Gedigen debut

[200328] Vi befinner oss i Göteborg på 70-, 80-talet, och 2012 när de är femtio år gamla. Då ges det en samlingsutställning av Gustavs målningar på Konstmuséet och Cecilia är borta sedan länge, Martin hamnar i en kris medan hans barn är på jakt efter den försvunna modern.

Lydia Sandgren arbetar som psykolog i Göteborg och har skrivit en, minst sagt, gedigen och imponerande debutroman med titeln Samlade verk. Bara att en debutant får breda ut sig i knappa sjuhundra sidor på ett av de stora förlagen säger väl en del.

Det börjar i slutet med den korta prologen där Martin Berg hamnat i en livskris. Han skall fylla femtio under året och hans båda barn är ute i Europa och tågluffar. Åtminstone är det vad de sagt till honom

”Att barn växer upp hör till livets oundvikligheter. För trettio år sedan hade han själv gjort samma sak fast med mer tveksam frisyr. Det var sådant som skedde. Han hade bara inte varit beredd på att det skulle hända så snart. Han hade inte föreställt sig ödsligheten, inte förstått hur ensamheten skulle sprida sig genom rummen och ta över hela våningen, alltmedan hans hår grånade, benen blev smalare, hörseln sämre och åren försvann utan att ge något i utbyte.

Och en dag skulle allt vara över. Lämnar efter sig högar av papper.

Det är dessa högar av papper, Martins litterära försök, som utgör titelns samlade verk. Han håller bland mycket annat på med att planera för en biografi över den brittiske författaren William Wallace som han är väldigt begeistrad över och ständigt pratar om. Och här blir det tydligt att Lydia Sandgren helt ogenerat blandar faktiska namn ur kulturhistorien med dem hon skapat själv. Jag har generellt inga problem med dylika grepp, men känner mig lätt tveksam när hon låter en Lisa Ekman vinna Borås tidnings debutantpris. Jag kan inte påminna mig eller hitta detta vinnarnamn i mina sökningar. Även Wallace verkar påhittad, dock utan att det stör mig.

Sandgren smyger snyggt in detaljer/rekvisita för att markera när i tiden vi befinner oss. En t-tröja med Nirvana för att säga att det är kring 1990, en film här, ett krig där, samhällsfenomen dyker upp i berättelsen. Och det är en Göteborgsskildring som heter duga; här vandrar vi på stadens gator, frekventerar restauranger och rockklubbar och jag vet inte allt. Hon har bland annat koll på C Von, Totta Näslund och Nikke Ströms gamla krog på Linnégatan. Jag blir följaktligen imponerad av författarens omfattande research, jag menar är man född 1987 ”borde” man inte känna till så mycket av allt bakåt i tiden. Enligt debutanttexten i Svensk bokhandel är hon ingen som ”gräver där hon står”, utan är nyfiken och tar reda på saker. Utforskar sådant hon inte är eller kan eller gör själv.

Visst är det en ”Göteborgsskildring”, men vi gör också avstickare till bland annat Stockholm, dit Gustav flyttar, och Berlin, London och Paris, där tre unga grabbar lever bohemliv. Och till Addis Abeba, där Cecilias far startat en läkarstation för kvinnovård och där hon själv växer upp. De återvänder till Göteborg när Cecilia är femton och det blir en chock för henne att tvingas lämna sin barndom.

Men trots att allting är så bra och gediget känner jag mig länge inte särskilt upphetsad, jag går inte helt i gång på romanen och jag undrar naturligtvis varför. En sak är dock klar; det är för många ord, detaljer och utvikningar för min smak. Ingenting lämnas för läsaren att själv tolka och förstå, alla förklaringar till allting närmast skriver oss på näsan. Hur viktigt är det att när en karaktär öppnar en byrålåda få reda på hur många strumpor som ligger där och alla olika färger de har? Eller att redogöra för innehållet i en bok någon annan än huvudpersonerna läser. Ibland säger självklart dessa fokuseringar något om personen i fråga, men knappast alltid. Jag måste således fråga, och här får Lydia Sandgren, hennes förlag och kommande läsare ursäkta, men är det verkligen nödvändigt att använda sexhundraåttiofem sidor för att berätta denna historia?

Å andra sidan, om man gillar den här ”stilen” finns det inte mycket att gnälla på. Möjligen kan man fundera över om en som inte är intresserad av eller nyfiken på namn, titlar och diskussioner kring ”intellektuella” ämnen som litteratur, konst, filosofi, konstnärligt skapande, et cetera, tycker det är lika spännande som jag gör.

En annan orsak till att jag inte tände direkt är att jag tycker det till en början känns alltför allmänt hållet. Hur många romaner har man läst om ungdomar som festar och diskuterar Marx och Freud, Sartre och Simone de Beauvoir eller Odd Nerdrum och Rembrandt? Många exempel och saker som hände de unga tre händer väldigt många. Det kändes länge som om författaren bara prickade av dessa generella punkter i unga blivande konstnärer/intellektuellas liv. Efterhand händer det dock något. Karaktärerna utvecklas eller får mer specifika drag och later och blir också mer profilerade individer. Martin, som ständigt har den där romanen för ögonen, som skriver och skriver men får ytterst lite färdigt och istället blir förläggare för andras texter. Gustav, som målar och festar som om det inte fanns någon morgondag. Som blir stor och erkänd, och som ständigt lever ensam och trasigt. Och så Cecilia, som gifter sig med Martin och får två barn med honom. Men som är en högfokuserande person som mest är inne i sina egna cirklar, är svår att komma riktigt nära. Efter sin stora avhandling i idé- och lärdomshistoria och en hyllad essäsamling försvinner hon en dag. Ingen vet vart eller för hur länge.

I en sådan här välberättad historia finns där naturligtvis också ett antal andra karaktärer; vänner och familjemedlemmar, arbetskamrater och tillfälliga bekanta som ofta beskrivs med pregnans. I vissa fall blir Sandgren sarkastiskt rolig i sina beskrivningar, inte minst av Cecilias närmaste, och då främst modern och en bror.

Romanen skiftar fokus mellan nu- och dåtid, mellan Martin och hans dotter Rakel som studerar psykologi och extraknäcker som översättare på faderns förlag. Hon får erbjudande om att översätta en tysk roman. Hon vill känna på den först och lovar ingenting, men när hon anar att en karaktär skulle kunna vara hennes försvunna mamma måste hon bara fortsätta läsa.

Martin och Cecilias dotter pratar med sin bror, Elis, om hur hon ser på sin mamma. Och om hur viktig litteraturen kan vara i en människas liv

”Rakel försökte förklara att det var tanken på att Cecilia, upphöjd och oåtkomlig, var likgiltig inför människor men reagerade med känslolivets hela register på litteratur.

’Som om litteraturen var det verkliga livet, och allt det här andra tjafset bara något som pågår i bakgrunden. En människa skulle aldrig riktigt beröra henne, men en bok kunde göra det’.”

Romanen handlar en del om livslögner, men vem av dem levde mest i en sådan? Martin, som drömde om det där stora verket, men som i praktiken tog hand om andras skrivande plus att han tog mest ansvar för hem och barn? Gustav von Becker, som levde sin konstnärsmyt med allt vad det kan innebära av framgång och självdestruktivitet? Eller Cecilia, som koncentrerade sig på sin avhandling och lät man och barn i stort få sköta sig själva?

▪ Stefan Hagberg

bomslag

Lydia Sandgren
Samlade verk
Albert Bonniers förlag 2020

 

författarfoto: Emelie Asplund

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: