre år efter Hasse och småbröderna Anders 1939 och Pelle 1946.

1938 flyttade familjen till Helsingborg där fadern fick ett nytt och bättre jobb på den konkurrerande veckotidningen Allers. Och Hasse betraktade sig livet igenom som Helsingborgare.

Som barn var han uppspelt och glad och spökade gärna ut sig och spelade teater, berättade hans mor Aina i en tidningsintervju 1965. Modern hade en omvittnad humor och tros ha haft stor betydelse för Hasses komiska ådra. Hon berättade i en annan tidningsintervju två år senare att sonen ”ritade, skrev serier, gjorde korsord”. I Hänt i veckan 1969 säger hon:

”Han fick aldrig nog. Hasse, du blir nog en sådan där farbror som ritar och berättar, minns jag att jag brukade tänka för mig själv.”

Därav bokens undertitel.

Familjen bodde i villa i norra Helsingborg där en bemedlad medelklass dominerade. Hasse mindes sina barndomsår där som lugna och trygga med lek och bus med kompisar och scouter och allt som hörde till.  En lust till rampljuset väcktes redan i småskolan på roliga timmen och så småningom i tonåren staterade han på Helsingborgs stadsteater.

Hasse var ännu inte fyllda femton när fadern dog i leukemi endast 46 år gammal.

”Jag reagerade konstigt på det” säger han i en tv-intervju med Stina Dabrovski mer än femtio år senare. ”Jag blev liksom tuff på något sätt som jag inte hade anledning att vara”.

Hasse Alfredson gick på Hälsingborgs (som staden stavades då) allmänna läroverk för gossar där han tog studenten 1951. Under studietiden sommarjobbade han och extraknäckte på diverse lokaltidningar. Därefter väntade militärtjänsten i Hässleholm. Och sedan blev det universitetsstudier i Lund, där han så småningom tog en fil.kand i filosofi, konsthistoria och litteraturhistoria.

Flera av de vänner han skaffade sig där kom han senare att hålla fast vid livet igenom. Där fanns scener att stå på och att skriva spex och framträda inför publik. Han blev även redaktör för studenttidningen Lundagård – vilket via omvägar kom att föra honom till Stockholm och Sveriges radio, och i förlängningen det svenska folkets hjärtan.

Kalle Lind har synnerligen noggrant listat så gott som allt av betydelse för Hasse under Lundaåren.  Karnevalsspexet ”Djingis Khan” från 1954 var det tidigaste av hans verk som fått klassikerstatus och flera av kamraterna från Thomanders studenthem har vittnat om hans begåvning och humor.

För att hoppa till 1955 och Radiotjänst annons där man bl a sökte ”en man som är musikaliskt och litterärt orienterad, kan omsätta sina idéer i …trevliga roande program, kan skriva ”saker” av olika slag…därtill har ett gott omdöme” så ansågs Hasse Alfredson ha kvalifikationerna.

Så han och hustrun Gunilla – som han gifte sig med samma år – flyttade 1956 till Stockholm. De kände inga i huvudstan, förutom en kusin till Hasse i Gubbängen. Via honom hittades den röda 1700-talskåken i Vitabergsparken på Söder, och Hasse övertog huset för tretusen under bordet.

Dit flyttade Gunilla och Hasse, med 1, 90 i takhöjd, utan el och rinnande vatten och toalett utomhus för 24 kr i månaden. Där blev de skrivna i nästan tre år innan de fick riktig bostad.

När HasseåTage bildade Svenska Ord sedermera blev den lilla kåken på Söder deras välkända arbets- och skrivarstuga.

Nåväl, på Radiotjänst i Stockholm blev Hasse Alfredsson anställd. Det hette inte Sveriges Radio än. Hans första uppgift blev att producera ”Sveriges bilradio” med programledaren CG Hammarlund. Snart fick han möjligheter att göra egna program, varav ett av de första ”Han i hängmattan” fick dåliga recensioner, vilket sårade honom: Han skulle livet igenom ta väldigt illa vid sig av kritik.

Allan Schulman sa en gång om Hasses första tid på radion: ”Alfredson visade sig vara en blyg och försagd yngling…Hans läggning låg mest åt skrivande. Pappersexercis och administration föreföll honom totalt främmande. Jag minns att han i början fick åtskilliga arbetsuppgifter, som inte passade honom.”

I december 1956 gjorde Hasse Alfredson debut som tv-programledare i ”Gissa mitt jobb” som även det fick dålig kritik. Någonstans i denna veva blev han bekant med Tage Danielsson, exakt hur de möts lyckades ingen av dem senare minnas, men Tage hade också fått anställning på Radiotjänst, akademiker även han med fil.mag i franska, engelska och litteraturhistoria från Uppsala universitet.

De båda finner varandra och deras första produktion var ”Flickery Flies”, en vokalgrupp med bl a Brita Borg och Tosse Bark och med instrumentalmusik från grammofonarkivet till texter av Alfredson och Danielsson och – för att göra en lång historia kort – så etablerades sedermera en kontakt med Povel Ramel – efter att de också samarbetat med bl a Pekka Langers radioprogram och ”Söndagsbilagan” i tv (ihop med Yngve Gamlin) så blev de två – efter att de fått allt mer av god kritik – ett radarpar.

”Gamlins eruptioner av ord och idéer gör intryck på Hasse…Det är ingen överdrift att säga att Gamlin är med och sår…fröet till den planta som blir Lindeman…”

Deras ”Mosebacke monarki” började sändas i radio 1957-58. Det skulle egentligen ha hetat ”Konungariket Karlaplan” men studion vid Karlaplan kunde inte användas så därför blev det Mosebacke-namnet i stället.

Apropå förebilder så nämnde Hasse och Tage oftast den brittiska humorduon Bud Flanagan och Chesney Allen. Och Hasse skulle komma att göra många resor till England genom åren för att få inspiration från brittisk humor.

Hasse avslutade sin anställning på Sveriges radio 1960 och Tage ett år senare. Efter att t ex ha skrivit sketchen ”Guben i låddan” för Knäppupp 1960 så är det dags för deras första revy ”Gröna Hund” på Gröna Lund 1962.

Då var redan AB Svenska Ord ett begrepp sedan några år. De hade producerat radio och skrivit till och med böcker; Hasse var först med ”En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården” i december 1961. Och revyn ”Doktor Kotte slår till eller Siv Olson” med text och musik av Hasse och Tage producerades av Knäppupp och gick på Idéonteatern från december 1959 till april 1960.

Men ”Gröna Hund” producerades av dem själva och gick på Gröna Lunds-teatern på Djurgården och har flera kända nummer i sig som ”Ringaren”, ”Kalinka” om rymdhunden Laika och Monica Zetterlund, Lissie Alandh, Lasse O’ Månsson är några av skådespelarna. Gunnar Svensson är pianist.

Som Kalle Lind skriver: ”om Hasse har någon ideologisk linje för tiden bör den lämpligast rubriceras anti-auktoritär.”

I ett brev som Hasse skrev till Kalle Lind 1995, som svar på ett beundrarbrev med frågor, formulerar han deras hållning till tidigare revykolleger:

”Både Tage och jag var stora beundrare av Povel – men tyckte nog inte så mycket om Kar de Mumma-stilen. Dock tyckte vi att man skulle kunna göra sig roliga företeelser mer än vad som odlades i Knäppupp, utan att behöva säga ”Gunnar Sträng” med gnällig röst.”

De ansåg att revyn har rätt att diskutera samma frågor som dramatiken, journalistiken och filmen. Detta fortsatte de med i kommande revyer som Gula Hund, Lådan, Spader Madame, 88-öresrevyn, Glaset i örat och Svea hund.

Lindemän hinner det bli upp emot tusen, allt som allt. Så många att Hasse tröttnade på figuren till slut och slutade att göra improvisationsnumret.

Hasse och Tage var olika som personer; Hasse den hetsiga med idéer och infall som han snabbt ville skriva ner och framföra; Tage den kloke mer sansade och eftertänksamma som lugnade ner honom. En korsbefruktning som var effektiv. Både betonade dock att de delade samma slags moraliska och politiska uppfattning. Exempelvis bildade de en av landets första Amnestygrupper och humanismen var ett ledsnöre i allt de gjorde.

Motståndet till kärnkraft var ett annat samhällsengagemang de delade.

Man drunknar nästan i alla fakta om deras revyer och filmer och pjäser. Så jag koncentrerar mig på Hasse Alfredsons i fortsättningen.

Gunilla och Hasse fick sönerna Daniel 1959 och Mats 1962 samt Tomas 1965. Då hade de flyttat in i en villa på Lidingö. Dagen efter Povel Ramels 45-årsfest, på morgonen den andra juni 1967 lekte Mats och hans lillebror Tomas på golvet i föräldrarnas sovrum. Där fanns en tv-apparat. Apparaten hade en antenn, antennen hade en sladd och sladden hade en kontakt som var formad för att passa i ett eluttag på väggen. Mats tryckte in kontakten i eluttaget och en strömstyrka på mellan 220 och 280 volt gick genom hans kropp. Då han samtidigt höll i antennen bildades en sluten strömkrets. Han föll livlös till golvet.

Mats var fyra år och skulle snart bli fem. Hasse kom i pyjamas till Karolinska med sonen i famnen. I ambulansen hade gjorts upplivningsförsök med hjärtmassage och syrgas. Pojken visade inga  livstecken och dödförklarades efter nästan tre veckor. Dagen innan han skulle fylla fem. Tragedin var utan gräns.

Hasse ville ogärna prata om detta offentligt under resten av sitt liv. Men i radioprogrammet ”Sommar” 1989 sa han: ”1967 sprack hela vårt liv i bitar.  Vår familj drabbades av ett dödsfall som gjorde att jag har mycket svårt att ens komma ihåg vad jag sysslade med i mitt arbete det året.” I sitt begravningstal till Tage är han än mer antydande: ”En gång när jag hade det svårt, när vi hade det svårt, så var det du som höll oss uppe.”

I denna biografi är det nog detta som tar mig hårdast, som är svårast att läsa om. Men som Kalle Lind skriver så var Hasse en man av trettiotalet, han visade inte känslor utåt. På äldre dagar sa han flera gånger att han och Tage hade haft ett ”noli me tangere-förhållande” under alla år. Det vill säga: rör inte vid mig. Låt mig ha mitt innersta för mig själv.

Kalle Lind skriver dock:

”Samtidigt är alla närstående, när vi pratar om det ett halvt sekel senare, överens: Hasse ger sig inte tid att sörja. Han låter inte sorgen värka ut.”

Och detta att Tage Danielsson också går bort i oktober 1985 i hudcancer bara 57 år gammal påverkar även det Hasse Alfredson – inte minst i hans produktioner: han slutar i princip att producera komik – förutom i revyn ”Tingel tangel” ihop med Povel Ramel 1989 – och muntergöken Alfredson trädde allt oftare tillbaka för allvarsmannen med samma namn.

Han koncentrerar sig på filmer åren efter Tages död varav ”Falsk som vatten” och ”Jim och piraterna Blom” är de mest kända och framgångsrika. ”Vargens tid” blir den sista spelfilm han producerar och regisserar och då den sågas av kritikerna ledsnar han fullständigt på att göra film.

Han sätter upp ett antal pjäser på Dramaten varav flera är av melodramatisk form. Något han alltid varit svag för, menar författaren och exemplifierar med slutscenerna i ”Den enfaldige mördaren” att det redan finns där.

Skansenchef blev Hans Alfredson 1992-94 och efter det fick han skaparlusten tillbaka. Han hoppar  in i kortare filmroller även på ålderns höst samt att han ger ut en diktsamling med allvarligt budskap 1996 ”Blomstervers” och den kontrafaktiska romanen ”Attentatet i Pålsjö skog”.

Peter Dalle lyckas locka honom att medförfatta en kortrevy ”Prins Korv under taket” som de framför på krogen Prinsen, musiken görs av Tina Ahlin. I många intervjuer genom åren tog han upp att man inte ska skriva revy ensam, vilket han heller aldrig gjorde för scen efter Tages bortgång, och denna gång skrev han alltså ihop med Dalle.

Det är en välskriven och faktaspäckad biografi som Kalle Lind har åstadkommit. Att han själv är en nörd på underhållning och i synnerhet på Hasse och Tage och då kanske främst på Hasse Alfredson, framgår tydligt. Månne beror det också på att båda är från Skåne.

Hasse Alfredson gjorde även scenografin till många av de uppsättningar han medverkade i och att teckna var även en skicklighet han behöll genom åren.

Han gick bort den 10 september 2017.  Med sina närmaste vid dödsbädden.

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Kalle Lind

Hasse Alfredson
En sån där farbror som ritar och berättar

Forum  2019

 

Foto på Kalle Lind, fotograf: Gabriel Liljevall

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: