[200402] Det var inte utan spänd förväntan jag väntade in Kulturveckans gäster, Birgitta Ohlsson och Mona Sahlin, för deras kommentarer omkring den utmärkta serie om Hillary Rodham Clinton, som nu kan ses på SVT Play. De kan alla tre sägas vara i någon mening ’förlorare’ i spelet om statsmakten, Ohlsson och Sahlin i sina respektive partier, Clinton i hela sitt stora, mäktiga land.
Förlorare och förlorare. Hillary Clinton var, efter en ofattbart företagsam och målmedveten ungdoms- och studietid, därefter en minst sagt aktiv presidenthustru på egna villkor, därefter utrikesministern som under Barack Obamas presidentskap infångade och dödade bin Ladin – hon porträtteras i serien som en sällsynt handlingskraftig kapacitet, begåvad med en karaktär hennes make blev djupt intagen av.
Serien handlar emellertid inte bara om Hillary Clinton som skicklig politiker utan lika mycket om de kampanjer som fördes mot henne, inte minst sättet Kenneth Starr systematiskt förföljde såväl henne som hennes man Bill under hela den tid de satt i Vita Huset. Det är ett i alla stycken tragiskt kapitel i amerikansk historia. Tragiskt, för att det i grotesk mening blandade ihop korten av privat och offentligt agerande samt värderingen av detta ageranden i förhållande till likaledes motstridiga etiska principer.
Det tycktes inte finnas gränser för, hur många groupies det gick att håva hem för att genera ett ovanligt progressivt presidentpar, som alldeles för många älskade att hata. Hillary Clintons reaktion på bakomliggande fakta förminskar seriens journalistiska sanningsvärde men berikar vitaliteten i dess egenskap av hämndakt.
Den skildrar en tid när överträdelser gentemot den vedertagna uppfattningen om rätt och riktigt ur alla parters perspektiv blev utmanade på ett för det amerikanska samhället förödande sätt, som förlorade ett presidentskap som kunde nått helt andra nivåer. Det är inte något vi kan uttala oss säkert omkring, men vi anar att det kan varit så. Och hur gick det då till, att historien om en förförisk volontär, Monica Lewinsky, kunde välta allt detta över ända – när John F Kennedy klarat sig undan långt mer vittgående försyndelser?
Man kan svara att Bill Clintons tid vid makten stressades ut över alla anständighetens breddar och att det till sist fick sina oundvikliga konsekvenser. Men det TV-serien om Hillary Clinton på ett fascinerande sätt visar är, hur två människor som är starkt förbundna tycks kunna övervinna vad som helst, som Bill säger:
– You don’t understand – this is a marriage, we love each other.
Det intryck Hillary Clinton ger, och som gör henne till en ovanlig kvinna, är två ting samtidigt: en förkrossande yrkesskicklighet och en absolut koncentratonsförmåga i förhållande till det hon vigde sitt liv åt: att tänka och handla i alla de frågor som rör den svåra och allvarliga statskonsten.
Det väger i mina ögon långt tyngre än de maktambitioner som paret utan tvivel också haft och som till sist blev Trumps triumf – men hur skulle de kunnat undvika det med den ambitionsnivå de alltid präglades av?
Sådana frågor, som kunde blivit känsliga för paret Clinton, förser serien en inte med vare sig reflektioner över eller svar på, men i skildringen av en människa som förmår utveckla och förkovra sin målmedvetenhet faller jämförelsen med de svenska kvinnliga politikerna ut till de senares bedrövliga nackdel och inte bara vid sidan av Hillary Clinton. Alva Myrdal och Fogelstadkvinnorna (som i stor utsträckning omfattade liberala ideal) hade alla en klass som varken Birgitta Ohlsson eller Mona Sahlin visar prov på, verkshöjd talar man också om.
Men ge inte upp, det är aldrig för sent, dock är det inte något som går av sig självt. Och det beror inte på att det är ’svårare för kvinnorna’ (längre kommer faktiskt varken Ohlsson eller Sahlin i sina ’förklaringar’) utan på att många kvinnor inte inser vare sig poltikens eller livets svårighetsgrad. I någon mening föreställer de sig ofta att de skall ha det lite lättare än andra. Även här är paret Clintons vedermödor lärorika, Bill Clintons umbäranden under sitt maktinnehav var på intet sätt lättare att bära än Hillarys, snarare tvärtom.
Se serien och ni skall förstå varför.
