Från institution till produkt

[200303] Idén med denna bok var att dokumentera en tid då GP liknade ett självspelande piano, skriver Lars Dimming i förordet.

Och flera av de tidigare anställda beskriver med rosiga minnen sin tid på tidningen, då de hade en extra månadslön och när de bjöds på kaffe och mandelskorpor på redaktionen varje kväll.

Men några forna anställda är hårda i sina omdömen om ledningens svek.

Sten Sjögren som bl a jobbat på ekonomi- och politikredaktionen, och satt som arbetstagarrepresentant i styrelsen för GP:s moderbolag Stampen, skriver under rubriken ”Fruktlösa reservationer och en fartblind ledning” om hur han strax före jul 2011 uttryckte att banken gjort ett bra jobb, som sagt nej till lånet för att Stampen skulle ta sig in på norska marknaden.

”Här behövdes inte fler köp med lånade pengar.”

Hans ord bemöttes med tystnad av övriga i styrelsen men ordföranden sa att det inte var rätt tillfälle att diskutera det.

I oktober 2007 var styrelsen samlad på lyxhotellet Beau Rivage i schweiziska Lausanne för att genomgå en skräddarsydd utbildning i styrelsearbete vid topprankade IMD Business School. Vid ett styrelsemöte där lades samtidigt Stampens strategi fast: de årliga intäkterna – som då låg på fem miljarder – skulle fördubblas fram till 2012.  Expansionsplanerna skulle förverkligas genom köp av andra företag och i hög grad finansieras genom banklån.

Och så blev det också – fast med känt resultat. Som Sten Sjögren skriver så vet alla att den som köper dyrt för lånade pengar kan få problem när pengarna ska betalas tillbaka om det man köpt fallit i värde.

När Stampen tvingades skriva ner värdet på tillgångarna slog skuldfällan igen.

Tidningsföretagens problem är att de traditionellt tjänat pengar på upplageintäkter och annonsering i tryckta medier. När mediekonsumtionen flyttar ut på nätet tappar tidningarna intäkter. Vilket skedde – i femårsplanen 2007 fanns ett mål att de nya intäkterna skulle komma från digitala kanaler. Men Stampen fortsatte sin expansion inom tryckta medier; TTELA i Trollhättan/Vänersborg och Hallands Posten införlivades liksom VLT i Västerås och Nerikes Allehanda i Örebro.

Peter Hjörne var chefredaktör för GP och huvudägare i Stampen. Hans tidigare jobb som VD hade tagits över av Tomas Brunegård med ett förflutet på hamburgerkedjan Burger King.

Sten Sjögren beskriver att Brunegård var bra på att övertyga folk.

”Den pojkaktiga oskuldsfulla uppsynen och Kinnadialekten ingav förtroende. Den kristne koncernchefen, aktiv i Smyrnakyrkan, verkade också tro till hundra procent på sitt budskap. Det gick hem hos församlingen.”

Sten Sjögren frågade honom 2009 hur det kom sig att intäkterna från digitala kanaler stod och stampade på samma nivå, och då tappade Brunegård humöret, den enda gången. Och sa att det berodde på journalister.

Det kröp ofta fram att han betraktade journalisterna som bakåtsträvare som stod i vägen för utvecklingen.

”Vi var krångliga typer som höll på rågången mellan annonser och journalistik.”

Stampens intäkter låg på samma nivå 2012 som fem år tidigare men trots det belönades ägarna med en kvarts miljard i aktieutdelning under dessa år. Merparten gick till Peter Hjörne och hans familj. Sten Sjögren reserverade sig mot utdelningarna på styrelsemötena men fick som svar att utdelningarna låg i nivå med jämförbara företag.

Invändningarna mot bonusutbetalningarna till koncernchefen Tomas Brunegård avfärdades med att det fanns ett avtal att följa. Totalt 90 miljoner betalades ut till Brunegård åren 2005-2014, enligt en uppgift från tidningen Resumé.

”På GP befann vi oss i ett närmast konstant sparpaket.”

Skriver Sten Sjögren, och säger att han inte har problem med vare sig aktieutdelning eller bonus.

”Men ska de betalas ut måste företaget gå bra och mottagarna ha förtjänat pengarna.

Vilket inte gällde i fallet Stampen.

Lars-Gunnar Wolmesjö som jobbat i flera omgångar på GP under tjugotalet år, och varit bl a  ekonomijournalist samt korrespondent i Bryssel för tidningen i fyra år – skriver med rubriken ”Med facit i hand – från Stampen till Stumpen” att visst kan Hjörne och Brunegård klandras för girighet.

”…men de förtjänar främst kritik för oförsiktigt affärsmannaskap.”

LG Wolmesjö anser att ett första svar på hur man kan spela bort ett arv som GP är att det låg i hur tredje generationen tog över. Det som skulle bli Stampen var från start finansiellt försvagat. Ett överliggande bolag tog upp lån för att Peter Hjörne skulle kunna köpa ut andra släktingar och få ägarmajoritet. Vilket gav underkapitalisering som krävde orimligt hög avkastning på det klena egenkapital ägarna själva stod för. Den svaga basen räckte inte för att köpa ihop det nationella mediehus som Hjörne uppdrog till Brunegård att skapa – med GP som finansierande kassako.

Därmed fanns två vägar att välja, menar Wolmesjö: att ta in mer kapital från nya ägare, men det skulle urholka familjens position. Alternativet som valdes var att samarbeta med andra tidningshus, men så stor som expansionen blev ledde det till ett misch-masch av korsäganden och ask-i-ask strukturer – energikrävande och riskfyllt men med bristande kontroll.

Revisorerna som inte ifrågasatte de ihåliga värdena i tid står också vid skampålen, menar LG Wolmesjö.

”I Stampens fall var det skulder runt miljarden som trollades bort i rekonstruktionen. Staten förlorade mest. Småföretagare, frilansar och tidigare anställda tappade upp till hundratusentals kronor – svidande smällar för en enskild.”

Flera av de övriga har i sina skildringar valt att lägga vinkeln på det positiva de upplevt under sina år på tidningen. Det ska påpekas att alla 39 som skrivit här har avslutat sina anställningar på GP. Endera med avgångsvederlag, pensioner eller på annat sätt. Noterbart är ju att Göteborgs-Posten inte har valt att recensera boken på de egna kultursidorna utan den har bemötts med tystnad, vilket är märkligt.

Sture Hegerfors kom till tidningen första gången i augusti 1951 för att sälja teckningar. Det skulle dock dröja till 1972 innan hans ikoniska gestalter ”Andesson & Läling” började publiceras längst bak i tidningen.

Många av de gamla journalisterna minns gamle chefredaktören Harry Hjörne – farfar till Peter Hjörne – och bidrar med anekdoter om hans värme och omtanke om sina anställda. Även hans son Lars Hjörne som efterträdde honom får mest berömmande ord för att han månade om personalen.

Malin Clausson, född 1969, började på GP 1994 som bl a nöjesreporter. Hon skriver att tidningen var en helt annan arbetsplats än den hon började på, när hon slutade 2015.

”Men man stannar inte i 21 år för att sedan säga att arbetsplatsen inte var bra. Det är som att slicka tallriken och sedan klaga på maten.”

I det stora hela en småtrevlig bok att läsa. Fast med en underliggande bitterhet och sälta i kommentarerna från vissa av de forna anställda. Även om man upplever att  en del håller igen kritiken och andra inte vill uttrycka den.

Maria Sköld säger i sin framställning ”Journalistik på glid” det som kanske var början till att det gick som det gick innan allt föll.

”Men 1993 övergick GP från att vara en institution till att bli en produkt. Mannen bakom den här revolutionen var Peter Hjörne…han hade en tydlig bild av hur han ville förändra GP. Tidningen skulle bli snabbare, modernare och mer inriktad på vad läsarna ville ha. Inspirationen kom delvis från kommersiell radio och tv som just fått sitt genombrott i Sverige”

Jan Arell som arbetade på tidningen från 1984 till 2015 skriver som slutkläm på sin skildring:

”1995-96 fick vi internet och alla tidningars universum kom att ändras för alltid.”

 

▪ Leif Wilehag

Göteborgs-Posten inifrån
39 journalister berättar om ett tidningshus

Bokförlaget Korpen 2019

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: