Förenklat om ungdomsvåldet

Vinjettbild

[200220] I en kolumn i GP (20/2-20) kommenterar Alice Teodorescu den senaste tidens brutala rån bland ungdomar. Det handlar om ett vältuggat mönster där killar med utländsk bakgrund och från utanförskapsmiljöer rånar etniskt svenska killar från bättre socioekonomiska förhållanden. Texten bär titeln Även fattiga har moral, något som följs upp med all önskvärd och – tröttsam – tydlighet.

För trots att texten säkerligen uppfattas som välskriven och välargumenterad av många, speciellt ideologiska fränder, infaller sig suckar. Förutsägbarhetens sömniga suckar.

För det kritiska huvudspåret är att Vänstern skyller denna brutala kriminalitet på strukturell orättvisa, vilket fråntar förövarna ansvar. Istället måste vi vilja och våga tala om moral, om personligt ansvar. Underförstått – ta i med hårdhandskarna och införa hårdare bevakning och straff. Inte dalta med brottslingar, inte bortförklara med samhällssnack.

Känns det igen? Har vi hört den förut? För nog vinner man lätt poänger på att kittla det sunda förnuftet och det allmänna upprörda rättsmedvetandet. Speciellt när man gör det komplexa till något enkelt, när man upprepar självklarheter med ett fräscht och snärtigt tonfall.

För visst har dessa förövare – de flesta från utanförskapsområden med övervägande stor utlandskommande befolkning – ett ansvar. Ett stort ansvar. Och visst har vi ett rättssamhälle som ska hantera detta. Här råder varken tvivel eller tvekan, annat än i lättuggade kolumner.

Samtidigt behöver vi – om vi nu menar allvar med att hindra framkomsten av fler brottslingar och brottslighet av denna typ – även se den strukturella delen, acceptera att det finns två sidor av detta välkänt destruktiva mynt. För tankar och handlingar – varken legala eller illegala – uppstår inte ur ett vakuum, varken i Askim eller i Angered. Eller uttryckt med en samhällsvetenskaplig klyscha: aktör och struktur samverkar i mänskligt beteende. Missförhållanden tenderar att bygga en grogrund för missdåd och missdådare, samtidigt som det alltid finns ett personligt ansvar med i bilden.

I det så ofta beundrade landet på andra sidan Atlanten används långt hårdare tag mot brottslingar. Man är ”hard on crime”och ”tough against bad guys”, vilket många tycks sukta efter även här. Samtidigt har USA en rekordstor befolkning i redan knökfulla fängelser. Landet toppar också statistiken över dödsstraff bland jämförbara länder, därtill finns ständiga etniska spänningar, en bred underklass och ett skenande opiodberoende i befolkningen. Även här hemma finns kriminalitet, knark och utanförskap, tre aspekter som oupphörligen samverkar i diverse mörka nedåtgående spiraler. En tragisk trehörning som skapar förbrytare och förödelse. Förbrytare som alltid har ett personligt ansvar, men som växt upp i ett samhälle.

Så att effektiv brottsbekämpning och preventiva sociala insatser skulle stå i motsatsförhållande eller ta ut varandra är befängt att ens antyda och anta. Det finns inget antingen eller här, utan det behövs en serie skarpt samverkande åtgärder riktade mot dagens svåra problem. Vad som dock bör begränsas är det ständiga käbblet om vilket politiskt läger som bär ansvaret, de ständiga halmdockorna och de ständiga förenklingarna i debatten.

▪ Erik Cardelús
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: