Terapi och mod i barnteaterform

Djungelfeber

[200228] I ambitionen att fånga upp nya verk inom barn- och ungdomsteatern har jag, från att nyligen ha recenserat Avatarer på Masthuggsteatern, hamnat i fler sällsamma sällskap, som att sitta i gruppterapi med en kvartett fabeldjur, eller blivit påmind om enastående personer som åstadkommit något alldeles extra.

Vad det är som uppstår som teater för den så strikt åldersindelade kategorin barn och ungdom kan vara både förutsägbart och överraskande inte minst vad gäller innehåll och form. När det handlar om teater som ska turnera och passa in på vitt skilda spelplatser har den ju sina begränsningar men också lockelser till nytänkande. Ekonomiska förutsättningar skiljer sig också och det här är frågor som ständigt ligger på agendan för Barnteaterakademin, som bildades 2005 i Göteborg och håller ögat och örat på både forskning och verksamhet i ämnet och ordnar seminarier om barnkultur i stort. Så det är ingen risk att famla i blindo för den konstform som ska vända sig till barn. Ett symposium har till och med krävt en repris, 11-13 mars i Stockholm, och det handlar om Bruk och återbruk inom barnkulturen. Ja, vad är egentligen nytt och måste det vara det, kan man fråga.

Att skapa teater i ett koncept som leder tanken mer än 2.500 år bakåt i tiden kan ju knappast betraktas som nytt. När det gäller den lilla skolföreställningen Djungelfeber tillgodoser den ändå ett behov av överraskning vad gäller formen men också ett igenkännande vad gäller figurerna. Ordet fabeldjur kan förstås låta missvisande. De figurer som en efter en gör entré i rummet och slår sig ner bland publiken på var sin ledig stol, vare sig det är på Regionteater Väst i Uddevalla eller på turné på annan ort, är inga fantasidjur utan de motsvarar helt befintliga djur som alla fått huvudroller i en nyskriven fabel, även om deras roller på scenen tillhör fantasin.                                                                                                                                                                                                                                                                Snart framgår att de representerar olika karaktärsdrag och temperament som känns igen från människan – en ko (Peter Lorentzon) med kort stubin, en tungsint uggla (Michael Engberg), en kaxig mus (Josefine Koskinen)  och en auktoritetsberoende räv (Astrid Gislason), som kräver att få veta vem som är ledare för att hen alls ska vilja delta. Alla är de uppfinningsrikt kostymerade av en skräddartrio efter idé av Erik Radix och levandegör sina figurer med stor inlevelse och fint skådespeleri.

Det hela utvecklar sig till en allt mer engagerande, tankeväckande, både vemodig och rolig ordväxling mellan dessa fyra om existentiella frågor, som i stort bottnar i vari skillnaden består mellan kultur och natur, människa och djur.  Det inledande, lite generat fnissandet från publiken av högstadieelever övergår efterhand i ett mer koncentrerat lyssnande och deltagande, när orsaker till varför de fyra mår och beter sig som de gör uppdagas, lätt överförbart för att kunna få en fortsatt diskussion i skolan eller hemmet.

Konsten att använda sig av förmänskligade djur i allegoriska berättelser har en lång historia och leder alltså så långt tillbaka som till arkaisk tid och diktaren Aisopos. Sin främsta överlevnad har fabeln fått i seriernas värld men har också fått betydelse som politiska allegorier, varav den mest kända torde vara George Orwells Djurfarmen (Animal farm). Ytterligare teaterföreställningar av Regionteater Väst i Uddevalla finns att läsa om på teaterns hemsida, dessutom tre aktuella dansverk av boråsensemblen.

bild ur föreställningen De vågadePå Teater Jaguar i Göteborg är tempot som vanligt högt.  Tillfälliga samarbeten med Lasse Beischer från Teater 123 Schtunk har påverkat spelformen, som i och för sig alltid satsat på komiken, inte bara i den av Beischer regisserade tragiska Shakespeare-klassikern Romeo och Julia. Klassikerbearbetningar har kommit och gått på den lilla teatern med egen scen på Storgatan i Göteborg.  Den här gången handlar det dock inte om att anpassa en känd historia utan om att göra teater för mellanstadiet om kända människor ur verkligheten.

