Den filosofiska blicken mot (film)konsten

Vinjettbild från filmen

[191218] Porträtt av en kvinna i brand är lika mycket en filosofisk handling som filmatiseringen av ett skeende, den undersöker blicken och minnets betydelse som centrala moment i en konstnärlig utveckling, vilket i det här fallet betyder bildkonsten.

Den ena huvudpersonen, Marianne, är en målarinna som får uppgiften att porträttera en ung nunna på väg ut ur klostret. Hon skall porträtteras för att i den formen via sin mor presenteras för sin kommande make i ett annat land. Som (föga smickrande) substitut för en syster som begått självmord. Man kan säga att målarinnan går i maskopi med modern genom att låtsas vara sällskapsdam, inte konstnär – hon är således dömd att måla av den unga kvinnan ur minnet.

Det blir ett uppdrag med förhinder, där det viktigaste är att det uppstår en erotisk dragning mellan de två kvinnorna.

Här kunde man tro, att filmen skulle utvecklas till något av en pendang till Blå är den varmaste färgen, men det behöver man inte oroa sig för. Den senare var en sex-skildring på oroväckande väg mot det pornografiska. Tvärtemot sitt uppenbara syfte skapade den ett lätt äckel i sin oförmåga att lyfta blicken från lakanskanterna och sekreten.

Porträtt av en kvinna i brand har en långt mer raffinerad, för att inte säga lärd, infallsvinkel. Redan den andra huvudpersonens namn, Héloïse, ger signaler till den medeltida kärlekshistorien mellan Héloïse och Pierre Abélard, som senare blev Jean-Jaques Rousseaus brevroman Julie eller Den nya Héloïse (1791), men den antända kjolkanten sänder också påminnelser om ett bildkonstverk som P S Krøyers Midsommarbål på Skagens strand från 1906, en bild laddad av personliga och erotiska komplikationer för den intresserade att avkoda.

Mer än allt är det dock Orfeus och Eurydikes historia som talar i filmen. Orfeus oförmåga att undvika att vända sig om, och därmed mister sin älskade för alltid, vänds här i Héloïses/Eurydikes egen vilja att undgå ett återförenande – för att i stället främja minnet av det som var, något som kan bli utgångspunkten för en konstnärlig avbildning och inte riskerar det mördande äktenskapslivet som konsekvens.

Således målar Marianne inte bara porträttet av Héloïse, som hon oavbrutet raderar, men i ett senare skede också mötet mellan Orfeus och Eurydike, ansikte mot ansikte – för att sedan ställa ut bilden i sin faders namn. Allt utspelar sig på 1700-talet och kvinnans rättigheter är långt ifrån stadfästa, vilket det snuddas vid i filmen, liksom vid antydda besked om vad som hindrade en kvinna att fördjupa sig i den manliga fysionomin, som i sig skulle ge upphov till angelägnare motiv.

Det är en raffinerad film som via det antydda skildrar det tragiska. T.ex företas en abort på en ung tjänsteflicka med en bedårande baby liggande bredvid sig på sängen, vilket gör det omöjligt för åskådaren att inte känna av hennes inre vånda. Och man påminns om sorgen ur det förgångna: den historiska Héloïses utomäktenskapligt födda, undangömda barn, hennes gränslösa skam.

Porträttet blir till sist färdigt, modellens motstånd till trots och de älskande kvinnorna skiljs åt. Spåren av att de ömsesidigt sett varandra kan emellertid inte utplånas. Sista gången de möts är på en teater, på var sin sida av första raden. Héloïse ägnar inte Marianne en blick men hennes strömmande tårar avslöjar, att minnet av henne är långt ifrån utplånat, att hon saknar henne hett.

▪ Kjerstin Norén

Porträtt av en kvinna i brand
regi: Céline Sciamma
Frankrike 2019

Blå är den varmaste färgen
regi: Abdellatif Kechiche
Frankrike 2013

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: