[191227] Är de funktionshindrade personerna på scenen riktiga skådespelare? Det är sådana frågor som Matt Hargrave ställer i sin bok Theatres of learning disability: good, bad, or plain ugly? Hargrave har följt flera teatrar där personer har en vad vi skulle kalla utvecklingsstörning eller ett intellektuellt funktionshinder samtidigt som de har en viktig roll i uppsättningen.
I Sverige har vi ICA Jerry måste sägas en etablerad och erkänd position i ICA:s reklamfilmer. Men Mats Melin, som han heter, har fått kämpa sig till ett erkännande inom film- och teatervärlden, och har ändå inte ett heltidsyrke som skådespelare. De roller han spelar går inte heller utanför vad som kan kallas mainstream skådespeleri. Trots detta är det lätt att se Melin i sina roller som ”annorlunda” för att han ser annorlunda ut. Det är bland annat detta som gör det viktigt att reflektera kring teater för personer med funktionshinder och hur det uppfattas.
Mats Melin spelar en högst vanlig person. Men det finns också våghalsiga uppsättningar i vårt land där funktionshindrade skådespelare går långt utanför det normala som kan ses på teatern: som gatuteater, våghalsiga pantomimer eller omtolkningar som ”Fröken Julie i rullstol”. Sådana uppsättningar väcker ibland starka känslor och frågor hos publiken, ibland ångest och förvirring om detta är ”på riktigt”. Frågan är varför det väcker känslor!
Hargrave analyserar djupgående denna form av teater i sin ”Theatres of learning disability: good, bad, or plain ugly?” Han går utöver att det skulle handla om någon slags terapeutisk verksamhet för att stärka skådepelarna identitet och självkänsla eller en avancerad form av fritidsverksamhet.
Hargrave borrar djupt och provokativt i många av de outtalade antaganden som ligger till grund för denna typ av teater och öppnar för många kritiska frågor. Som att det finns en ambivalens kring hur vi skall uppfatta denna form av teater och att det är ambivalensen som väcker känslor.
Det kan ibland vara svårt för en publik att förstå eller komma förbi en första undran vad det handlar om. Vad har detta för innebörd och vad betyder det? Men skådespeleriet sätter också åskådarnas tankar i rörelsen och får många att reflektera både under och efter föreställningarna.
Det finns naturligtvis en risk att uppsättningar framstår som svårbegripliga, komplicerade eller helt enkelt obegripliga. Men man kan inte säga att den ena eller den andra formen av teater är rätt eller fel. Däremot kan dessa pjäser få en publik att tänka aktivt och på nya sätt. De väcker frågor om hur vi lever och vilken relation vi har till personer och karaktärer på scenen. Men bjuder också på föränderliga och mångtydiga tolkningar.
Disability Theatre och Arts är en konst i sin egen rätt. Det är det som gör dem både viktiga och värdefulla. Funktionshindrade skall inte ses om ett problem utan som en annan mänsklighet erfarenhet. Det handlar om mänskliga variationer.
Denna bok kommer ur ett nära samarbete med flera olika teaterföretag som Mind the Gap (UK); Back to Back (Australien) och unika soloartister som Jez Colborne. Detta är också den första vetenskapliga boken som uteslutande fokuserar på teater för personer med intellektuella svårigheter.
Så var är bra teater med personer som har funktionshinder? Det finns inte helt rätt och entydigt svar på denna fråga. Varje uppsättning, skådespelare och varje teater har sina kännetecken och sina förtjänster. Men man kan så klart kritisera och värdera även uppsättningar av personer med funktionshinder.
Theatres of learning disability är ett viktigt bidrag till en analys av det som kallas för Disability Arts. Hargrave argumenterar för att vi både kan och bör kritiskt analysera denna typ av teatrar utifrån hela dess estetiska, kreativa och kritiska potential och inte minst utifrån vad en skådespelare, ett konstnärskap och mänskligt liv innebär.