På 40 minuter, som deras nya produktion De Vågade avverkas på, lyckas skådespelarna Louise Juliusson och Emil Klingvall, med snabba byten av identitetsmarkörer, presentera hela nio personer, två män och sju kvinnor, som gått till historien för sina bedrifter, alltifrån Selma Lagerlöf som blev den första svenska kvinnliga författare att få nobelpris i litteratur och ta plats i Svenska Akademien till den svårt sjuke fysikern och kosmologiforskaren Stephen Hawkings, som överlevde sin egen dödsdom med mer än 50 år.

Det handlar alltså inte om människor med hjältestatus på grund av fysisk kraft utan för mod och kraft att genomföra en idé, vara sig det handlat om att uppfinna ett nytt grundämne eller trotsa raslagar.

Som entrébiljett erbjuds ett valfritt inplastat patienskortstort kort på någon av personerna, varav endast en fortfarande finns i livet, Malala Yousefzai, som fick nobels fredspris för sitt oerhörda mod att, efter att ha överlevt ett skott i huvudet, trotsa hotet från IS och kämpa för alla barns rätt till utbildning.

För sitt mod att trotsa Amerikas raslagar har Rosa Parks gått till historien. Hon blev också den som inspirerade Martin Luther King att kämpa för att förverkliga sin dröm om ett jämlikt samhälle utan våld. Kvinnliga nobelpristagare har det annars varit ont om och blev en het fråga i samband med den polska forskaren Marie Curie, som inte bara blev första kvinnliga nobelpristagare utan också den enda kvinna som fått priset två gångar, i både fysik och kemi, 1903 respektive 1911.

Det är förstås en lovvärd och allmänbildande föreställning, men också rolig  på grund av sitt koncept, att i göra en kavalkad i kabaretform med snabba  koncentrat av de olika personernas huvudsakliga bedrifter. Urvalet tycks medvetet gjort mot bakgrund av att kvinnors framgångar eller hjältedåd lätt hamnar i skymundan eller kommit vilse i efterdyningarna av #metoo-debatten. Det tempo och det höga röstläge som föreställningen forsar fram i, med tanke på att en del namn kan vara obekanta för kanske inte bara en ung publik, finns risken att en del faller mellan stolarna. Att lägga till några minuter på föreställningen, lägga sordin på stämbanden och hämta andan mellan scenbytena skulle nog inte skada. Lärare och föräldrar får i alla fall ett gediget material med sig att på hemmaplan kunna ta tag i frågor som kan ha uppstått i publiken.

▪ Britt Nordberg

Pjäs: Djungelfeber

Manus: Fijona Jonuzi

Regi, idé, koreografi, musik, ljuddesign och röst: Tobias Sondén

Kostym och rum: Erik Radix

Mask/peruk: Lars Carlsson

Skräddare: Janna Draked, Ulrika Kärrö och praktikanten från Nordiska skräddarskolan, Frida Ericsson

Medverkande: Michael Engberg, Astrid Gislason, Josefine Koskinen, Peter Lorentzon

Scen: Regionteater Väst, Uddevalla

 

Pjäs: De Vågade

Manus: Louise Juliusson och Emil Klingvall

Regi: Sara Klingvall

Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen

Ljusdesign och teknik: Torben Sigelius Kulin

I rollerna: Louise Juliusson och Emil Klingvall

Scen: Teater Jaguar, Göteborg

 

Bilder:
Peter Lorentzon, Josefine Koskinen, Astrid Gislason i Regionteater Västs Djungelfeber. Foto: Lina Ikse

Emil Klingvall och Louise Juliusson tävlar om vem som ska vara Frida Kahlo i pjäsen De vågade på Teater Jaguar Foto:  Lina Ikse

 

Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: