Ett stycke filmiskt konsthantverk

Vinjetbild från filmen.

[200314] Rubrikens definition är vad man fastnar för att kalla Amanda Kernells Charter, hennes första film efter den helt anmärkningsvärda föregångaren Sameblod. Men även Charter är anmärkningsvärd. Dess handling kunde inte vara mer dramatisk, men egentligen ’händer’ det inte så mycket.

En mamma tar med sina barn på en resa till Teneriffa och eftersom hon har begränsad, i princip ingen, umgängesrätt karaktäriseras det som ’kidnappning’ när polisen blir inblandad. Det är skilsmässa, det är svårt att veta vad barnen egentligen vill, det är fritt spelrum för de vuxnas barbari, inte minst de sociala myndigheternas.

Den arma kvinnan gör vad hon kan, men egentligen ’gör’ hon ingenting annat än vistas på banalast tänkbara badort en knapp vecka tillsammans med sin dotter och son. Hon är fullständigt utlämnad, precis som sin man. Dottern är tonåring och grym därefter, sonen fattar liksom ingenting. Mannen längtar efter henne, men det har han ingenting för. Hon älskar honom inte längre. Han drar, efter att ha erbjudit henne återförening och försoning, tillbaka alla polisanmälningar han riktat mot henne, han resignerar, accepterar.

Även hon resignerar och ber honom vara snäll mot barnen.

Mästerskapet i Kernells film ligger således inte i våldsamma gester, rafflande händelseförlopp och/eller pikanta detaljer, men i konsten att hålla fyra tätt förbundna människors stämningsläge i konstant inbördes vibration. Det är ett tillstånd som kryper innanför skinnet på åskådaren. Allt obehag man kan förknippa med situationen slår formligen klorna i en och när mamman, Alice, i slutbilden simmar ut i natten för att slutligen nå ’den andra stranden’ och bokstavligt talat ’rings tillbaka’ in på land genom ett mobilsamtal från dottern är det långt ifrån slut, men, som Alice säger, alldeles mörkt.

Allting – mannens vemod, hustruns skam, dotterns upprördhet över att inte få ha sina tonårskval i fred, sonens svårfångade moderslängtan – allting hålls upp till allmän beskådan i sin första skälvning, tillståndet där allt kan ske och allt trots det står obönhörligen stilla. För inte så länge sedan var det ju bra allting.

Att mästra en sådan skildring av fyra människors samtidiga inre uppror med den utmanande lågmäldheten i behåll är – bra gjort!

▪ Kjerstin Norén

Charter
regi: Amanda Kernell
Sverige 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: