Är HBTQ-certifiering lämplig för universitetet?

Krönika: Susanne Dodillet

[200112] Min arbetsplats, Institutionen för pedagogik och specialpedagogik (IPS) vid Göteborgs universitet (GU) håller på att HBTQ-diplomeras av intresseorganisationen West Pride. Diplomeringen är det senaste exemplet på det allt mer långtgående samarbetet mellan universitetet och arrangören av stadens årliga Prideparad.

I några år har universitetet presenterat sig som ”stolt samarbetspartner till West Pride” på sin hemsida, hissat regnbågsflaggan på sina byggnader under Pridefestivalen, och samlat studenter, medarbetare och gäster under sin banderoll i regnbågsparaden. Nyligen har internutbildningen av universitetets chefer, likabehandlingsrepresentanter och personalhandläggare delvis överlämnats till West Pride som ansvarar för personalens ”generella HBTQ-utbildning”. Till detta kommer alltså diplomeringen som innebär att minst 90% av de omkring 200 anställda på IPS måste ägna några dagar åt att låta sig HBTQ-utbildas av organisationen. Under dagarna jag själv spenderat på dessa utbildningspass har min kritik mot samarbetet stadigt vuxit. Självfallet ska HBTQ-rörelsens kamp bedrivas – även på universiteten, men inte under dessa former.

Ett hot mot universitetets trovärdighet

Den första av mina invändningar mot detta samarbete gäller universitetets trovärdighet som vetenskapsinstitution som jag menar skadas när universitetet anlitar en intresseorganisation för utbildningen av sina anställda. Med tanke på att GU, enligt sitt eget måldokument vill att ”[a]ll utbildning är forskningsbaserad”, borde det ligga nära till hands att använda spetskompetensen hos den egna Institutionen för kulturvetenskaper där genusvetenskap ingår, eller hos Nationella sekretariatet för genusforskning när personal på andra delar av universitetet efterfrågar utbildning inom området. Upphandlingen av West Prides kursutbud rimmar dåligt med universitetets anspråk på vetenskaplighet.

Att West Prides utbildningar inte bygger på något vetenskapligt förhållningssätt, utan syftar till att förmedla organisationens världsbild blir tydligt redan innan diplomeringen börjat. Inför kursstarten distribuerar West Pride sin HBTQ-ordlista med ett 40-tal begrepp som alla på institutionen ska lära sig. Att utöka sitt ordförråd är en utmärkt övning också i akademiska sammanhang. Men istället för balanserade definitioner innehåller listan tvärsäkra ställningstaganden. Till exempel är listans begrepp klassificerade utifrån tre rubriker: ”okej”, ”tänk efter först…”, samt ”undvik att använda…”. West Pride har en tydlig uppfattning om vad som är rätt och fel. Diplomeringen går ut på att reproducera dessa värderingar.

Som forskare funderar jag över hur West Pride väljer ut, definierar och kategoriserar de listade orden. Jag upptäcker flera oväntade ställningstaganden, missvisande formuleringar och motsägelser i HBTQ-ordlistan. Som universitetslärare brukar jag uppmuntra studenter att dekonstruera texter som denna, att formulera ställningstaganden för och emot deras sanningsanspråk samt att utveckla en egen position i förhållande till deras budskap. I diplomeringskursen däremot ska jag varken vara forskare eller universitetslärare och inte heller student. Istället är jag deltagare och förväntas att gå med på listans ställningstaganden.

Ett hot mot HBTQ-rörelsens politiska kamp

Förutom universitetets trovärdighet, tar även HBTQ-rörelsens politiska kamp skada av samarbetet. Grupperingen Reclaim Pride och andra HBTQ-aktivister använder ordet pinkwashing för att kritisera handeln med HBTQ-utmärkelser som kan användas av företag och myndigheter i kampen om kunder utan att kräva något djupare engagemang (se liknande kritik även här). Universitetets annonsering av ett stolt samarbete med West Pride, hissandet av regnbågsflaggor och HBTQ-diplomeringen verkar följa ett sådant marknadsföringsintresse. Institutionen för kulturvetenskaper fördelar inga utmärkelser och det gör inte Nationella sekretariatet för genusforskning heller. Deras utbildningsinsatser lämnar inga synliga spår sålänge de inte förändrar praktiken. Samarbetet med West Pride däremot kräver ingen förändring. Här räcker det med bekännelser och med att universitetet betalar.

