Menig soldat

Vinjettbild ur filmen 1917.

[200208] En skådespelare jag pratade med hade för utvecklandet av en karaktärsroll gått i dialog med ett flertal poliser och militärer med erfarenhet av att ha dödat och de hade då berättat, att denna erfarenhet gick sedan inte att bli av med, den etsade sig fast i rent fysisk bemärkelse och gjorde det hart när omöjligt att hitta tillbaka till sig själv igen.

Det sägs att inte ens soldater i brinnande krig skjuter för att döda, men i luften, så stort är steget att gå över ’gränsen’ mellan liv och död, det sägs att inga är värre att möta i strid än övertygade islamister ty, som det står i fransmannen Olivier Roys Jihad och döden, de lever i grundkänslan av att ”vi älskar döden som ni älskar livet”.

I det avseendet måste de två meniga soldater som sänds ut på ett riskfyllt specialuppdrag i den monumentala filmen 1917 sägas vara krigsverklighetens rookies, för de beter sig som helt normala människor med helt normal empati. De vill spontant undsätta en nedskjuten tysk soldat, vilket snabb kommer att kosta en av dem livet, när denne reflexmässigt kör bajonetten i magen på honom.

Hans vän fortsätter vandringen på egen hand. Han, som först var den fegare av de två, blir nu en envis besegrare av varje fara, en ensam vandrare i skyttegravarnas dal, inte så lite påminnande om James McAvoys dödsjuke hemvändare i Atonement, besatt av det utsiktslösa i att någonsin kunna återvända, till sin älskade, till sitt liv.

Så är också slutbilden i 1917 på soldaten som vänder på ett foto av familjen, där texten lyder: Return to us.

Sam Mendes bygger en magnifik katedral över krigets universella katastrof, en gång för alla instängd i sig själv, skildrad genom sin särskilda utmattningens och dödströtthetens apati, visad även i Steven Spielbergs Saving Private Ryan (scenen där två fiendesoldater möts i en trång trappnedgång, alldeles för trötta för att orka reagera på varandras närvaro), också där inscenerad i den oändligt livsfarliga vandringens dramaturgi. I den civiles ögon ofattbart meningslös, för den stridande soldaten det enda meningsfulla, to the bitter end. Tysklands bleka moder inte att förglömma, där en kvinna i ett slags vansinnestillstånd, frenetiskt gående mot bättre vetande, vägrar sluta ta sig fram genom sitt numera krigshärjade land vid andra världskrigets slut.

I 1917 slukar man till slut denna verklighet som den enda möjliga och sätter sig i intim förbindelse med filmens mekaniska rörelse framåt. Då har utsiktslösheten blivit helheten och helheten symbolen för det dödssköna i en underkastelse utan nåd.

Sinnebilden av det grå, universums genomsnittliga nyans enligt vackra, meditativa The average color of the universe, som just gått upp på filmdukarna.

▪ Kjerstin Norén

1917
regi: Sam Mendes
USA 2019

Tysklands bleka moder
regi: Helma Sanders-Brahms
Tyskland 1980

Jihad och döden
av Olivier Roys
Daidalos 2019

Saving Private Ryan
regi: Steven Spielberg
USA 1998

Atonement
regi: Joe Wright
USA 2007

The average color of the universe
regi: Alexandra-Therese Keining
Sverige 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: