[191126] Det är en regnig novembereftermiddag, insvept i grådis som gör det svårt att avgöra vilken tid på dagen det är. Det tilltagande regnet driver in mig på en återvinningsbutik i hemkvarteren, en butik som också serverar kaffe.
Vid kaffeköpet blir jag erbjuden en gratis bok, ”det är en deal vi kör nu”, säger det trevliga cafébiträdet. Lätt villrådig går jag fram till bokhyllorna. Efter viss tvekan sticker jag in handen och greppar närmaste bokrygg. Det blir En obekväm sanning av före detta politikern och presidentkandidaten Al Gore, mannen som vann en majoritet av folkets röster i USA-valet 2000, men som ändå fick se sig besegrad av George H.W. Bush på grund av det amerikanska elektorssystemet. Al Gore som förlorade ett politisk val och gick vidare till att bli miljöaktivist, att åka jorden runt och berätta om det skenande klimathotet.
Tanken svindlar: Var hade vi stått idag om Al Gore hade blivit president, där då, istället för Bush? Inte bara den frontalaggressiva terrorbekämpningen, utan också klimatpolitiken hade nog varit annorlunda. Men nu står vi här och det regnar där utanför i novemberskymningen…
Jag väger boken i min hand, bläddrar lite planlöst bland dess texter, bilder och diagram. Det svenska utgivningsåret är 2007 och här finns ett förord av Margot Wallström med frasen ”Klimatfrågan handlar inte bara längre om isbjörnar. Det handlar om världens säkerhet och ekonomiska utveckling, om fattigdom och rättvisa.” (…) Klimatet har blivit en politisk och ekonomisk kärnfråga och hur vi handlar idag avgör faktiskt vår egen och våra barns nära framtid.” Jag bläddrar vidare i boken och slås av hur mycket av detta som har tuggats allt sedan dess, omtuggats och idisslats.
2007… för nästan tretton år sedan kom boken ut på svenska, en framställning som är späckad av relaterad forskning och skarpa påståenden som ”Under en lång rad år har vi sett hur medeltemperaturen rakat i höjden, glaciärer smält bort, orkaner växt i styrka… Effekterna av den globala uppvärmningen är ett av de största hoten mot vår jord. Ändå väljer vi att blunda.”
Det blir svårt att inte tänka på det förestående FN-klimattoppmötet COP- 25 i Madrid. Ännu ett möte i raden av möten där det ska beslutas om klimatåtgärder, åtgärder som tidigare varken efterlevts fullt ut eller räckt om vi ska nå utsläppsmålen. I en SvD-artikel (24/11-19) om det förestående mötet beskrivs förhandlingsutrymmen, positioneringar och strategier, om hur olika länder, intressen och delegationer försöker förhandla fram sig fram till en vinnarposition för sitt eget lag.
För sitt eget lag, mot de andras lag. En global ödesfråga förvandlad till strategispel. Även det en svindlande tanke. För nog har det talats mycket om människans förkärlek för spel, främst av den holländske kulturhistorikern Johan Huizinga som kallade oss homo ludens och menade att vi alltid har dragit oss till spel och lekar, något som format oss som art och definierat vår historiska utveckling. Ett påstående som lätt kan illustreras av dagens medier som översköljs av sport och spel-och lekprogram, avbrutet av en massa reklam för betting.
Reklam som ofta frontas av tuffa kändiskillar som ska dra till sig okändiskillar. Få dem att spela och – med förkrossande statistisk säkerhet – förlora pengar. Spela mer och förlora ännu mer, allt medan kändiskillarna blir ännu rikare och kanske pratar ut i någon tidning om hur viktigt att vara en bra kille.
Hur hade det sett ut om alla dessa tuffa killar hade frontat i klimatfrågan istället för att göra oetisk och meningslös bettingreklam? Istället är det tonårstjej som vågar stå upp för klimatet.
För visst är det kul att leka och spela, kreera och fantisera, att larva runt och tänka på annat. Speciellt när det är grått och glåmigt utanför, planeten håller på att sönder och vi sedan länge översköljts av obekväma sanningar. Frågan är bara om vi har råd att spela så mycket mer nu. För den bistra verkligheten har hunnit ikapp för oss länge sedan. Och det är dags att byta till högsta level i klimatarbetet.