Kombinationen av bekännelse och kravlöshet kommer också till uttryck i diplomeringskursen. Efter gruppdiskussionens samlas hela institutionen för att titta på teaterföreställningen Kärlekens pris. Ordföranden i West Pride, Tasso Stafilidis, som håller i diplomeringen är en skicklig skådespelare. I pjäsen porträtterar han HBTQ-personer på olika platser i världen. Budskapet är att det fortfarande är mycket svårt för HBTQ-personer att öppet manifestera sin sexuella läggning och könsidentitet. Det är svårt att inte bli berörd av Tassos berättelser om människor som blivit misshandlade eller dödade på grund av sin sexualitet. Pjäsen visar upp det allra värsta, vilket gör det lätt för kursdeltagarna att återigen formulera en gemensam hållning: naturligtvis är det fruktansvärt när HBTQ-personer spärras in, stenas eller bränns till döds.

Pjäsen är lättsam så tills vida att den har ett budskap som alla kan hålla med om. Det är lätt att förfäras över och att ta avstånd från tortyr och misshandel. Pjäsen utmanar inte, så som god konst utmanar sin publik. Den visar inte på HBTQ-frågans komplexitet, pekar inte ut några dilemman och inte heller situationer som är svåra att ta ställning till. Den leder inte till några diskussioner. Den egna verksamheten känns långt borta från de berättelser som skildras i pjäsen. Det enda pjäsen provocerar fram är ett gemensamt avståndstagande från det otänkbara. Just den förmenta enigheten som formerar sig under diplomeringskursen är det tredje problemet med GU:s sätt att ta hand om HBTQ-frågan.

Ett hot mot tolerans och öppenhet

Enligt informationen på GU:s hemsida har samarbetet mellan universitetet och West Pride ett oproblematiskt syfte: ”att manifestera för kärlek och alla människors lika värde.” Av West Prides egen hemsida däremot framgår att organisationen kämpar för en specifik grupp människor: HBTQ-personer och ”den kultur som har sina rötter i homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras liv.” West Pride är enbart öppen för den som respekterar HBTQ-kulturen, understryker organisationen på sin hemsida. Samarbetet med West Pride hotar att ersätta den heteronormativa kultur som tidigare präglat akademin med ett nytt konformitetstvång. ”Ni kan inte vara homofoba och verka inom universitetet” förklarar Tasso Stafilidis under diplomeringskursen, och instruerar oss att bemöta ifrågasättanden av HBTQ-kulturen i våra seminarier med nolltolerans. I själva verket arbetar och studerar dock människor med olika värderingar och ideal på universitetet.

Till dem som tystas när West Prides värderingar ska vara den självklara utgångspunkten för hela universitetet hör till exempel alla de som försvarar heteronormativa strukturer, till exempel företrädare för trosuppfattningar utifrån vilka äktenskapet alltid är ett band mellan en man och en kvinna. Dessa människor måste förneka sin övertygelse eller åtminstone tiga om den för att accepteras på det HBTQ-diplomerade universitetet.

Under diplomeringskursen konstaterar en kollega att det är självklart att homosexuellas rättigheter måste gå före människors trosuppfattningar. Homosexualitet är medfödd och inget som den homosexuella kan lastas för, medan trosuppfattningar är något man kan överge, resonerar hon. Slutsatsen rimmar väl med West Prides budskap under diplomeringsdagarna, men inte med diskrimineringslagen som inte bara skyddar HBTQ-personer utan även företrädare för olika trosuppfattningar från diskriminering. Så står det också på en Powerpointbild som Tasso visar upp, men som snabbt klickas vidare.

Även värderingsövningen som tillhör diplomeringskursen illustrerar åsiktsförtrycket som propageras av Westpride. Återigen sitter institutionen samlad i långa rader i ett stort konferensrum. Längst fram vid scenen står Tasso och förklarar övningen: Vi kommer höra olika ställningstaganden och ska resa oss när vi inte håller med. Under testomgången som handlar om huruvida vi tycker det är bra med regn på midsommar visar Tasso vad som händer när någon går mot strömmen. Han sträcker fram sin mikrofon till en efter en i den lilla minoriteten som inte gett det självklara svaret, och kräver en förklaring, innan alla får sätta sig igen. Situationen är stressande även för den som är van vid att prata inför så många människor (vi är nästan 200). Jag känner ett stort obehag över att tvingas ta ställning till komplexa frågor med ett enkelt ja eller nej och över att avvikare tvingas att rättfärdiga sina åsikter. Det är en hopplös uppgift när det redan från början står fast vad som är rätt och fel.

När övningen börjar på allvar, ska vi visa att vi tycker det är bra att homosexuella par får adoptera barn och att det är viktigt att prata om sin sexuella läggning på jobbet. Den som tycker fel får mikrofonen. Sedan förtydligar Tasso vad han själv tycker är det rätta svaret. Kollegan som inte vill göra sitt partnerval till ett ämne i fikarummet påminns om teaterpjäsen och dess budskap; det kan vara svårt för HBTQ-personer att öppet manifestera sin sexuella läggning och könsidentitet. Tasso förtydligar budskapet ytterligare genom att berätta om en homosexuell polis som ville berätta om sin partner, men aldrig fick chansen då kollegorna förutsatte att hon levde i en heterosexuell relation. Också i Sverige lider HBTQ-personer av att bli osynliggjorda, förklarar han. Kollegan sätter sig igen. Någon diskussion kommer aldrig igång. Värderingsövningen handlar inte om att förstå den som tycker annorlunda.

Universitetet blir en tystare plats när det förväntar sig att anställda och studenter ska dela West Prides världsbild. Inte ens det faktum att många av HBTQ-rörelsens krav har blivit lag i Sverige, försvarar ett sådant förpliktigande. Tvärtom är det universitetets uppgift att granska makten och den rådande samhällsordningen. Istället för att ansluta sig till West Prides tolkning av kärlek och alla människors lika värde, och istället för att söka bekräftelse genom organisationens diplomering, borde universiteten förlita sig på sin egen värdegrund: Den akademiska friheten är den bättre garanten för mångfald på universiteten.

Den akademiska friheten räcker som värdegrund

Utifrån idén om den akademiska friheten är universitetet en plats där människor med olika ideologisk hemvist möter varandra. För företrädare av HBTQ-kulturen innebär det att han, hon och hen på universitetet kan träffa och behöva samarbeta med människor som ogillar HBTQ-kulturen. På ett motsvarande sätt kräver den akademiska friheten av människor som försvarar ett heteronormativt samhällsideal att möta och ta del av HBTQ-rörelsens perspektiv. Den akademiska friheten tillåter människor att ha olika uppfattningar i existentiella frågor, men kräver av alla att kunna vistas i samma rum, att titta i samma mikroskop, eller att delta i samma diskussion; alltid med friheten att uttrycka sina åsikter och alltid med det gemensamma målet att få en så allsidig belysning av världen som möjligt.

Även pedagogikens grundprinciper och målsättningar är värda att påminnas om när universitetet utvecklar sin verksamhet. Pedagogik handlar om att förmedla kunskaper och att upplysa om olika sätt att se på världen och att på så sätt utöka individens möjligheter att ta självständiga beslut. Pedagoger borde vara skickliga när det gäller att identifiera skillnaden mellan indoktrinering och upplysning. Därför är det extra sorgligt att just min institution har varit särskilt ivrigt när det gäller att köpa in West Prides kurspaket. Men kanske kan den kompetens som finns på institutionen också vara den som förhindrar att andra gör om detta misstag. Jag hoppas att denna text kan bidra till det.

▪ Susanne Dodillet

Susanne Dodillet är lektor på institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborg. Hon ingår även i Albas redaktionskommitté.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: