Ukraina klämd mellan öst och väst

Krönika: Jens Stilhoff Sörensen

[191112] Sommaren i Kiev 1992 är mycket varm. Jag ligger på gräset under Folkens vänskapsbåge i parken Khreschatyk. Den trettio meter höga titanbågen är ett sovjetiskt monument över broderskapet mellan ryssar och ukrainare. Bågen blev tv-känd under melodifestivalen då den målades i regnbågsfärger. Egentligen är det vackrare inne i Khreschatyiparken så jag vet inte varför jag ligger vid bågen som är ganska ful men det är något med den sovjetiska monumentala konsten som fascinerar.

Som mycket ung student på mitt första besök i Ukraina har jag genom ett stipendium fått möjlighet att bo här och göra intervjuer på olika departement och organisationer. Men just den här dagen är det för varmt och jag ligger i skuggan och läser. Jag har med mig en flaska mineralvatten som är alldeles för salt och en liten bok om historia och öststatsstudier. Jag suger in intrycken från staden, från promenaderna mellan självständighetstorget och Europatorget som i tidigare perioder hetat Lenin-, Stalin-, Adolf Hitler-, och Tsartorget, från de gamla byggnaderna, från ett kort studiebesök i en stad på gränsen till den Tjernobyldrabbade ”zonen”, och från en svalkande simtur i en för partifunktionärer reserverad badsjö utanför Kiev.

Det är två och ett halvt år efter murens fall och ett halvår efter Sovjetunionens upplösning. Allt det gamla finns kvar men drömmen om en annorlunda framtid är öppnad. Ett nytt Europa håller på att ta form.

Trettio år efter murens fall har det som var nästan bortglömt och förpassat till historieböckerna aktualiserats igen i en kedja av eskalationer som lett till ny kärnvapenkapprustning och djupfrysta relationer mellan Ryssland och USA/NATO. Det senaste året har jag skrivit en serie artiklar i SvD Debatt om det nya kalla krig som uppstått och som jag uppfattar som ännu farligare än det förra. Av olika anledningar har Ukraina kommit att ersätta Berlin som dess epicentrum. Ukraina är ett splittrat, komplicerat och djupt korrumperat land. Idag har det ersatt Kosovo och Moldavien som Europas fattigaste och är helt beroende av stödlån från IMF.

Krisen i Ukraina har komplexa rötter i landets historia där de västra delarna har tillhört och orienterar sig mot Polen medan östra har starka band till Ryssland. Landet är etniskt blandat med 17 procent etniska ryssar och där 30 procent talar ryska som modersmål. Konflikten handlar ytterst om statens karaktär: ska det vara en nationalstat på ukrainsk etnisk grund eller en federation med flera nationaliteter?

Till detta kan läggas ett mycket djupt missnöje med korruption och maktstrider mellan oligarker. Konflikten har internationaliserats och komplicerats genom rysk, amerikansk och europeisk inblandning. EU och även Carl Bildt har spelat en negativ roll genom ett ultimatum 2013 till Ukraina att välja antingen ett associationsavtal med EU eller handelsavtal med Ryssland men inte båda. Detta tolkades som en fientlig signal som provocerade konflikt i östra Ukraina (Donbass) där den ekonomiska integrationen med Ryssland är mycket stark. Dessa förbindelser skulle nu plötsligt skäras av.

Till detta har sen kommit en språklag som förbjuder ryska såväl som andra språk utom ukrainska att användas i officiella sammanhang. Sprängkraften i dessa politiska påbud illustreras av det faktum att det bor över sju miljoner etniska ryssar i Ukraina och att den ryska vapenindustrin är integrerad med östra Ukraina genom en rad underleverantörer. Efter de utspel som gjordes om ett möjligt framtida NATO-medlemskap för Ukraina var annekteringen av Krim inte oväntad. För Rysslands del går Rubicon i Ukraina.

Redan sommaren 1992 fick jag känna av nationalismen och den starka polariseringen i landet. Jag hade åkt dit med tåg genom Polen och träffat studenter och aktivister från bland annat Lviv (på ryska L’vov) och Kiev (eller med ukrainsk stavning Kyiv) och de nationalistiska stämningarna var betydligt starkare i Lviv. Ryssland framställdes som en del av Asien medan Ukraina tillhörde Europa. Jag förvånades över de kopplingar de gjorde mellan svenskar och ukrainare och att de kallade oss broderfolk. Vi har samma färger i flaggan och på 1700-talet hade vi tillsammans krigat mot ryssen. Dessutom var det vikingar som hade grundat Kiev. En kvinna på kulturdepartementet i Kiev berättade att det fanns etthundrafem nationaliteter och etniska grupper i Ukraina. Vi började räkna men gav snart upp: ukrainare, ryssar, vitryssar, krimtatarer, ungrare, judar, romer, polacker…

Om kulturdepartementet räknade till hundrafem kategorier så fick vi utgå från det. Efter resan blev jag alltmer sysselsatt med forna Jugoslavien men tänkte ibland att Ukraina var en riskzon av än större sprängkraft än Jugoslavien. Kristian Gerner liknade det en gång vid ett jättestort Bosnien. I snabb takt började saker gå fel.

Våren och sommaren 2019 är det president- och parlamentsval och den nyvalde presidenten Volodymyr Zelenskyjs parti vinner överallt utom i västra Ukraina. Zelenskyj är komiker och skådespelare och en politisk outsider. Han är känd från en mycket populär tv-serie där han spelar en lärare som vinner presidentmakten med hjälp av sina studenter. I tv-serien måste han gradvis lära sig hur han ska bemöta utländska statsmän som kommer på besök, vilket leder till en rad förvecklingar. Temat är universellt, vem som helst kan bli president och det behövs inga mäktiga oligarker.

Zelensky gick till val på två frågor. Han lovade mäkla fred i östra Ukraina och med Ryssland och han lovade bekämpa korruptionen. Direkt efter tillträdet blir han indragen i en amerikansk riksrättskampanj mot president Trump. Korruptionen i landet har direkta kopplingar till USA, till Obamaadministrationen och vicepresidenten Joe Bidens familj. Det finns också starka krafter inom säkerhetsetablissemanget och inom NATO som inte vill se någon détente med Ryssland. Starka krafter internationellt såväl som inom landet hotar hans position. Han har försökt ingå vapenvila i Donbass och personligen besökt de ultranationalistiska och högerextrema arméförband som vägrat lyda vapenvilan.

Det är ingen tvekan om att hans liv är i fara. Han har fått ett visst stöd från Trump och Putin men om det ska kunna bli fred i Ukraina krävs omfattande stödinsatser från flera håll och där även EU kunde spelat en roll. En förutsättning här är också en avspänning mellan Ryssland och Väst, mellan vilka Ukraina sitter i kläm som en spelbricka. I gengäld är Ukraina en riskzon för provokationer och missförstånd som skulle kunna riskera en okontrollerad eskalationskedja mellan NATO och Ryssland. Därmed är utvecklingen i Ukraina och Zelenskys position och vägval avgörande för såväl europeisk som global säkerhet.

Jag reser mig från min bekväma gräsplätt i Khreschatyk och börjar gå ut ur parken. Jag är helt ovetandes om allt som ska komma och vilken roll Ukraina ska spela. Den mjuka doften av sommarblommor bryts och ersätts av en annan fränare doft. Det är nytjärad asfalt.

▪ Jens Stilhoff Sörensen

Jens Stilhoff Sörensen ingår i Albas redaktionskommitté.
Han är docent och lektor Freds- och Utvecklingsforskning med inriktning mot Internationella Relationer vid Göteborgs universitet, samt knuten till Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik, Stockholm

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: